Förvirrade känslor

Nu var det länge sedan jag skrev. Jag försöka fatta mig kort, så att det inte blir alltför mycket att läsa. Det blir liksom så att ju längre tid man väntar, desto mindre ork får man. Och när man egentligen känner för att skriva, men kanske bara om den senaste dagens händelser, orkar man inte det heller för då vet man att man dessutom måste skriva om allt det andra. En ond cirkel det där. Men jag ska försöka bättra mig, om inte annat så för min egen skull.

Det började ju med båten. Och ja, det var en bra vecka. Jo, jag skrev faktiskt bra. Seglade runt på västkusten och jag mådde inte alls särskilt dåligt. Från och med måndag och tre dagar framåt, det är rekord för i år. Riktigt härligt, även om jag var lite förvånad, och förvirrad. Tisdagen, tror jag det var, var nog den bästa dagen. Eller morgonen, eller till och med natten kanske. Vi låg vid någon öde ö i lä för Vinden, en jättefin ö med en massa berg jag hade sprungit runt och klättrat på kvällen innan. Men kl. 3.00 på natten vaknade jag av motorljud (det tog ett tag innan jag identifierat ljudet). Och när jag väl kommit på detta, tog det ytterligare några minuter innan jag vågade mig ut i rädsla för att några tjuvar hade snott båten eller något (haha!).
När jag väl tagit mig upp rådde det fullkomlig kaos på båten. Det blåste och regnade och åskade, min låtsaspappa sprang runt i kalsonger och regnjacka (endast) och mamma såg jag inte alls till först. Men båda skrek till varnadra där utanför. Och där stod jag helt rådvillig och visste inte alls vad jag skulle göra. Som tur var kom min lillasyster och lillebror ut, nyvakna, så då fick jag något att ta hand om. De frös så i stress grep jag tag i det första bästa jag fick tag på - två tjocka tröjor att använda som ''täcken''. Jag var även tvungen att langa smågrejer till mamma och min låtsaspappa (härmed kallad lp). När de gjort loss båten (vilket var det de höll på med) fick jag slutligen reda på att det hade kommit en Stormby och slitit loss ankaret på båten, och då hade båten drämt in med stor kraft i berget. Vilket hade fått min seglargalne lp att vakna. Så vi var alltså tvungna att försöka navigera i en mörk skärgård med en massa grund, dessutom hade gps:en lagt av av någon oförklarlig anledning. Så vi fick ta vägen via fyrarna.
När ''allt'' ordnat upp sig, alltså när det slutat regna och man hade rutten upplagd för sig till närmaste hamn var det riktigt mysigt. Jättevackert var det. Jag ahr sett hur många solnedgångar som helst, men det här var den första gryning jag såg. Mörka moln dolde den halvt, och vi var påväg rakt mot den. Hade lite filosofiska tankar om det.
För att det inte ska bli för långt kan jag hoppa fram till skolstarten, onsdagen efter vi kommit hem. Den 19:e, klockan 11:00. Jag var sjukt nervös. Visste inte ens vart aulan låg, men jag följde strömmen och kom tydligen rätt. Rekorerna började med en massa info, sedan blev vi tilldelade våra klasser. Inne i klassrummet hann jag inte prata med någon, klassföreståndarna (eller ''lotsar'', det skrattretande ordet de kallas för där) lämnade mest en massa ytterligare info. Men mitt intryck var att den verkade bra iaf.
De följande dagarna var det ganska tyst, eller stämt. de flesta var ganska blyga, iaf av tjejerna. Fast det var en av killarna som på något sätt, genom sin framåtanda och humor, lyckades få någon form av reaktion på oss. Och för att hoppa fram ännu lite i tiden umgås jag numera med fyra andra tjejer, huvudsakligen. Och har bättre kontakt än någonsin med andra i klassen. Han där humoristiske är himla trevlig, det finns en till trummis som är enormt söt och ganska speciell och ännu en som gick på IV förut och verkar ha haft ett ganska ... intressant, eller snarare hemskt förflutet. Supit en massa, knarkat också tror jag, varit på ett sådant där hem som jag hatar och bytt skola typ 10 gånger. Inte för att alla lärare är så jättebra, men det är en bra skola och en bra klass så ja. :)
Vad har hänt annars? Hum, efter den där båtturen har det trots den goda gymnasiestarten gått ett snäpp neråt. I måendet, menar jag. Varför vet jag inte exakt.
Helgen förresten, den måste jag nog berätta om, även om jag skäms en del. Jag var sugen på choklad, tänkte att jag bara skulle ta någon bit. En bit blev två. Två blev ... äsch, jag tappade räkningen vid 5. En hel massa var det iaf, jag gjorde det som man kan kalla ''hetsätning''. Och drack jättemycket vatten sedan. Sjukt mycket ångest fick jag, ajg kunde inte vara kvar i huset längre. Så jag gick ut, ut i skogen. Ångestfylld. Planerade att spy upp hela skiten. Försökte en gång, det gick inte så jag gick iväg. Men jag hade fortfarande en massa ångest, så jag beslöt mig för att försöka igen. Denna gången lyckades jag - nästan. Kände spysmak i munnen i alla fall. Men jag slutade, varför vet jag inte exakt.
Men när jag var påväg hem kändes det sm opm jag var bäst, som om jag ägde hela världen. Vet inte varför detta heller. Det är verkligen skumt. Just nu är jag mest förvirrad, även om jag itne är lika förvirrad som igår. Tror inte jag vill göra det igen iaf. Inte nu.

Segling!

Ska alldeles strax åka till en båt vi har hyrt, en segelbåt vi själva ägde för några år sedan. kommer tillbaka på söndag, men det ska bli kulkulkul för jag älskar att segla! Så därför blir det ett kort inlägg.
Och i tisdags var jag på Liseberg med konkurrenten, riktigt skoj var det. Vi åkte alla, bortsett från Kulingen och Uppskjutet - den sistnämda är ändå tråkig. Lisebergsbanan satt vi längst fram i, vilket var härligt för Vinden fläktade jättemycket! Och det bästa av allt var att jag fick träffa Jennifer. Blev inte så lång stund, menmen.

Hemma!

