Jag ska tydligen klä mig som nunna *överdrift*

Min låtsasmamma vill tydligen att jag ska klä mig som en nunna och sluta uppföra mig som en femåring i hemmet. Eller ok, jag överdrev lite där. Men imorse i alla fall anmärkte hon på att jag ''bara'' gick omkring i nattlinne (som btw går till strax över knäskålarna) - eller, som hon sa mer ordagrant - halvnaken. Inte för att jag anser det som halvnaket, men aja. Jag tog på mig mysbyxorna jag fick i julklapp så blev hon nöjdare. Lite detaljrikare, så sa hon bla.a:
''Om man ser att en majoritet av människorna uppför sig på ett visst sätt borde man fatta att det är rätt.''
''Man måste anpassa sig för att bli accepterad.''
Angående det första, jag skulle sagt att majoriteten av de kompisar jag har går klädda på ungefär samma sätt när de precis har vaknat. Konkurrenten, till exempel, går bokstavligt talat runt halvnaken i sitt eget hem (hon bor tillsammans med sin mamma). Hennes mamma är klädd precis som jag - i nattlinne. MÄ går runt i pyjamas, vilket även mä'rs gör. M kan också gå runt i nattlinne hemma, och hör och häpna - hon tar till och med upp benen ibland så att man nästan kan se hennes trosor! OMG!!! Fan att jag inte sa det.
Det andra, jag höll på att spy. Det jag anpassar mig som, som jag tycker är mer än väl, håller på att kväva mig. Seriöst, jag orkar snart inte fejka mer. Och så ställer man ännu fler krav på mig. Visst, det där var ett väldigt litet sådant, men iaf. Och egentligen är det mitt eget fel, om de visste hur jag mådde skulle de inte göra det.

Annars har dagen varit helt ok. Släpade runt på ett par två ton tunga väskor genom centrum fram och tillbaka, skitjobbigt. Fick ta oräkneliga oauser och skämde ut mig totalt. Men som sagt, en helt ok dag.
För en normal tjej skulle det väl varit den hemskaste dagen på året, räkna dessutom in att vi är två dagar från nyår.

En helt ok sjukdomsjul

Det var ganska exakt en vecka sedan jag skrev nu, tänkte att det var dags igen. Det är dessutom rätt beroendeframkallande att blogga när man mår dåligt och till på köpet är relativt anonym, typ som en dagbok bara det att andra, totalt okända människor kan läsa. Jag har alltid tyckt att det är ganska tryggt ändå, att folk får veta om ens olycka och sedan säga vad de vil om den, utan att egentligen göra något. För de har ändå ingen aning om vem jag är. (Även om de sedan kan lära känna mig.)

Iaf.
Julen var väl helt ok, jag var hos min farmor och farfar tillsammans med pappa, min låtsasmamma och min 2-åriga lillebror. Vi åt julmat, gjorde julgodis, öppnade klappar och till sist åkte vi till farfars syster. Vi hade det väl trevligt.
Dock är ingen jul perfekt, ingenting alls är perfekt rättare sagt, och av den principen mådde farfar inte bra. Han har haft problem med magenb och tarmarna i säkert sex år, gjort oräkneliga operationer och legat på sjukhus ännu fler gånger. Det började med cancer, och sedan vågade inte läkarna ta bort något var ur magsäcken och han påstår att det är det det beror på, att han knappt kan äta alltså. Han spydde nu på julen. Grät för att han tyckte han var en så dålig farfar/pappa osv, allt var bara svart och det skulle tydligen vara bättre om jag hade e helt annan farfar som var frisk. Vilket jag självfallet inte höll med om. Jag tycker att han är väldigt modig som vågar säga sådant, erkänna sina mörka tankar. Det skulle jag aldrig kunna göra, mina tårar får inte ens spegeln se. (De få jag fäller, en som heter elin skrev en väldigt bra sak en gång: ''Det är när de verkliga sorgerna tågar in i
Verkligheten som tårarna börjar sina'', angels_eyes på dikta.se men minns ej vad dikten heter).
I övrigt har det väl varit nästan bra. Ångest i morse iofs, min låtsasmamma var allmänt arg så därför kunde jag inte sluta riva mig på mina armar. Jag skärde mig nästan igår också, en bit skinn åkte av men inget blod. Antar att det är meningen att man ska tolka det som positivt.
Jag är inte lika facinerad av elden fortfarande förresten, det sinade ut när jag brände mig så himla mycket på tummen för typ en månad sedan. Men Vinden klarar jag mig inte utan, det är snart ett år sedan den började betyda sådär enormt mycket för mig. Det inträffade på min 14-årsdag, lite symboliskt.
Pappa vet fortfarande inte om att jag är bi. Jag måste berätta det snart, nu när mamma vet.

