Så nu är det äntligen sommarlov, det där sommarlovet jag längtat efter ända sedan 7:an. Och visst känns det skönt. Helt underbart faktiskt. Det kändes nästan lite hemskt på avslutningen när vi skulle ta farväl - medan vissa störtlipade var jag den enda (tjejen) som kunde le. Och det stort. Så klart kändes det lite sorgligt, jag måste erkänna att jag kommer sakna en del av humorn. Men under sommaren kommer jag troligen inte sakna så mycket av själva människorna. I sådana fall när jag börjar gymnasiet och det visar sig vara en ännu värre skitklass (men det tror jag inte).
Under sommarlovet kommer jag åka till Kroatien 21 juni - 29 juli (lite väl länge egentligen, jag kommer sakna en massa änglar och människor. Och dikta. Gud vad jag kommer sakna ihjäl mig) och båt vecka 33. Det är det jag officiellt ska göra. Förutom att träffa en del folk jag inte träffat tidigare, hoppas verkligen jag hinner med det. Jag kommer försöka till max.
Sedan finns förstås det där löftet. Löftet om att försöka bli lycklig. Jag har funderat och funderat, hur gör man egentligen? Det första jag kom fram till är att jag måste veta vad lycka är.
I höstas, eller somras, kom jag fram till att lycka inte finns alls. Det ändrade jag uppfattning om någon gång i vintras tror jag. Då kunde jag känna någon form av lyckorus i korta stunder. Men är det vad lycka är - korta stunder av lyckorus? Det man hört om är den där familje-idyllen, att det är lyckan. Den förklaringen har jag sedan länge dumpat - dessutom är jag på tok för ung för något sådant. Att vara snygg och populär är inte heller rätt. Men man ska le i alla fall. Och man ska självklart inte vara olycklig. Och att vara lycklig är nog inte att vara helt problemfri (Marionettägarens rumpslickare har sagt att hon är lycklig - hennes pappa har panikångest och åker in och ut från psyket. Jag har hittills uppfattat henne som ärlig när det gäller sådant, men självklart kan jag ha fel).
Ännu ett problem är att jag inte längre vet varför jag är olycklig. Skrev jag det i förra inlägget kanske? I alla fall, jag har tänkt på det en massa utan att komma fram till något egentligt svar. Men vad jag kan säga är, att efter att jag börjat gå mycket fler promenader mår jag bättre än innan.
Förra helgen på nationaldagen var jag, mamma & co: hos några av deras kompisar. ''Mannen i huset'' och mamma kom in på en livlig diskussion som varade i mer än en timma om bland annat Saab och sponsring från regeringen. Väldigt intressant måste jag erkänna, ganska underhållande tidvis när de försökte att hålla sams. Men det var inte detta jag ville ha fram, utan de kom givitvis in på sidovägar. I en av dessa som Mannen i huset något om att ''man ska inte reflektera över sig själv för mycket, då hittar man bara fler och fler svagheter och blir deprimerad''. Vilket självklart fick mig att tänka lite ytterligare. Är det detta som gjort mig så ångestfylld? Jag är känd för att tänka för mycket (eller som de utrycker det, ''drömma mig bort till min egen värld''). Jag reflekterar över
allt. Och då blir det förståss en del negativa saker, en stor del. Men jag försöker ju tänka positivt.
I bilen på vägen hem kom jag fram till ett möjligt svar på vad lycka är; Tillfredsställelse. Att vara nöjd. Så den lycka jag söker är med andra ord längre tillfredställelse över livet.
Men det får naturligtvis den där frågan vi började det hela med - hur blir man lycklig (eller tillfreds)? Gud, jag vet inte än. Mer än det där ständiga att tänka positivt.
Om lite mer än en vecka reser jag som sagt iväg. Förutom glädje och att slappa, sämn osv kommer den månaden bestå av saknad till tusen. Saknad = ångest/panik/rädsla.
Hur i all världen ska jag då lyckas bli lycklig?!---
Tre positiva saker med dagen:
- Min lellebrors skolavslutning
- Dikta
- Änglar och männiksor här på nätet
