Trött på falskheten och ångesthelg.

Nu var det sådär länge sedan jag skrev igen, förlåt för det..

Jag befinner mig i någon sorts ''koma'' just nu. Varken ångest eller glädje, ara en enda stor likgiltighet. Spelandet gör mig trött, jag orkar snart inte vara falsk längre. Kanske ska de få veta allt om mina hemska tankar. Undrar hur alla skulle reagera. Mamma skulle bli orolig, väldigt, och min låtsaspappa skulle troligen släppa ut en lång och bedrövad suck från sina läppar. Pappa ... han vet jag inte vad han skulle göra, bli förvånad i alla fall. Och min låtsasmamma skulle helt klart prata allvarlitg med mig och vilja ta mig till ungdomsmotagningen eller något. Vilket förresten mamma också skulle göra.
Marionetteatern skulle väl spela förstående, och bli förvånade. Men när jag inte vore där skulle de snacka skit, och tycka att jag var konstig och till och med var en stor svikare som inte vågade lita på dem. Senare skulle jag troligen få veta vad de tyckte ''innerst inne''. Fast marionetten skulle väl spela nästan lika bra som mig när hon pratade med/om mig, bara för att inte de andra skulle säga samma nedlåtande saker om henne. Ungefär som när jag erkände att jag var bisexuell (vilket btw skedde med en liten bit utpressning). Då skrattade ju till och med MÄ, MÄ'RS visste inte alls hur hon skulle reagera och M bara låg där. MÄG har gång på gång förklarat när vi till exempel byter om efter gympan hemma hos henne, varför jag ite kan befinna mig i samma rum som de tre: ''Det är ungefär samma sak som att klä av sig feamför en kille.'' Så de skulle alltså kunna blotta sig helt utan att skämmas om det vore en bög som stod framför dem? Det ska jag nog säga nästa gång det kommer på tal.
Men hon andra då, min andra komis som mrionettteatern hatar? Vad ska jag kalla henne förresten ... Inte publiken. Konkurrenten kanske? Jo, konkurenten kallar vi henne. Iaf. K skulle väl... Gud, jag har ingen aning. Om hon visste att jag var bi skulle hon iaf typ ''äcklas'', även fast hon inte skulle visa det. Men om jag talade om hur mörk min hjärna fasktiskt är .. Hon skulle nog besvara mig med tystnad, för hon skulle inte ha en aning om hur hon skulle reagera.
Vad det här måste ha låtit ointressant.
Det blir en ångesthelg förresten. Mä'rs ska ha ''kalas'', jag lovar att vi kommer bråka om något. Typ om hennes hund eller något, att MÄ tycker att det är jobbigt att gå ut med den hela tiden. Eller dy. Och även om det inte blir något bråk kommer jag bara längta hem till min dator, och dölja min ångest när vi ska sova eller senare. Önskar att mina naglar var längre, men jag brände min tumme något hemskt förrförra helgen så jag var tvungen att klipa dem. Och nu är de rätt värdelösa att riva sig med.
Jag får ta på mig ett par vassa örhängen om jag har.

Ångest och äkta skratt

Onsdag var en konstig dag.
Skolan var ju hemsk, jag hade abstinensbesvär som jag vet inte vad efter datan. Jag börjar bli farligt beroende av den, det är inte bra för mig. Fast det kan också bero på att det var pms... XD
Men sedan när jag kom hem kunde jag inte ens sätta på datan, för jag skulle passa min lillebror. Och det var ett par hantverkare som skulle installera golvvärme så datan kunde kanske stängas av.. Det var hemskt, för jag kunde inte göra något. Absolut ingenting förutom att försöka få i honm mat, och all rastlöshet gav mig ångest. Det är tur att han bara är två år så att han inte fattade det och troligen kommer glömma av, om han inte redan gjort det. Jag ville bara göra någonting, ha musik (jag lyckades inte få igång ljudet ><), smälla ballonger eller leka med elden (jag har börjat få en pyromanisk syn på allt som brinner, jag kan inte låta bli att älska det). Ingenting gick. Att skära mig kanske skulle hjälpt, men jag vill inte ge upp mitt löfte just nu. det där höll väl på i kanske ... en och en halv timma? Och jag var så himla trött också, jag orkade inte ens leka med min lillebror. Han måste tyckt att jag var väldigt tråkig... Och en kvart innan någon kom hem visste jag plötsligt vad jag skulle göra - svenska-läxan. Visst är det komiskt?
Och slutligen kunde en lättad själ komma in på datan och bara för att klockan var kanske åtta-halv nio satt jag alldeles för länge och la mig sent. Blä på mig... ><
Men då fick jag i alla fall reda på en alldeles underbar sak - Kitty och Ricki har blivit .. ''ihop''!! (eller vad man ska säga... XD) Och det fick mig på jättebra humör. Eller, i alla fall nästan bra humör vilket är ovanligt bra för mig. ^^ För de är båda sånna underbara ... hum, jag menar, kitty är en underbar ängel och ricki är en underbar alien. Men ni fattar XD
Jag till och med skrattade när jag låg i sängen och försökte sova. Skrattade, fattar ni vad det innebär för mig? Ett helt äkta skratt, det var stort.
Idag har det väl inte hänt någor särskilt direkt, pratat lite mer än vanligt kanske...

Ångesten återvände till mig idag, hemskt men ändå underbart. Jag blev nästan glad. För nu vet jag, jag är en ängel ändå.

Och nu vill inte ens ångesten ha mig

Jag har kommit in i någon form av ... ångestfrihet nu, eller vad man ska säga. Jag minns knappt när senaste riktiga ångestattacken ägde rum, det är bara pyttesmå som varar max några sekunder och ibland knappt märks. Det känns konstigt, för jag har nästan vant mig vid tanken på att ångesten har sitt eget lilla rum hos mig. Men jag är fortfarande nere och tänker nästan överdrivet deprimerade tankar som förut var så otänkbara men nu är fullkomligt realistiska.
Inte ens ångesten vill ha mig längre, den har flytt mig för den anser att jag är för värdelös till och med för den.
Men jag är inte glad heller. Jag ler nog lika mycket som innan, bara det att jag inte minns ett enda leende som varit riktigt äkta. Det är bara som en enda stor likgiltighet. Eller inte ens det, för jag känner nästan alla de känslor jag visar fast i mycket, mycket mindre skala. Eller vad man ska säga, det finns inget bra sätt att förklara det.
'' Och ändå umgås jag med falskheten varje dag
När jag skrattar utan att anstränga mig
Men utan att känna glädje
För vanan sker automatiskt''
De är raderna till en dikt jag har skrivit (http://www.dikta.se/dikter.php?verk=286028), de raderna passar så bra in på mig just nu. Eller de här kanske;
'' Jag sägs vara en ängel
Så kanske är det bara människor som är värdefulla?
Och kanske ordet ''ångest'' bara är till för oss,
Männsikorna är ju bara lite rädda ibland''.
Då är jag kanske ingen ängel i alla fall? Nu när ångesten flytt mig, och bara falskheten och lögnerna ännu finns bredvid mig, så kanske jag är en sådan där människa, fylld med bara hat som gör människor illa. En som säger sig älska men egentligen inte ens vet vad kärlek är. (Fastän det finns änglar jag älskar.)
Och även om jag är en människa jag värdelös, för nu vill inte ens ångesten ha mig.