Jag älskar er mina änglar, utan er hade det bara varit tomhet och hela min kropp skulle vara helt sönderskuren. Då hade himlen varit nattsvart och inga stjärnor skulle funnits där för att lysa upp. Om jag inte hade vetat att ni existerade, vad skulle jag varit då? Någon klon, om möjligt ännu mer fejkad och totalt ovetande om vad kärlek och glädje innebär troligen. Eller ännu värre.
Som sagt, jag älskar er verkligen enormt.


Och till nyår ska jag få träffa Tilda! <3

För det första, jag talade om för mamma i onsdags att jag är bi. Precis när jag skulle gå och lägga mig. Hon var verkligen skitcool, hon sa typ bara ''ok'' och ''Men då är det ju bara 50% chans att jag får något barnbarn!''. Jag vart verkligen jättelättad, glad till och med. Hela veckan har i princip varit lyckad, det enda dåliga var batygen. Jag vet att jag borde vara nöjd, men det kan jag inte bli förrens jag får 320 poäng. 65 poäng från lyckad.
Men som sagt, annars har det varit bra. Idag var det dock ångest, när jag var i köpcentret. Jag har börjat få så konstiga attacker, det känns som att alla stirrar pä mig eller vandrar runt som zombies. Läskigt. Jag har bde anlag för torgskräck och klaustrofobi, jag som aldrig varit rädd för ngot förut.