Som rubriken säger, så är jag hemma igen. Kom hem i onsdags, tog lite tid innan jag orkade skriva här. Menmen, nu är det ändå skönt att vara här igen. Och hemkomsten! Åh, vad det var mycket jag hade saknat. Hum. Tror ni bör förbereda er på lång läsning.
om jag skulle beskriva den ytligt, skulle jag skriva ungefär såhär:
Vi åkte färjan till tyskland, sov över i Stuttgardt (jag vet inte om det stavas så?) två nätter hos min låtsasmammas kusin, åkte vidare till Slovenien där vi sov över på ett gammalt och gigantiskt hotell och dagen därefter gick vi ner i några jättedjupa grottor. En massa stalaktiter och stalagmiter fanns där att se (inte för att jag vet skillnaden ännu). Framme i Kroatien på torsdagen. Tisdagen därefter åkte vi och hälsade på min låtsasmammas syster i Bosnien (där det även fanns tillgång till internet, ledsen att jag inte skrev något då). Lördag ''hemma'' igen. Dagarna där tillbringades nästan bara med att sola och bada - ja, jag är totalt ärlig. Killen pappa trodde/tror att jag var/är kär i kom tisdagen innan vi åkte hem, tillsammans med sin mamma. På måndagen var det dags för hemfärd.
Men, ja. Jag ska bo i Tyskland, jag känner mig mer hemma där än alla andra ''hem'' jag nu nämnt i texten. I någon stor stad. Och jag älskar att åka runt på Autobahn, med alla filer att byta mellan i en fart mellan 110 och 150. Och glo runt på alla bilar och försöka gissa vilket land de kommer ifrån - en bra sysselsättning när man har tråkigt. Har kommit fram till att jag troligen kommer söka till högskola/universitet där. (Hum, alltså inte på Autobahn.)
Men aja. Första tiden var det helt ok. Vi åkte in till stan (vi bodde i en by, min låtsasmamma har någon form av ''sommarstuga'' där tillsammans med sina släktingar) ibland, vi gick ner till stranden. I Bosnien var det också helt ok, speciellt med tanke på att jag kunde nå internet och chatta med folk jag inte pratat med på länge - 9 dagar. Fast jämfört med det senare 24 dagar var det egentligen ingenting. Jag blev galen den sista veckan, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till ibland. Fast det var bättre än jag trodde åtminstone. Det var ensamheten som var värst. De enda jag riktigt kunde kommunicera med var pappa, min låtsasmamma och min 3-årige lillebror. Min lillebror kan man ju inte få några särskilt intelligenta samtal med heller - han är ganska våldsam också. Vägrar sluta när man säger till honom.
Pappa och min låtsasmamma (det börjar bli jobbigt att skriva så - jag börjar kalla henne lm istället) bråkade ju självklart också. Förutom allt möjligt småtjafs var det två ''stora'' saker. en gång i mitten av juli, när pappa blev sur på lm's uppfostran av min lillebror (vi kan kalla honom lb från och med nu). Han tyckte hon var på tok för mild (vilket han har påpekat ett X antal gånger innan), vilket jag måste hålla med om tidvis. Ger honom mutor för allt, daltar och håller på. I alla fall, så stack han ut ur huset. När han hade gått babblade lm på om vilken idiot han var mitt framför lb.
''Pappa snäll, pappa ledsen!'' var orden som kom ur lb's mun, riktigt smärtsamt att tvingas höra på. Jag blev riktigt arg när jag hörde det från mitt rum, men tryckte som vanligt undan det. Jag är liksom van vid att trycka undan mina känslor, vågar sällan visa dem. Jag orkade inte heller vara kvar i huset, så jag drog också.
''Jag går ut.''
''Gör det, visa något jävla livtecken någon gång!"
*hård smäll i dörren*
(Tänkt svar: ''Jag håller med pappas åsikt om din uppfostran av barn.'')
Gick en promenad till kyrkogården, grät och tänkte deprimerade tankar. Gick vidare mot piren och satt en stund där. promenerade runt lite - jag ville inte gå hem. Fast det var jag ju tvungen att göra tillslut, särskilt med tanke på att jag efter ett tag hade gått på nästan varenda upplyst gata som finns i den lilla byn. Mötte pappa utanför huset, vi stod och pratade lite om vad som hänt. Minns inte exakt vad som sades för tillfället, men han var förstås sur på lm. Men det ordnade upp sig. Lm var som vanligt igen morgonen därpå, pappa sa att de var sams igen.
Andra gången var på väg hem, det var någonting om att pappa/jag hade råkat slänga skor för 2000 spänn i tron om att det var en sopsäck. Där hade hon naturligtvis ganska rätt (fast jag har numera fobi för de där blåa plastpåsarna med orangea handtag - det var fyllt av likmaskar bland dem de sista dagarna vilket är det enda jag tänker på när jag ser dem). Fast hon blev lite överdrivet arg. Pappa blev också arg (''du får väl ta hand om dina egna jävla saker!''), det slutade med att jag inte kunde bestämma mig för vem som hade rätt. Lm gjorde slut - igen. Hon har gjort det en massa gånger förut.
Men åter igen, så blev hon glad igen bara sådär dagen efter. Jag frågade pappa, men till skillnad från förra gången hade de inte pratat om det. Men jag har trots detta börjat få en mer avslappnad relation till henne, även om jag fortfarande är rädd för henne. Kan skämta mer åså.
Hum, det där med killen som pappa tror att jag var/är kär i, han uppförde sig väl mest som vanligt i hans närhet. Dock pratade han gott om honom när bara jag var där. Hum. måste erkänna att han är väldigt söt (hans leende!) och trevlig - men kär? HAHA.
Hemma igen, så har det inte hänt så mycket. Rätt underbart att höra svenska språket igen faktiskt, och självklart att kunna ha kontakt med vissa människor/änglar man saknat som sjutton. Igår var det bröllop också, min faster gifte sig. Ett fint sådant. Var väldigt trevligt, även om jag mestadels fick springa runt med min 10-åriga kusin (deras dotter). Fast henne älskar jag, så det var mest kul faktiskt. fick en massa komplimanger för min frisyr, jag klippte mig i fredags och blev riktigt nöjd. Och apropå det så kan jag titta mig själv i spegeln igen. Kan till och med tycka att jag är riktigt snygg ibland, det är väl det jag lyckats mest med när det gäller löftet om att försöka bli lycklig nu i sommar. Och jag måste erkänna en sak - det är något jag är väldigt stolt över.

Småroligt

Det är inte meningen att jag ska skriva här nu, men jag kan inte låta bli att berätta ett par lite småroliga saker som hände igår.
För det första, så är min låtsasmammas kusin den nästan enda jag kan konversera med nere i Kroatien (pga språk). Därmed är han den nästan enda jag nämner, eftersom han också är en av de få jag gillar att umgås med. Så mamma frågade mig igår om jag ''var förtjust'' i honom. ''NEJ'', var svaret på det. Hon hade tydligen fått det från pappa! Saken är den att han är typ 4-5 år äldre än mig också. Det kommer verkligen bli spännande att se hur pappa uppträder.. Ser nästan fram emot det!
Och den andra saken är att jag för första gången bjöds på alkohol igår. Det smakade blä. På något kalas var det, och värden bjöd. Haha!
Åker iväg snart, får se hur det går..

Lyckan?

Så nu är det äntligen sommarlov, det där sommarlovet jag längtat efter ända sedan 7:an. Och visst känns det skönt. Helt underbart faktiskt. Det kändes nästan lite hemskt på avslutningen när vi skulle ta farväl - medan vissa störtlipade var jag den enda (tjejen) som kunde le. Och det stort. Så klart kändes det lite sorgligt, jag måste erkänna att jag kommer sakna en del av humorn. Men under sommaren kommer jag troligen inte sakna så mycket av själva människorna. I sådana fall när jag börjar gymnasiet och det visar sig vara en ännu värre skitklass (men det tror jag inte).
Under sommarlovet kommer jag åka till Kroatien 21 juni - 29 juli (lite väl länge egentligen, jag kommer sakna en massa änglar och människor. Och dikta. Gud vad jag kommer sakna ihjäl mig) och båt vecka 33. Det är det jag officiellt ska göra. Förutom att träffa en del folk jag inte träffat tidigare, hoppas verkligen jag hinner med det. Jag kommer försöka till max.
Sedan finns förstås det där löftet. Löftet om att försöka bli lycklig. Jag har funderat och funderat, hur gör man egentligen? Det första jag kom fram till är att jag måste veta vad lycka är.
I höstas, eller somras, kom jag fram till att lycka inte finns alls. Det ändrade jag uppfattning om någon gång i vintras tror jag. Då kunde jag känna någon form av lyckorus i korta stunder. Men är det vad lycka är - korta stunder av lyckorus? Det man hört om är den där familje-idyllen, att det är lyckan. Den förklaringen har jag sedan länge dumpat - dessutom är jag på tok för ung för något sådant. Att vara snygg och populär är inte heller rätt. Men man ska le i alla fall. Och man ska självklart inte vara olycklig. Och att vara lycklig är nog inte att vara helt problemfri (Marionettägarens rumpslickare har sagt att hon är lycklig - hennes pappa har panikångest och åker in och ut från psyket. Jag har hittills uppfattat henne som ärlig när det gäller sådant, men självklart kan jag ha fel).
Ännu ett problem är att jag inte längre vet varför jag är olycklig. Skrev jag det i förra inlägget kanske? I alla fall, jag har tänkt på det en massa utan att komma fram till något egentligt svar. Men vad jag kan säga är, att efter att jag börjat gå mycket fler promenader mår jag bättre än innan.
Förra helgen på nationaldagen var jag, mamma & co: hos några av deras kompisar. ''Mannen i huset'' och mamma kom in på en livlig diskussion som varade i mer än en timma om bland annat Saab och sponsring från regeringen. Väldigt intressant måste jag erkänna, ganska underhållande tidvis när de försökte att hålla sams. Men det var inte detta jag ville ha fram, utan de kom givitvis in på sidovägar. I en av dessa som Mannen i huset något om att ''man ska inte reflektera över sig själv för mycket, då hittar man bara fler och fler svagheter och blir deprimerad''. Vilket självklart fick mig att tänka lite ytterligare. Är det detta som gjort mig så ångestfylld? Jag är känd för att tänka för mycket (eller som de utrycker det, ''drömma mig bort till min egen värld''). Jag reflekterar över allt. Och då blir det förståss en del negativa saker, en stor del. Men jag försöker ju tänka positivt.
I bilen på vägen hem kom jag fram till ett möjligt svar på vad lycka är; Tillfredsställelse. Att vara nöjd. Så den lycka jag söker är med andra ord längre tillfredställelse över livet.
Men det får naturligtvis den där frågan vi började det hela med - hur blir man lycklig (eller tillfreds)? Gud, jag vet inte än. Mer än det där ständiga att tänka positivt.
Om lite mer än en vecka reser jag som sagt iväg. Förutom glädje och att slappa, sämn osv kommer den månaden bestå av saknad till tusen. Saknad = ångest/panik/rädsla. Hur i all världen ska jag då lyckas bli lycklig?!

