Diktaträff, djupt samtal med pappas kusin

På diktaträffen kom bara en (förutom mig), men hon hade med sig en kompis, så vi blev tre stycken sammanlagt iaf. Det var en massa som hade avbokat dagen före tydligen. Men det blev riktigt trevligt ändå. Först gick vi till något café, där kanske det var lite halvstelt. Efter det drog vi till någon kanal, eller omdet var en kanal-liknande inbuktande sak från Vättern. Jag vet inte. Vi satt där ett tag och pratade, tills Evviis (som var den som hade anordnat alltihop) kom på idén att vi kunde gå till något antikvariat som sålde en massa böcker. Vi gav oss iväg. Dessvärre var det stängt, jag som nästan stod och dreglade i skyltfönstret. Det såg jättemysigt ut!
Men istället satte vi oss i en park, pratade om lite vad som helst. Allt ifrån skolsaker och Harry Potter till dikter/dikta och lite djupare skit. Hittade två fyrklöver, samt en femklöver för första gången i mitt liv, känner mig lite smått stolt. Haha.
Förresten så träffade jag tre fyllon på en dag i Jönköping, det var inte ens på samma ställe eller tidpunkter. Första var när Evviis skulle kolla sitt barnbidrag, en stod framför i kön. Tappade sin glasflaska fylld med öl, gick iväg med sin systembolags-påse under höga svordomar (jag började gapflabba). Andra gången var när Rebecka och Evviis väntade med mig på min buss. Han frågade om vi ville ha lite ''dricka'', han hade tre överblivna flaskor (eller om det var burkar?) som vi kunde få gratis. Vi sa nej, lite smått rädda. Sa att vi skulle ta bussen snart.
''Jag har sett ungdomar som ni dricka öl på bussen, ingen säger till dem!''
Det mest skrämmande var hans påhäng - en treårig liten flicka. Sorgligt.
Jag tog bussen, hoppade av några stationer för sent (jag var påväg mot min pappas kusin där jag skulle övernatta) och fick gå tillbaka. Gick dessvärre lite vilse, fick sätta mig och ringa mamma om hjälp att leta på hitta.se. Då kom det tredje fyllot och undrade vad jag satt där för. Stirrade på mina sönderklottrade armar (''Tiggarflikkan'') och sa att det där har en kille skrivit. Då jag var väldigt avvisande ragglade han iväg till slut. Strax efter ringde mamma, och det visade sig att pappas kusin, som förresten heter Charlotte, bara bodde ett par hundra meter bort.

Ärligt talat var det nog min mest minnesvärda ''upplevelse''. Har inte träffat henne på ungefär tre år, och hon är kanske 11 år äldre. Hennes kille Paul var där också, de ska gifta sig ganska snart.
Först var det såklart lite stelt, man visste inte riktigt vad man skulle säga. De visade mig runt i stan lite granna, riktigt fint var det. Efter det åkte vi hem igen och åt våfflor. Gott, fastän det var hjortronsylt som jag egentligen inte gillar. Blandade ut det med grädde, mohaha!
De bad mig läsa några dikter också. Valde ut tre stycken, de mest opersonliga (''Jorden har aldrig skärt sig med rakblad'', ''Mutationer av styrka'' och en till). De berömde mig för ''Jorden..'', vilket jag blev glad över. Började diskutera det här med att man bara vill ha och ha, att man aldrig blir nöjd. Att det är hemskt med alla ideal om att vara så smal som möjligt. Och så vidare. De verkade väldigt kära, lite smågulligt. Hoppas det håller nu när bröllopet stundar i sommar!
Men så var det ju det där ''minnesvärda''. Paul drog hem till sin egna lilla lya efter ett tag. Det var dags att lägga sig, vi bäddade och la oss i våra sängar - eller snarare, jag i min madrass och hon i sin säng. Eftersom det var en enrummare, en ganska stor sådan iofs men endock en enrummare, sov vi i samma rum. Det fanns bara en gardin man kunde dra för mellan hennes säng och ''vardagsrummet''. Vi kunde med andra ord prata med varandra i normal samtalston.
Jag hade aldrig trott att ämnena skulle bli så djupa. Mycket om kärlek faktiskt, trots att jag är ganska oerfaren inom det ämnet. Att man skulle vänta och hitta den rätta. Om otrohet, får man småflörta med en annan? Vart går gränsen mellan småfört och riktig flört? Visst litade Charlotte på Paul, men hon skullle ändå bli svartsjuk om han gick på lunch med en annan tjej. Skulle inte ens vilja det. Men någon gång måste det ju hända, invände jag. Livslång kärlek och allt det där, giftermålet. Jo, men då måste man prata. Det är bra, man måste prata med varandra. Inte stänga allt inom sig. Man måste lita på varnandra.
Men varför blir man då otrogen? När ungdomar är alltför blåögda blir det väl så, man tror för gott om varandra. Vågar inte riktigt tro på det.
Då måste man hitta sina egna svagheter, så att inte sådant händer.
Och så oroade hon sig för att skaffa barn. Paul ville inte det, ''ungdomar är så jobbiga'' (haha, och så sitter jag där bredvid). Men hon själv ville det. Kanske inte nu, men när hon har mognat lite mer.
''När tror du är denn optimala åldern för att skaffa barn?''
''Vet inte, det beror väl på. Vissa kan skaffa barn när de är 20, andra är inte mogna föräns 35. 30 kanske?''
Sedan började vi prata om mognad. Förut tyckte hon 30 verkade så gammalt, men nu var det helt ok. Jag nämde Paula, hon jag praoade med i oktober. Förut tyckte jag det verkade jätteskrämmande att prata med någon som var 18, men henne kom jag ju väl överens med. Och att de i min klass såg mycket yngre ut än andra nior, kanske för att jag känt dem så länge att man fortfarande tänker på dem som 10 (några är ungefär så omogna också, så... -.-').
Och en massa andra saker. Hon frågade mig om mitt bästa psykologiska tips, eftersom jag verkade vara en sån där tänkare. Mitt svar:
''Man ska tänka positivt. Tänker man negativt blir allt omkring en dåligt, och då blir man själv också dålig. Allting nedvärderas. Tänker man bra saker blir man glad. Men om man ser negatiuvt blir man rädd, utvecklar fobier och sådant.''
(Jag följer inte det helt och hållet, men försöker ju.)
Strax efter det sa vi godnatt.