Ångestfriheten försvann idag

Jag var glad i fredags, riktigt jävla glad. Nästintill lycklig faktiskt, jag mådde bra för första gången på flera månader (bokstavligt talat). Allt berodde på ett småbarnnsdisco. Skrattretande, eller hur? Det var nästan bara dålig musik till på köpet och fötterna värkte som jag vet inte vad efter en stund. Men grejen var, att musiken överröstade ångesten och jag dansade och skrattade och att se de där barnen le och visa tänderna av glädje var så uppmuntande, de såg så gulliga ut så jag vet inte vad. Så jag slapp ångesten hela helgen. Wow säger jag bara. Jag vart med konkurrenten också, även om vi inte kan prata ''deep stuff'' så har hon en underbar förmåga att få mig att skratta.
Jag insåg en sak idag också. En hemsk sak. Jag skulle till stan med marionetteatern, de sa att de skulle hem till marionettägaren först så skulle jag hämta pengar hos mig. Men ärligt talat tror jag att de drog ner till stan direkt för att undvika mig, de skäms för mig och har sagt det rakt ut. Men iaf, när jag var hemma och skulle klä på mig för att dra ut, kom jag på en sak. De skäms ju för mig, right? Och de undviker mig, säger ibland att jag ska gå iväg så att de ska kunna vara för sig själva (vet inte om det är ironiskt eller på riktigt, kanske både och?) och att jag släpar efter dem som en hund (MÄ säger så mest, men vem är det som inte kan gå ett steg utan MÄ'RS?). Men fortfarande umgås de med mig i skolan. Såklart man undrar varför.
Jag ska berätta en annan sak först för att ni ska fatta. I våras (eller somras?) var det ett stort bråk, det största någonsin. De typ ''sa upp'' sig från vänskapen pga en massa olika skäl, bla. att jag var pinsam. Huvudsakligen det faktiskt, men de delade upp det i flera saker så att det lät mer. Först ignorerade de mig, och eftersom inget särskilt hade hänt dagen innan, då var vi vänner, fattade jag nada. Men iaf, sedan släppte de bomben (det var förresten bara MÄ och M, Mä'rs var sjuk och kom inte förrens två dagar senare). I en vecka var jag totalt ensam i princip. Efter några dagar berättade jag för mamma och varför. Mamma böev orolig och arg, och vänta här nu så ska ni få höra, hon ringde deras mammor. Herregud vad jag var arg på henne. Iaf, efter ett snack började de umgås med mig igen (jag ville egentligen inte det, men jag var för feg för att säga det). Sedan dess har vi knappt bråkat alls, vi har grälat lika mycket den här hösten som vi tidigare gjorde på en månad. Och gissa varför?
De är rädda för att mamma ska ringa deras mammor igen. Ni läste rätt, det var vad jag kom på dag. De har inte sagt det, jag har inte sagt det till dem. Men seriöst, de är ju fegare och falskare än mig ffs. Jag blir äcklad. Och så var ångestfriheten slut för den gången.
Jag drog till stan utan att ringa dem, jag såpg deras cycklar där och de skulle iaf inte ha svarat. De gjorde de inte sist gång, och flera gånger innan dess när vi har bestämt att jag ska komma dit något senare har de undvikit mig som pestsmittad. När jag hittar dem och de har sett mig precis innan kan jag se dem vända sig om, men jag springer dit och säger hej åndå. Idag var det jag som undvek dem också, jag var ju tvungen att åka dit iaf för att köpa present till pappa. Jag såg dem ett par gånger men sprang inte efter dem. Varför skulle jag gjort det? Jag hör inte alltid vad de säger pga hörselskada och de vägrar tala om vissa saker för mig. De viskar för att inte jag ska höra, och när jag ber dem säga gör de inte det.
Vi har inte hörts sedan i skolan. När de frågar vart ag föesvann förut kommer jag säga att ajg var på stan och letade efter dem, och att jag inte ringde eftersom de iaf aldrig svarar. De ringde ju inte mig heller. Jag önskar verkligen att jag var modigare.

Jag chattde med hon från karatnh idag förresten för första gången på jättlänge nyss förresten. Hon har tydligen legat inne på psyket i flera veckor... Och jag fick reda på hennes bdb också och genom den att hon också är bi. Fan. Då kunde ju jag haft chansen i våras när jag var kär i henne. Men jag vågade inte. Jag är feg, jag sa ju det. Förresten vet alla tydligen om att hon är bi, och när det gäller mig är det bara fyra stycken (nu fem eftersom jag berättade det för henne) irl.
Feg, feg, feg.

Allting är bara svart.