---

Tre positiva saker med dagen:
- Min lellebrors skolavslutning
- Dikta
- Änglar och männiksor här på nätet

Diktaträff, djupt samtal med pappas kusin

På diktaträffen kom bara en (förutom mig), men hon hade med sig en kompis, så vi blev tre stycken sammanlagt iaf. Det var en massa som hade avbokat dagen före tydligen. Men det blev riktigt trevligt ändå. Först gick vi till något café, där kanske det var lite halvstelt. Efter det drog vi till någon kanal, eller omdet var en kanal-liknande inbuktande sak från Vättern. Jag vet inte. Vi satt där ett tag och pratade, tills Evviis (som var den som hade anordnat alltihop) kom på idén att vi kunde gå till något antikvariat som sålde en massa böcker. Vi gav oss iväg. Dessvärre var det stängt, jag som nästan stod och dreglade i skyltfönstret. Det såg jättemysigt ut!
Men istället satte vi oss i en park, pratade om lite vad som helst. Allt ifrån skolsaker och Harry Potter till dikter/dikta och lite djupare skit. Hittade två fyrklöver, samt en femklöver för första gången i mitt liv, känner mig lite smått stolt. Haha.
Förresten så träffade jag tre fyllon på en dag i Jönköping, det var inte ens på samma ställe eller tidpunkter. Första var när Evviis skulle kolla sitt barnbidrag, en stod framför i kön. Tappade sin glasflaska fylld med öl, gick iväg med sin systembolags-påse under höga svordomar (jag började gapflabba). Andra gången var när Rebecka och Evviis väntade med mig på min buss. Han frågade om vi ville ha lite ''dricka'', han hade tre överblivna flaskor (eller om det var burkar?) som vi kunde få gratis. Vi sa nej, lite smått rädda. Sa att vi skulle ta bussen snart.
''Jag har sett ungdomar som ni dricka öl på bussen, ingen säger till dem!''
Det mest skrämmande var hans påhäng - en treårig liten flicka. Sorgligt.
Jag tog bussen, hoppade av några stationer för sent (jag var påväg mot min pappas kusin där jag skulle övernatta) och fick gå tillbaka. Gick dessvärre lite vilse, fick sätta mig och ringa mamma om hjälp att leta på hitta.se. Då kom det tredje fyllot och undrade vad jag satt där för. Stirrade på mina sönderklottrade armar (''Tiggarflikkan'') och sa att det där har en kille skrivit. Då jag var väldigt avvisande ragglade han iväg till slut. Strax efter ringde mamma, och det visade sig att pappas kusin, som förresten heter Charlotte, bara bodde ett par hundra meter bort.

Ärligt talat var det nog min mest minnesvärda ''upplevelse''. Har inte träffat henne på ungefär tre år, och hon är kanske 11 år äldre. Hennes kille Paul var där också, de ska gifta sig ganska snart.
Först var det såklart lite stelt, man visste inte riktigt vad man skulle säga. De visade mig runt i stan lite granna, riktigt fint var det. Efter det åkte vi hem igen och åt våfflor. Gott, fastän det var hjortronsylt som jag egentligen inte gillar. Blandade ut det med grädde, mohaha!
De bad mig läsa några dikter också. Valde ut tre stycken, de mest opersonliga (''Jorden har aldrig skärt sig med rakblad'', ''Mutationer av styrka'' och en till). De berömde mig för ''Jorden..'', vilket jag blev glad över. Började diskutera det här med att man bara vill ha och ha, att man aldrig blir nöjd. Att det är hemskt med alla ideal om att vara så smal som möjligt. Och så vidare. De verkade väldigt kära, lite smågulligt. Hoppas det håller nu när bröllopet stundar i sommar!
Men så var det ju det där ''minnesvärda''. Paul drog hem till sin egna lilla lya efter ett tag. Det var dags att lägga sig, vi bäddade och la oss i våra sängar - eller snarare, jag i min madrass och hon i sin säng. Eftersom det var en enrummare, en ganska stor sådan iofs men endock en enrummare, sov vi i samma rum. Det fanns bara en gardin man kunde dra för mellan hennes säng och ''vardagsrummet''. Vi kunde med andra ord prata med varandra i normal samtalston.
Jag hade aldrig trott att ämnena skulle bli så djupa. Mycket om kärlek faktiskt, trots att jag är ganska oerfaren inom det ämnet. Att man skulle vänta och hitta den rätta. Om otrohet, får man småflörta med en annan? Vart går gränsen mellan småfört och riktig flört? Visst litade Charlotte på Paul, men hon skullle ändå bli svartsjuk om han gick på lunch med en annan tjej. Skulle inte ens vilja det. Men någon gång måste det ju hända, invände jag. Livslång kärlek och allt det där, giftermålet. Jo, men då måste man prata. Det är bra, man måste prata med varandra. Inte stänga allt inom sig. Man måste lita på varnandra.
Men varför blir man då otrogen? När ungdomar är alltför blåögda blir det väl så, man tror för gott om varandra. Vågar inte riktigt tro på det.
Då måste man hitta sina egna svagheter, så att inte sådant händer.
Och så oroade hon sig för att skaffa barn. Paul ville inte det, ''ungdomar är så jobbiga'' (haha, och så sitter jag där bredvid). Men hon själv ville det. Kanske inte nu, men när hon har mognat lite mer.
''När tror du är denn optimala åldern för att skaffa barn?''
''Vet inte, det beror väl på. Vissa kan skaffa barn när de är 20, andra är inte mogna föräns 35. 30 kanske?''
Sedan började vi prata om mognad. Förut tyckte hon 30 verkade så gammalt, men nu var det helt ok. Jag nämde Paula, hon jag praoade med i oktober. Förut tyckte jag det verkade jätteskrämmande att prata med någon som var 18, men henne kom jag ju väl överens med. Och att de i min klass såg mycket yngre ut än andra nior, kanske för att jag känt dem så länge att man fortfarande tänker på dem som 10 (några är ungefär så omogna också, så... -.-').
Och en massa andra saker. Hon frågade mig om mitt bästa psykologiska tips, eftersom jag verkade vara en sån där tänkare. Mitt svar:
''Man ska tänka positivt. Tänker man negativt blir allt omkring en dåligt, och då blir man själv också dålig. Allting nedvärderas. Tänker man bra saker blir man glad. Men om man ser negatiuvt blir man rädd, utvecklar fobier och sådant.''
(Jag följer inte det helt och hållet, men försöker ju.)
Strax efter det sa vi godnatt.

Jag har ett vagt minne från morgonen därpå också; Jag vaknade ett kort tag och hörde hur hon sa:
''Godmorgon är du vaken? ...
... det där var nog det djupaste samtal jag haft med en tonåring.''
Jag vet inte om hon sa det till mig, eller om hon talade i telefon. Jag kanske till och emd drömde alltihopa. Men ändå, det känns coolt att ha pratat så med sin elva år äldre ''farskusin'', som man dessutom inte träffat på flera år.

---

Tilda har sagt att hon inte kan kommentera min blogg, är medveten om at det kan gälla andra också. Har försökt kolla upp detta, men hittar inte felet. Mina inställningar är ställda så att alla ska kunna kommentera min blogg.

Skriva-av-sig-dikt

Varför känns det som om alla vill dö ifrån mig?
Eller det finns i alla fall få
Som faktiskt uppskattar det liv de har
Mina älsklingar
Som olyckligheten erövrat

Olyckligheten,
Jag vill döda dig
Men det är ändå dig jag lever för
Lyckan är en illusion,
Var det inte sagt så?

Är då livet också en inbillning?
Nej, livet är inte gjort av lycka

Det som skapas i verkligheten har redan skapats i drömmarna
Varför känns det då som om jag lever i fantasin?

Jag vet inte alls längre
Glädjen väntar runt hörnet
Tiden vandrar fram i sin gamla vanliga fart
Horoskopet sa att min lyckodag är på lördag
Den 23/5
Då kommer jag le äkta igen

Men ändå vill alla fly sina egna andetag






Jag vet inte riktigt vad det där blev. Tolka det hur ni vill, men ren fakta är: Tilda skar av sig pulsådern natten mellan lördag och söndag och det är diktaträff på lördag.