Jag har ett vagt minne från morgonen därpå också; Jag vaknade ett kort tag och hörde hur hon sa:
''Godmorgon är du vaken? ...
... det där var nog det djupaste samtal jag haft med en tonåring.''
Jag vet inte om hon sa det till mig, eller om hon talade i telefon. Jag kanske till och emd drömde alltihopa. Men ändå, det känns coolt att ha pratat så med sin elva år äldre ''farskusin'', som man dessutom inte träffat på flera år.

---

Tilda har sagt att hon inte kan kommentera min blogg, är medveten om at det kan gälla andra också. Har försökt kolla upp detta, men hittar inte felet. Mina inställningar är ställda så att alla ska kunna kommentera min blogg.

Skriva-av-sig-dikt

Varför känns det som om alla vill dö ifrån mig?
Eller det finns i alla fall få
Som faktiskt uppskattar det liv de har
Mina älsklingar
Som olyckligheten erövrat

Olyckligheten,
Jag vill döda dig
Men det är ändå dig jag lever för
Lyckan är en illusion,
Var det inte sagt så?

Är då livet också en inbillning?
Nej, livet är inte gjort av lycka

Det som skapas i verkligheten har redan skapats i drömmarna
Varför känns det då som om jag lever i fantasin?

Jag vet inte alls längre
Glädjen väntar runt hörnet
Tiden vandrar fram i sin gamla vanliga fart
Horoskopet sa att min lyckodag är på lördag
Den 23/5
Då kommer jag le äkta igen

Men ändå vill alla fly sina egna andetag






Jag vet inte riktigt vad det där blev. Tolka det hur ni vill, men ren fakta är: Tilda skar av sig pulsådern natten mellan lördag och söndag och det är diktaträff på lördag.

Känslostormar

Det känns som om det hänt så mycket. Under veckan, men också idag. Under veckan gäller dfet mig själv. Ångesten är, som röst, borta. Jag sa farväl till den i tisdags förra veckan tror jag. Därmed försvann också reglerna, som att jag inte får springa eller inte vara uppe efter tolv. Att springa för första gången på evigheter var en underbar känsla.
Men det betyder inte att känslan försvunnit.
Jag tänker leva nyttigare nu. Tomheten som blev kvar efter ångesten fylls upp av smala drömmar. Och nej, jag svälter inte mig själv.

Idag fick jag reda på en hemsk sak. En i min klass försökte ta livet av sig i måndags. Som tur var lyckades hon inte. Bara det kom som en chock, men pricken över i:t är att hon lagts in på ungdomspsyk, samma psyk som Tilda och Karatetjejen låg inne på. För tillfället känner jag för att bränna ner hela skiten. Beskedet (det där låter som fel ord) fick mig väldigt nedstämd, självhatet (som jag varit någorlunda kvitt från de senaste veckorna) kom tillbaka. (Fast en del av det berodde på min talang att misslyckas på friidrott.) Var nära att börja gråta på tyskan.

Och jag blev så arg också. Vi fick reda på idag att vi ska ha engelskaprov på tisdag - förutom nationella i No. Läraren vi har i engelska är skitdålig på att medela sådana saker. Senast det var på tal var väl strax innan nationella i engelska - jag har för mig det var i början av mars. Max tre stycken i klassen visste om detta. Till på köpet fick vi sitta kvar 20 minuter efter att vi slutat för att gå igenom saker vi skulle ha - vissa glosor hade vi inte ens haft läxa i tidigare. Sikket utbrott klassen fick. Det var länge sedan jag var så arg faktiskt, jag trodde att det skulle bero på någon större sak när det väl hände.

Dagens tre positiva:
- Karate och eventuellt träffa Skrattöga ikväll
- 34 dagar kvar ill sommarlovet
- Kommer inte på något mer.