Det var hemskt i fredags. Först när jag var påväg hem, och då fick jag sådan ångest. Men jag sprang ifrån den, sprang nästan hela vägen och jag mådde bättre.
Men sedan, när jag kom hem och satte mig vid datorn, hjälp. Tilda har lagts in nu. Hjälp, säger jag bara, det där fick mig så ledsen för hennes skull. Jag vill ju att hon ska må bra, tycka om sig själv för det förtjänar hon verkligen, men hon ska kunna göra det hemma. Men jag hoppas att det hjälper henne ändå. Jag vet ju inte när hon kommer hem heller, tänk om hon är kvar till nyår? Det vill jag inte. Jag kan ju inte gjärna säga sanningen till mamma heller, då blir hon så orolig och det är ännu mindre chans att jag får träffa henne mer överhuvudtaget. Jag vet inte hur jag skulle klara mig då...
Och Jennifer har blivit dumpad, hon gråter. Jag visste det så fort jag läste det där inlägget i ... onsdags, eller om det var i torsdags. Jag tycker verkligen synd om henne...
Sedan vet jag inte om jag kan nämna hela hennes namn, men en annan ängel tänker på de dumma järnvägarna. Mitt liv skulle kännas så värdelöst om jag aldrig fick träffa henne. Och jag vill ju att hon ska leva ett något sånär lyckligt liv, inte för att jag tror att lycka finns men i alla fall att ångesten ska sluta kväva henne, luften är till för henne också.
Nästa gång jag ser en stjärna falla ska jag önska att alla änglar ska må bra. Jag vet inte om det kommer fungera, men det är ju värt ett försök.
Det var mitt fel. Ingen vill bli kvarlämnad, inte ångesten heller och jag sprang ju ifrån den. Då gick den till någon annan istället. Jag fick ju den igår kväll istället...

Det är mörkt nu, stjärnorna lyser men det är dimma och de går inte att urskilja. Månen har försvunnit sedan länge. Det har varit nymåne i mer än ett halvår nu. I somras var ångesten på semster, men månen kom inte tillbaka för det. Solen sken istället.
Nu är det natt, det är kallt och inte ens elden kan värma mig. Vinden finns alltid där och torkar mina tårar, men jag är ju instängd i en borg av smärta. En borg av falskhet.
Och ändå är jag nog den ängel som har det bäst, jag kan fortfarande le. (Att alla lenden är fejkade är det ju i alla fall ingen som märker).

Ångesten förföljer mig nu

Det känns som om ångesten förföljer mig. Igår tvingade den mig att gå runt en bensinstation tio gånger, och på elfte varvet var jag tvungen att stanna och stirra på en gatulampa samtidigt som jag räknade till 500. Utan att släppa gatulampan med blicken. Det var tur att det var helt öde, annars skulle alla trott att jag var helt rubbad. Jag väntade på min låtsaspappa btw.
Och jag skrattade idag, tro det eller ej. Det var Anton, en fråga på dikta.se's forum om det mest tragiska sättet att dö på. ''Att skratta ihjäl sig'', vet inte varför det var så kul, men jag skrattade i alla fall! Och sedan var det ytterliggare några saker jag skrattade åt, innan det muntra humöret försvann igen.
Ett ännu kortare inlägg, men jag ska lägga mig nu.

Ångesthelg blev längtan-efter-rakblads-helg

Nu är det december, försöker avgöra om oktober eller november var den värsta månaden i mitt liv men det är svårt att avgöra. Båda var fyllda av ångest och hemska tankar, och knappt något äkta skratt alls. Det får nog bli november, för i oktober hade jag ju åtminstone prao första och andra veckan. Undrar hur december blir?
Helgen var faktiskt inte så hemsk som jag trodde. Inget bråk, tack gode gud för det. Dock blev det alldeles för mycket godis och sådant, och så blev det ju ångest efter datorn som jag anade. Och en enorm längtan efter smärtan, efter att få tränga in något riktigt vasst i skinnet och sedan slicka upp det järnfyllda blodet. På söndagskvällen var det riktigt nära att rakbladet fick besanna min önskan. Men så blev det inte, istället rev jag mig gång på gång med själva plasten på rakhyveln, med ett i alla fall lite vasst hörn. Det dämpade ångesten liiite i alla fall. För en liten stund, när jag skulle lägga mig hjälpte det knappt ett dugg. Och jag stid ju där med rakbladet påväg mot tummen, men då fick jag så dåligt samvete och det gick bara inte. Jag vet inte om jag ska ångra det eller inte, men aja.
Det blev ett kort inlägg denna gång. Hoppas verkligen mamma tillåter mig fira nyår med Tilda, jag vill verkligen det för det skulle göra mig så glad.