Känslostormar

Det känns som om det hänt så mycket. Under veckan, men också idag. Under veckan gäller dfet mig själv. Ångesten är, som röst, borta. Jag sa farväl till den i tisdags förra veckan tror jag. Därmed försvann också reglerna, som att jag inte får springa eller inte vara uppe efter tolv. Att springa för första gången på evigheter var en underbar känsla.
Men det betyder inte att känslan försvunnit.
Jag tänker leva nyttigare nu. Tomheten som blev kvar efter ångesten fylls upp av smala drömmar. Och nej, jag svälter inte mig själv.

Idag fick jag reda på en hemsk sak. En i min klass försökte ta livet av sig i måndags. Som tur var lyckades hon inte. Bara det kom som en chock, men pricken över i:t är att hon lagts in på ungdomspsyk, samma psyk som Tilda och Karatetjejen låg inne på. För tillfället känner jag för att bränna ner hela skiten. Beskedet (det där låter som fel ord) fick mig väldigt nedstämd, självhatet (som jag varit någorlunda kvitt från de senaste veckorna) kom tillbaka. (Fast en del av det berodde på min talang att misslyckas på friidrott.) Var nära att börja gråta på tyskan.

Och jag blev så arg också. Vi fick reda på idag att vi ska ha engelskaprov på tisdag - förutom nationella i No. Läraren vi har i engelska är skitdålig på att medela sådana saker. Senast det var på tal var väl strax innan nationella i engelska - jag har för mig det var i början av mars. Max tre stycken i klassen visste om detta. Till på köpet fick vi sitta kvar 20 minuter efter att vi slutat för att gå igenom saker vi skulle ha - vissa glosor hade vi inte ens haft läxa i tidigare. Sikket utbrott klassen fick. Det var länge sedan jag var så arg faktiskt, jag trodde att det skulle bero på någon större sak när det väl hände.

Dagens tre positiva:
- Karate och eventuellt träffa Skrattöga ikväll
- 34 dagar kvar ill sommarlovet
- Kommer inte på något mer.

Övergiv mig inte, ångesten

Nejnejnej, jag vill inte.
Eller jag vet inte vad det är jag inte vill förresten. Veckorna har väl varit ok, bättre än på vanligt. Mycket bättre. Men det känns som om ångesten har övergivit mig, Och det tar jag som något negativt. Ångesten för mig, är det som Zebraflickan (av Sofia Åkerman) förknippar som Lucifer och det som Vingklippt Ängel (av Berny Pålson) förknippar med Demonerna. Skillnaden är den att jag på ett sätt tycker om ångesten. Eller är beroende av den, rättare sagt. Jag känner mig så dum när jag skriver så, för jag - en svensk med någorlunda gott ställt, en bra familj osv - borde vara nöjd med livet. En bortskämd tonåring skulle vissa äldre nog kalla mig. Inte ska väl jag längta efter någon så dum sak som ångest?
Men grejen är att det inte är känslan jag längtar efter - eller inte bara åtminstone. Det är dess kraft att kontrollera mina beslut, mitt liv, som jag inte klarar mig utan. Jag vet inte hur man gör längre. Som idag, när jag skulle bestämma vilken väg jag skulle cykla; när jag inte visste vilken väg jag ville ta, rådfrågade jag (som vanligt) ångesten. Men den gav inget svar. Hjälp, jag vet inte hur man gör. För tänk om jag hade tagit fel väg? Eller, inte fel väg på det sättet (jag var i mitt bostadsområde som jag kan utantill), utan fel väg enligt känslan. Om ni fattar vad jag menar?
Nej, det där blev alldeles för rörigt.

Ni vet förresten ingenting om vad som hänt de senaste veckorna va? Inte för att det har hänt så mycket. I helgen var jag hos mamma, vi åkte till någon camping där jag klättrade i berg med mig själv (de andra joggade/lekte). Helt fantastisk utsikt där uppifrån. Helgen innan dess spenderades hemma hos pappa, och på söndagfen åkte jag till Konkurrenten. Inte träffat henne på länge så det var kul. Hon praoade på busstationen där jag brukar byta, så hade chansen att snacka med henne där också förra veckan.
Träffade Skrattöga i måndags, men hennes ögon tindrade inte lika mycket denna gång. Hon tycker hon ser ut som en åsna och hennes föräldrar är tydligen massa jobbiga. Hon som är så fin. Hon är en söt åsna i sånna fall, det sa jag till henne. Men då ändrade hon sig till en mängd olika apsorter.

Ett shcizofreni-liknande samtal

''Lite för många brister, lite för mycket otillräcklighet. Men vem fan bryr sig? Jag får vara vem jag vill.''
''För vem då? Vem har sagt det? Tro inte att du är något.''
''Jag tror på vad jag vill. Säg inte emot det, för det tillhör de mänskliga rättigheterna.''
''Du är inte mänsklig. Ingen människa kan innehålla så mycket fel som dig. Förresten så ser och bedömer man andra hela tiden, rättar varandras misstag och formar personligheten. Du är aldrig dig själv.''
''Du sa ju nyss att jag inte är någon människa, hur kan jag då vara en person?''
''Alla har en personlighet. Till och med hundar. Men du f¨r bara höra dåliga saker om dig själv, och blir därmed dålig. Du förtjänar inte att höra bra saker.''
''Jag önskar jag kunde vara stark och bra.''
''Sluta önska. Du är värdelös, ett stort jävla ingenting. Du är bara feg, du klarar aldrig av något.''¨
''Men jag står ju åtminstone upp än.''
''Är du så höjdrädd att du inte märker att du ligger ner i en darrande fosterställning?''
''Nej, jag har aldrig varit höjdrädd. Jag älskar att falla. Kanske är det en inbillning.''
''Det måste det vara. Du lever i en illusion men påstår ändå att du ser verkligheten. Din jävla lögnare, så himla feg är du. Darrar av skräck när du egentligen borde vara modig och se sanningen i vitögat. Men du är för svag.''
''Kan du låta mig falla igen?''

Jag vågar inte tro på lyckan (förlåt)

Och gud vad jag är trött. Ska väl snart gå och lägga mig. Huvudvärken är i alla fall över, efter en halv dags molande.
Var länge sedan jag skrev i bloggen. En sammanfattning av Mars är att månaden inte var så jättebra.
Men jag vågar mig nästan - bara nästan dock - på att säga att veckan var bra. Inte så mycket ångest på veckodagarna eller nedstämdhet eller liknande alls. Men som de flesta nog redan vet är jag rädd för lyckan, och när det började likna det drog jag mig tillbaka i fredags. Det är konstigt att man kan sakna något så hatat som ångest. Så helgen har bestått av självhat, nedstämdhet och ångestfrihet. Det sistnämda för att dagarna som sagt varit bra. Inte kvällarna. Men jag vill inte vara för glad. Det känns så ... falskt, på något sätt. Som att lyckan är en enda stor lögn, som att jag tror på något som inte finns. Och jag gillar inte att ljuga för mig själv. Förlåt, men det är så det känns. Som att olyckligheten, min pessimistiska livssyn, är saningen. Och den vill jag inte avgå ifrån, inte än. Eller jo, om 59 dagar då sommarlovet börjar. Då har jag lovat att försöka. Men inte innan dess, jag vågar inte. (Vill inte.)

Julia, du är saknad. Saknadsaknadsaknad som värker i mig och ajg vet inte vad jag ska ta mig till. Men du kommer väl snart tillbaka? Såklart du ska få åka bort från ditt hem som du ogillar så starkt, men jag saknar dig ändå.

Dagens tre positiva:
- Klättring i bergen med mina kusiner
- Fotografering (också i bergen, några foton blev jag ganska nöjd med faktiskt)
- Det finfina vädret

Jag vill träffa skrattöga

Det var meningen att förra inlägget skulle bli längre, men jag var tvungen att stänga ner datan. Så jag är medveten om att det nog såg väldigt ofärdigt ut.

Det blåser där utanför nu. Jag älskar Vinden, helst av allt hade jag velat vara där ute nu. Bortsett från det regnar nu (eller i alla fall för en liten stund sedan) hade det varit underbart att stå där och låta sig fångas. Vinden, jag kan inte leva utan dig.

Min lillebror hemma hos pappa är sjuk, så jag är tvungen att vara hos mamma idag. Och imorgon också, förresten. Fördelen med det är att jag helt enkelt trivs bättre hos mamma, känner mig tryggare med människorna och har ett eget rum (vi bygger om/ut hos pappa). Nackdelen är att jag missar karaten där. Det finns en tjej där som är väldigt snäll, enormt pratglad är hon. Men det som förvånar mig mest är att hon alltid är så glad. Jag menar, hur kan hon? Alltid, alltid är hon glad. Det är inte bara munnen som ler, utan ögonen skrattar och kroppen hoppar runt och skuttar. Jag skulle vilja veta hur det känns. Eller tänk om hon bara fejkar? Då har hon en enorm skådespelartalang, mångfald bättre än mig. Vad ska jag döpa henne till då? Skrattöga? Jo, det får det bli.

Dagens tre positiva:
- Min teckning på bilden är nästan lite för berömd. Varje bildlektion blir det fler och fler som påpekar att den är sjukt fin. Pinsamt, men smickrande
- MVG på SO-prov
- Promenad

''Om valet står mellan dränkning
Och kvävning
Såvida man inte vill isoleras för alltid
Vad gör man då?''

(http://www.dikta.se/dikter.php?verk=253607 , nås för den som är medlem på dikta.)
Det där har jag försökt söka svaret på i snart ett år. Det verkar dröja ytterligare ett bra tag innan jag hittar svaret. Fast egentligen ska man ju inte ens leta efter svaret, eller gäller de där orden bara om att leta efter lyckan?

Dagarna sedan i onsdags har till större delen varit ångestfyllda och nedstämda. Har inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv, jag är farlig för mig själv både fysiskt och psykiskt.

Tankar som blir till ord som blir till meningar

Träden bryr sig inte om mig. Inte havet, inte solen, inte gräset. Det som betyder allra mest, skiter totalt i mig. Fast jag bör egentligen inte känna mig utpekad. Jag är ju bara en av alla andra människor.
Fel. Jag är ingen människa. Människor, det är sådana som ler äkta, som tror ångest är att bli lite blöt ute i regnet och som fortfarande tror på lyckan. Som tror att alla är lyckliga, innerst inne, och de som påstår att de inte är lyckliga bara ber om uppmärksamhet. Så nej, jag är ingen människa. jag är en ängel. En gång bodde jag uppe i himlen (fast jag minns det såklart inte). Varför jag är här nere på jorden vet jag inte. Jag har tusentals teorier till det, allt från att jag var olydig till att vägleda människorna till ''deras rätta val''. Jag har för mig att det någonstans i bibeln står ''Människor är det värdefullaste på jorden'', men då fanns det inga änglar här. När bibeln skrevs, alltså. Eller så visste människorna helt enkelt inte att de fanns. Men jag undrar ändå, är änglar verkligen mindre värda än människorna då?
Ibland tror jag att jag är sjuk eller något. Att all ångest, allt självhat, tvångstankarna, illusionerna och panikattackerna som aldrig verkar få något slut. Jag vet att tonåren ska vara jobbig, puberteten och allt det där. Men såhär mycket?
Det känns som att mitt enda hopp är gymnasiet. I gymnasiet blir allt bra, då blir det bättre människor (änglar?), man kan vara sig själv och slipper idioterna i klassen. Det är så många som säger så, och jag litar på dem fullt ut. Jag har ju varit och kollat på den gymnasieskolan jag ska börja på. Måste säga att matsalen var helt ok, har fobi mot skolmatsalar annars. Men det finns en läskig korridor däremot, det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Eftersom det fanns skåp där är jag riktigt rädd att mitt kanske kommer hamna där. Och tänk om det inte alls blir så bra som jag tänkt mig? Hela ettan kanske bara består av idioter, sådant där folk som inte kan acceptera vem man är. Men kan det å' andra sidan bli så mycket värre?
Till sommar har jag lovat att försöka bli lycklig. Men då måste jag först veta hur man gör för att inte vara olycklig.

Dagens tre positiva:
- 78 dagar kvar till sommarlovet
- Skolan slutade tidigare
- Mitt ''mående'' har varit helt ok större delen av dagen.

Blandad vecka och småbarnsdisco (igen)

Blandad vecka, blandad helg. Fredagen, förra veckan alltså (eftersom det var ett tag sedan jag skrev) var bra (!). Några av diktas befolkning som med sina smurfiga skämt och allvarliga kommentarer i ett väldigt oseriöst forum som lyckades få mig att skratta och bli glad. Gud vad jag har längtat efter ett sådant där flummforum på dikta, nu är allt så överdrivet seriöst och nästan censurerat där. Fast nu fattar väl ingen som inte är medlem där vad jag snackar om. Haha, förlåt.
Resten av helgen var väl någon blandning mellan sådär och okej. Jag borde verkligen hitta något mellan-ord för de, jag skulle överanvända det i så fall. Inget minnesvärt att berätta måndag till onsdag heller.
Igår var det ångest, självhat, tårar, panik, hallucinationer och tvångstankar. Rädsla och abstinens också. Praktiskt taget allt inom den kategorin, utom blod. Vet inte hur det tolkas av er..? Men i alla fall, så höll det på ända från det att jag kom till skolan till kanske en timma efter vi slutat, högtalarna som spelade Nickelback hjälpte mig. Plus gråtattacken, jag har inte fått någon sådan där riktig gråtattack på jättelänge. Minns inte senast.
Idag har väl varit helt ok, jag har fått en extrem skrattattack då jag inte kunde sluta, så jag antar att det tolkas som bra. Jag och marionetteatern hade nämligen en ''liten'' diskussion på svenskan om bland annat djurens rätt. Vi kunde aldrig få slut på den, jag tyckte tydigen lite annorlunda - att alla djur (människor inräknat) har lika mycket värde, men det betyder inte att vi inte ska kunna döda andra djur. Enligt mig är det också emot människans natur att döda någon av sin egna art bara för att äta den, alla djur har som mål att föra arten vidare. Egentligen ska amn inte ens jämföra exempelvis guldfiskars värde och människors. Vi är olika och nog med det. Det vardet där med jämförelser som körde igång skrattattacken, jag vet inte hur många konstiga jämförelser vi gjorde.

Idag är det förresten småbarnsdisco. Förra var ju underbart, så har nog lite för stora förväntingar på detta. Eftersom dagen redan har varit så bra menar jag. En hel dag är aldrig helt bra - i alla fall inte för mig.
Apropå det måste jag sticka nu.
Tre positiva:
-Skrattattack
-Småbarnsdisco
-Änglasyster

Fast i negativitet

Det känns inte bra just nu. Inte bra alls.
jag är redan färdig med dagens tre positiva (massa underbara kommentarer på mina dikter/noveller på dikta idag, MVG på tyskaprovet, att det är småbarnsdisco nästa vecka igen), jag har sagt att jag är fin och att jag tycker om mig själv. Men ändå känns det inte bra. Magklumpen har bosatt sig på heltid i min mage igen. Det gör ont.
Jag har haft många olika dåliga perioder. Exempelvis, större delen av januari och halva februari mådde jag okej större delen av tiden, förutom anfallen av förföljelseemani. I oktober var det mer en lång och djup nedstämdhet. I september var det ganska ok, men med många små ångestattacker. Och så vidare. Förföjelseemanin är bland det värsta, men det klår nog inte abstinensen. Inte den långvariga, den efter vassa föremål som trasar sönder huden. Den jag kände under hela föregående helg, från fredag kväll till måndag morgon. Där var det ett litet avbrott under dagen, men någon gång på kvällen kom det igång igen. Igår, trots studiedagen som var, klarade jag inte mer. Förlåt, det bara blev. Saxar är så fascinerande när de smeker mina lår. För att inte tala om smärtan.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådan här, för de där meningarna är nog, tyvärr, vad många skulle kalla triggande. De som aldrig provat förr vill inte tänka på beroendet, på att det faktiskt framkallar abstinens. Det hjälper inte alltid mot ångest (enligt min erfarenhet), men det hjälper mot abstinens. Men om man aldrig börjat hade man aldrig behövt känt så alls. Det man känner från början, för mig och säkert för många andra, är ett mycket mildare vill-ha-begär. En illusion som tror att de kommer bli bättre, fastän man aldrig provat förr. Eller jo, kanske vissa, fast med helt andra medel. Sådana medel man kan använda för att skada sig själv men ändå inte få den där skärt-sig-stämpeln i pannan.
Men det är ju den där magklumpen just nu, som jag har levt med de senaste dagarna. Ibland märks den knappt, men den finns ändå där. Trots att jag var hos farmor och farfar i helgen. Och även fast jag fick ett riktigt skratt idag, ett av äkta glädje. Jag har fastnat i negativa banor, i negativa tankar och känslor. Jag försöker utan att lyckas. Och mina drömmar börjar bli värre, det är en bild som etsat sig fast i mitt huvud som kommer upp varje gång jag ska försöka sova. En bild av en anorektiker jag såg i söndags, hon var bara skinn och ben. Jag trodde inte man kunde bli så smal. Hennes ansikte såg verkligen gammalt ut, som om hon åldrat i förtid. Skrämmande. Men jag kan inte låta bli att lockas lite smått, fastän jag vet att jag är komplett galen.

Jag vill och jag vill inte.

Dagens tankar: Rakblad och nagelsaxar och självhat.

Är döden gjord av materia?

Döden satt i vårt vardagsrum. Jag lovar, jag såg honom, där på en soffa som inte finns. Eller först var det en tjej. Med blont hår, blek, mullig, uppspärrade galna isblå ögon och en massa streck under dem. Ni vet, sådana där av trötthet. Och det var döden. Och hon höll på mina axlar, skrek åt mig men jag minns inte orden. Och ögonen var uppspärrade, rädda av ilska. Sedan minns jag inte mer av det, men strax efter bytte döden skepnad. Till en lieman, en sådan där typisk lieman. Såg likadan ut som på The Sims. Fast han hade ingen lie i handen. Han satt där på soffan som inte finns. Hängig, som om han var ledsen. Eller bara trött. Och han satt i vårt vardagsrum.
Det var vad jag drömde igår natt, måndagen till tisdagen. Men morgonen efter hade jag nästan glömt det. Och så kom jag på det nu idag i skolan. Dålig dag har det varit. Det enda jag har täkt på är döden som satt i vardagsrummet, det var färdigbyggt och inte alls så stökigt som det är nu. Och så har jag tänkt på rakblad och nagelsaxar, blod och smärta. Rivit mig så att skinnet blivit helt rödflammigt. Men jag får ju inte.
Och nu när jag kom hem, vågade jag inte gå in i vardagsrummet först.

''Jag tänkte precis sätta min fot på trappan som ledde in i vardagsrummet, när jag kom at tänka på drömmen. Jag stirrade automatiskt på den plats där jag sett honom sitta. På en svart tvåmanssoffa, hukande med händerna mellan knäna. Döden var det som hade suttit där. Och varje gång jag skulle gå in dit, skulle någon dö på grund av mig. Det skulle vara mitt fel. Jag började andas fortare, nej inte tänka så, det var bara en illusion. Men jag är ju frisk? Det är bara puberteten. Alla, eller i alla fall nästan, tänker så ibland. Att om man kliver in i vardagsrummet kommer någon att dö. Inte annars. Eller kanske inte just så. Tankarna blev för mycket för mitt huvud, mumlanden började höras i huset.
- Någon kommer dö.
- Nej, det kommer det inte, bara en illusion som dina tankar skapat. Men mina tankar är inte så onda! Det är ångesten som säger så.
- Någon kommer dö. Jag lovar. Det kommer vara mitt fel, ångesten kommer göra så att någon dör. Ditt fel.
- Sluta!
- Ditt fel, ditt fel, någon kommer dö. Hur kan du vara så jävla egoistisk?!
- Men jag måste ha datorn. Jag kommer få panik annars.
- Din jävla egoist, någon kommer dö.
- Du är sjuk, slå ner din sjukdom, kämpa och var stark, stå emot ångesten.
- Jag är frisk, det här är helt normalt!
Jag darrar. Men jag tar staget in ändå. Genast ekar det i hjärnan att nu dog någon. På grund av mig.
Jag måste ha smärta.''

Och nej, jag skärde mig aldrog, jag klippte inte ens i huden. Jag försökte, men ångrade mig. Jag får inte.

Dagens tre positiva

Glömde;
Tre positiva saker med dagen:
- Öhm... Suttit vid datan?
- Änglarna
- Tyvärr. Kommer inte på mer.

Trevligt med små incidenter (Kalas)

Tänkte jag skulle berätta om kalaset igår, verkar vara en hel del som undrar. Fast jag hade nog skrivit även om det inte hade varit en sate som läst min blogg.

I alla fall, jag sprang runt som en galning större delen av dagen för att få allt så bra som möjligt. Städade, bakade och var hur stressad som helst. Tack till mamma som hjälpte mig en hel del, även om hon och familj åkte iväg ungefär en timma innan till några kompisar och inte kom hem för än typ klockan halv elva. Men maten var (nästan) färdig när de kom, ''frågesporten'' och priset var ordnat, jag var också ordnad. (Fast frågesporten blev en musiklek istället, halvlyckat.)
Vi hade väl ganska trevligt faktiskt. Till en början åtminstone. Vi skrattade (jag äkta uungefär hälften av gångerna), åt och hade allmänt trevligt, som sagt.
Så gick de upp på mitt rum (diktböckerna var gömda, bortanför rummet), och ville såklart dyrka upp min dagbok. Jag har själv aldrig lyckats med det, nyckeln var också noga gömd och jag trodde det var nästintill omöjligt för dem att lyckas. Så klart hade jag fel. De lyckades, men jag fick ett krafter-man-inte-visste-att-man-hade-ryck och fick tag på den innan de hann läsa ett ord av den. Men de blev ju misstänksamma.
''Har du skrivit något taskigt om oss där?!'', mä'rs.
''Neeej...'', en mycket rädd jag (som vant dolde ett dunkande hjärta).
''Varför får inte vi läsa där då?!''
''Vem vet?'' *låtsas-blinkblink* *lögner och undanflykter som f*n*
Sedan var det väl inte så mycket nämnvärt innan vi gick och la oss.
Nästa dag var det ett litet bråk mellan M och Mä'rs, inget jätteviktigt då det bara handlade om något med en leksaksspindel och hårrufsning och ''aaaj!''.
Precis innan de skulle åka gick de på upptäcksfärd i mitt rum. Försökte dyrka upp en ''hemlig låda'', tack gode gud lyckades de inte med det. Jag har skrivit ner större delen av vårens nedstämda tankar och händelser där --> inte bra om de läser. Misstänksamhet.
''Du har visst skrivit något taskigt om oss där!''
Väldigt trött idag också. De väckte mig tidigt.

Ångest.

Övertrött på heltid?

Idag har nog varit en nästan bra dag. Jag var så himla trött eftersom jag la mig sent igår på grund av en svenska-inlämning, och det gjorde mig övertrött. Jag tror jag skrattade åt varenda ord som sas, utan att anstränga mig något alls nästan. Det var evigheter sedan jag hade en sådan dag i skolan. Funderar allvarligt på att vara övertrött på heltid, då förträngs ångesten oftast. Såvida man inte är på det trötthets-stadiet då man blir irriterad på allt och alla, och så finns förstås risken att jag misslyckas totalt i skolan. Hum, synd.

Och så är jag orolig också, för det är nämligen så att jag ska ha ''kalas'' imorgon, då marionetteatern ska komma. Och jag är ingen planerar-nisse direkt, så jag kommer vara typ noll förberedd när de kommer = klagomål. Inget tidsschema alls, och jag har fortfarande ingen aning om vad vi ska ha för ''aktivitet''. Eller jo, någon tråkig frågesport kanske. Men jag kom just på att vi glömt att köpa pris, jag och mamma var och handlade förut idag. Som tur är vet jag i alla fall vad vi ska ha för mat.
Och sedan kommer det väl bli bråk om någonting också. Jag har dålig erfarenhet av mina kalas, jag har aldrig tyckt om att ha det. Inte ens när jag var liten, jag var för blyg och visste inte vem jag skulle leka med så att ingen blev utanför. Men då hade jag ju åtminstone mina föräldrar som planerade, nu har jag inte det. Och inte för att jag behöver bekymra mig över vem jag ska leka med nu, men alla sakerna som ska ordnas innan, saker som ska gömmas (exempelvis mina diktböcker, om de läser dem är jag DÖD), mat som ska göras, frågesport, städning, och sedan vara GLAD. Åh herregud, det kommer bli ett helvete.

Veckan hittills, har väl varit som vanligt egentligen. Var det i söndags jag skrev senast? Sedan dess har det inte hänt så mycket. Måndags var en vanlig, halvdeppig dag som var så meningslös att jag redan glömt bort den. Eller jag minns att jag pärlade i och för sig, ett armband som jag blev ganska nöjd med.
I tisdags då.. Dagen var ganska ok, sammantaget. Var på bokrean, hann dock bara vara där en väldigt kort stund innan jag var tvungen att dra till mamma som skulle hämta upp mig. Hann i alla fall köpa en bok, ''Det levande slottet'' heter den. Sett filmen som är väldigt vacker och förvånansvärt bra, med tanke på att det är en Manga-film. Och så var det fettisdagen = semlor.
På kvällen fick jag ett sådant sug efter att skära mig också, men lyckades klara mig med naglarna (tack Maria <3).
Idag (herregud, vad tråkigt det här låter, ''igår, idag...'') var det volleyboll-turnering. Eftersom jag är såpass dålig vart det en massa självhat. Det hjälpte ju inte med de andras irriterade ord och blickar heller... Lyckades i alla fall med kanske tre servar, samt ungefär lika många träffar som inte var totalt misslyckade. Men det fanns en bra sak med att vi kom sist - vi fick sluta tidigare än de andra. Och det kändes ju bra. Kunde ta bussen hem och hinna vara ensam hemma en stund - ensamhet är något jag älskar, så länge det handlar om fysisk sådan. Då kan jag göra lite som jag vill utan några speciella krav från någon, kan ha på musik utan att någon klagar (tyst som högt) och om jag är på bra humör kan jag prata och skutta runt utan att någon undrar. Eller, om jag har någon ångestattack, kan jag avragera mig genom att snurra eller skrika högt.

Dagens tre positiva:
- Änglasyster Julia (och hennes underbara dikt) <333
- Promenad (på morgonen, 40 min till skolan ^^)
- Vi slutade tidigare

Tilda och positiv

Idag var en bra dag. Träffade Tilda på ett köpcenter, det var jättebra. Inte för att jag köpte så mycket, nagellack och penna typ. Inte tänker jag lägga ut det så att ni får se heller, som de flesta andra bloggarna. Tror inte ni är så intresserade av det.. ^^ Men vi var ju där några timmar. Gick in i några affärer (efter att ha gått fram och tillbaka genom den där ''gången'' utan att någon ville säga vart vi skulle in först). Fikade, satte oss längst in i cafét för att slippa se och höra alla shoppinggalna människor. Istället fick vi stå ut med en röst som ropade ut ''NUMMER 24!'', ''NUMMER 25!'' osv, men det var i alla fall bättre. Där inne fanns det väl bara två kvinnor som satt och pratade om något, till precis innan vi skulle gå då det kom en ung barnfamilj. Men det var väl ''trevligt'', eller vad man ska säga. Alltid skönt att kunna vara sig själv, men henne kan jag skratta utan att fejka. Utan att en kunna sluta skratta. Det är ovanligt för att vara mig.
Vad har jag gjort annars då? Hum, jag har suttit framför datan. Ätit, åkt buss. Jag älskar att åka buss, brukar känna mig ganska lugn då och jag kan tänka utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något. Gillar att se på landskapet utanför också, såvida jag inte är för inne i mina tankar, då jag varken ser eller hör något. Idag var det väl mest gkädje-tankar men som vanligt också en del självhat.
Igår gjorde jag väl inte heller så mycket. Åkte hem från farmor och farfar.

Jag tänkte bevilja coolbettans önskan också, nämligen att skriva ner tre positiva saker med dagen (... eller nu vet jag inte om det var ordagrant, men det upptäcker jag väl senare ^^). Och jag har redan sagt både att jag är fin och att jag tycker mo mig själv, både idag och igår.
I alla fall, de tre positiva sakerna med dagen:
- Jag fick träffa Tilda
- Jag skrattade
- Min minsta lillebror sa att han älskade mig. (Eller, snarare, pappa frågade honom om han älskar mig och då svarade ha ''ja''.)

En patetisk skriva-av-sig-berättelse

Jag känner bara för att skriva just nu.

Jag vet inte hur dagen har varit. Säkert helt ok. Jag har gått runt med en magklump större delen av dagen. Små ångestattacker, men inte varit så jättenedstämd. Så var det en tid i somras minns jag, det var väl den bästa perioden det året. Mellan juli och augusti, där omkring, var jag ganska glad. Stärkte självförtroendet lite för jag var ganska glad då, lite halvt om halvt lycklig, och leendena jag gav var inte alls lika ofta fejkade. Det fanns inte så mycket att oroa sig för, jag hade inte träffat så många av de från skolan alls och det var ju ett tag tills skolstarten. Men ändå fick jag ångestattacker nästan varje dag. Små sådana, där jag fick andnöd. Men sedan var det bra igen. Det låter riktigt taskigt, men det berodde nog till en liten del på att jag inte umgåtts så mycket med marionetteatern. De ställer så mycket krav på mig, känns det som. Jag får inte se ut så där rufsig i håret, det är alldeles för fult, jag måste duscha och de där byxorna har jag ju fan haft på mig i två dagar, guuud så äckligt! Typ. Och efter en tid utan dem blir jag mer och mer mig själv. Inte helt, men ändå. Man blir som man umgås.
Det är väl därför jag förändats så mycket sedan sommaren/hösten 2007. Förutom puberteten då (gud vad jag lät vuxen där). Det var i augusti det året jag började skriva dikter, det var då jag fann dikta.se. Och hur patetisk jag än låter, så har den där sidan förändrat mig. Jag blev beroende. För där på den sidan, där hittade jag folk - trots att de inte var särskilt verkliga då - som jag tyckte om. Som brydde sig om en, som lyssnade på varandra, som tyckte om samma saker som mig. Det var rena rama idyllen. Och jag kunde få ur mig allt, skriva ner saker som andra kunde läsa om. Bara en sådan sak, att få ur sig en del hemligheter. Det var bland annat därför jag blev så fast i början i alla fall. Och där fick jag läsa om helt andra saker, jag fick veta mer om världen. Och sedan ... av en anledning, som jag inte vill gå in på här, blev jag ledsen. Jag blev nedstämd, det blev värre, jag ville må bättre men det gick inte. Hösten 2007. Oktober. November, då det kändes som att jag inte orkade med fler tårar och då jag ville minnas hur det kändes att må bra igen, så hade dikta påverkat mig för mycket och jag skar mig för första gången. Det kändes mest fel. Det gjorde ju ont, för ont.
Men till julen blev jag gladare. Januari var en enda stor likgiltighet, februari var inte heller något vidare men det började bli bättre. Början av mars, det var faktiskt ganska bra. Tills precis på slutet, då marionetteatern med hjälp av utpressning fick de fram att jag var bisexuell. Och jag vägrade ju tala om vem det var jag hade varit kär i. De blev ju såklart skitsura, speciellt marionettägaren. Rädsla. Dagarna efter det den veckan ignorerade de mig mest. Sa inte så mycket till mig, jag sa inte så mycket till dem. ''Småbråk'' ibland, men när de övriga i klassen började blanda sig i blev det väl bättre.
I början av april bestämde jag mig för följande också: jag skulle banta, väga mindre. Det skule jag göra på följande sätt:
- Gå promenader varje vecka
- Äta mindre
- Sluta äta melanmål
- Sänka mitt självförtroende (= ''Jag kan bara bli lycklig om jag är smal, jag måste bli smal.'' => större motivation)
Men det blev sommar och även om jag var manisk en tid och rörde på mig nästan varenda sekund, gick till och med ner ett par kilo, rann det ut i sanden.
Och genom dikta hade jag börjat få vänner, riktiga vänner, sådana jag kunde berätta nästan allt för. För jag litade på dem. Och jag kunde vara mig själv där, vara den filosofiska poeten som älskade att diskutera och säga sin åsikt men som också brydde dig om andra. Där jag kunde, efter ett visst mod, erkänna att jag var bisexuell och där alla - vad jag vet - faktiskt accepterade det.Och jag började se mer, om man säger så. Se mer av allt som folk dolde. Se de känslor människor inte visade. Typ. Och sedan träffade jag några diktaner, på dikta-träffen i Göteborg, och det var det roligaste jag gjort på hela året.
Oj, nu har jag malt på väldigt länge. Förlåt. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Jag låter säkert patetisk och väldigt överdriven. Herregud, älska en vanlig internetsida som dessutom är i kraftigt behov av nyrenovering? Till och med påstå att det förändrat en? Där måste till och med ni erkänna att jag låter patetisk.

Fast jag måste säga att jag är lite orolig för SAAB också. Större delen av min familj jobbar där eller är anställda på någon konsultfirma som får sina uppdrag från bland annat SAAB. Hejdå till det ekonomiska livet, säger jag bara. Nästan alla mina föräldrars vänner jobbar också där. Vad kommer vi leva av?

Något postivt? Hum... 114 dagar kvar till sommarlovet.

Ett ok lov än så länge

Jag är hos farmor och farfar nu, det är så skönt här, känns så fritt eller vad man ska säga. Jag kan nästan vara mig själv. Och jag vågar prata, annars brukar jag vara väldigt tyst. min älskade lilla kusin är här också. Hon är ju jobbig ibland, självklart, men hon är ändå underbar. Jag är hennes stora förebild. Vet inte om jag ska ta det positivt eller negativt. Det är ju smickrade såklart, men om jag tänker på hurdan jag är nu är det riktigt oroande. Jag har berättat om henne tidigare va? Vi jul någon gång, skulle gissa på att det är mitt inlägg ''en helt ok sjukdomsjul''. Eller det kan också vara runt halloween.
Men i alla fall. Hon har bytt skola hur många gånger som helst, det har vart problem med det ena och det andra, både med lärare och klasskamrater. Hon går i trean nu btw. Nu är det ju självfallet problem igen, ungefär samma som jag hade. Det finns helt enkelt en störd typ i klassen som går runt och slår folk och förstör andras saker. Så det verkar ju inte så givande. Och hon kan få sådana hemska vredesutbrott ibland. Hon skriker och slänger saker, gör inte som man säger osv. Ärligt talat gör hon nästan aldrig som man säger, är stundvis otroligt egoistisk. Och spyr ut kränkningar, eller vad man ska kalla det, som bara den. I och för sig är de ganska lindriga sådana, som ''bajsunge''. Men när vi var ute och gick med hundarna och hon gick ifrån mig, tog en annan väg som jag inter trodde vi fick ta (men som jag senare fick reda på att man visst fick) kunde jag inte låta bli att ta åt mig. Då var det istället jag som spudde ut självhat mot mig själv.
Orolig för Elin också (foreverhopeless.blogg.se). Hörde nyss att hon tagit en överdos... Och ingen har hört av henne sedan dess vad jag vet.
Men förutom det har det varit helt ok. Ska träffa Tilda på fredag också, jättebra ska det bli. Det är ju lov nu. 116 dagar kvar till sommarlovet. Då kommer jag aldrig någonsin kliva in i den där ångestskolan. Fast varje gång jag ser en skola ser jag i och för sig bara ångest.

Slut på det positiva

Nu behöver jag inte skriva positivt längre. Bra. Då kan jag skriva mer utförligt om gårdagen, för dagen har inte så mycket innehåll som är värt att skrivas ner. Mer än att jag ska sova hos pappa inatt pga av att min lillebror, den äldste på mammas sida, är sjuk.

Gårdagen, alltså. Förutom promenaden (som förövrigt blev just en timma och inte typ 45 minuter pga ångesten som tvingade mig) hände väl inte så mycket direkt. Läste, var allmänt rastlös vilket brukar föra med sig dåliga konsekvenser, så även denna gång: jag fick ångestattacker. Tvångstankar; Jag måste göra si och så, annars kommer något att hända. Något dåligt, men jag vet inte vad. Denna gång skulle jag snurra, snurra och åter snurra. Jag mumlade orden ''Världen ska falla samman'' eller något liknande. Ibland avbröts mantrat av några andra mumlanden, den ena bittra insikten efter den andra. Exempel: ''Cirklar som aldrig tar slut'', ''Ingenting alls, ingenting någonsin'', ''ångest som tar slut men ändå börjar igen, för det har ingen ände, en enda stor cirkel av rädsla...'' osv. Avbröts av en telefonsignal. Tack gode gud att det ringde då, annars skulle jag väl fortsatt i all evighet.
När jag läste föresten, fick jag någon slags konstig känslasom av en ''smitta'' som spred sig i huvudet på mig. Men det kan bero på boken jag läste som berör enormt bitvis (''Låt den rätte komma in'').

Ett försök till positivt tänkande

Nu har jag bestämt mig för att skriva ett positivt inlägg, för en gångs skull. Önska mig lycka till.

Vi kan börja med att rada upp dagens positiva händelser:
- Promenad. En hel timma, jag och min lillebror skulle ut och fika (jag tog en liten capuchino men snodde åt mig några av hans muffinssmulor). Och efter att vi hade fikat tog jag en promenad. Vi skulle ändå inte vara hemma förrens en timma och tio minuter senare. Han satt som tur var i vagnen nästan hela tiden.
- http://coolbettan.blogg.se. Hon kan verkligen få en att skratta.
- Änglarna.
- Änglasyster.

Sedan kommer jag inte på mer. När var det jag skrev senast föresten? I onsdags? Få se nu... Jag justerade min klocka rätt igår. Det var karate i torsdags, vilket var kul. Dock blev jag sparkad rakt i bröstet, tappade andan. Värsta skadan jag fått på de fyra och ett halvt åren jag gått där. Och, hum.. Jag fick ju skrattat äkta idag. Och i fredags kom det gäster, trodde det skulle bli ångest-katastrof men det blev det inte. Jag har upptäckt att det finns en sak som heter Blutsaft i våran kyl, någon slags sak som innehåller järn och vitamin. Verkar bra för mig då jag anar att jag har järnbrist.
Nej, det här går inte. Jag är verkligen negativ. Så gick det med ''positiviteten''.

Har jag förföljelseemani? De vill ju bara döda mig

''Disorder Rating Information
Paranoid: Very High click for info
Schizoid: Moderate click for info
Schizotypal: High click for info
Antisocial: Low click for info
Borderline: Moderate click for info
Histrionic: Moderate click for info
Narcissistic: Moderate click for info
Avoidant: High click for info
Dependent: High click for info
Obsessive-Compulsive: High click for info''

Eller, på svenska:
Förföljelseemani: Mycket hög
??? (någon som vet?): Medelmåttig
Schizofren (gissning, ändra mig om jag har fel): Hög
Antisocial: Låg
Borderline: Medelmåttig
???: Medelmåttig
???: Medelmåttig
??? (dock betyder ''avoid'' överdrift): Hög
Missbruk (?): Hög
Tvångstankar: Hög
Detta test gjorde jag på: http://www.4degreez.com/misc/personality_disorder_test.mv?Hjälp, säger jag bara. Herregud. Aldrig trodde jag att jag hade någon form av förföljelseemani. Jag kan gå en promenad utan att tro att någon går bakom mig. Dock kan jag ju ibland tro att, om jga till exempel sitter i skolkorridoren, att alla stirrar på mig och kommer döda mig. Men är det verkligen förföljelseemani? Är inte det typ ... klaustrofobi eller torgskräck eller liknande? Ibland är det verkligen svårt att skilja dem åt. Om jag bara sett alla sådär utan att ha gjort testet först hade jag trott att jag skulle stämma bäst in på ''antisocial'', som tydligen var minst. Eller missbruk, fast det står beroende på översättningen iofs. Sedan ska man ju inte lita på sådana där test helt och hållet, det vet jag, men jag är sådan att jag gör det ändå. Till en viss del.

Idag förresten hade jag glömt gympakläder. Först var det dans som jag fick vara med på ändå, inget vidare intressant med det. Sedan gick jag och två andra ur klassen promenad. Dessa två mår båda dåligt, har ätstörningar osv, tillhör ''mittimellan-gruppen'' i klassen (tillsammans med två andra) och är de - förutom Marionetteatern - jag pratar mest med. Vi pratade väl om lite allt möjligt. Bland annat frågade de mig om jag någonsin hade rökt (vilket de själva gjorde då), snusat eller blivit full. Nej på alla frågorna, ja för dem. (Fast de nekade ju väldigt ironiskt på fylle-frågan.) De påstod att den enas pojkvän var dåligt, hon var sur på honom för tillfället. Och så pratade vi - eller snarare de - om marionetteatern och mig. Tyckte att de var dåliga kompisar, att marinonettägaren och marionettägarens rumpslickare nästan alltid var tillsammans och att hela MT stängde ute mig. Marionetten var tydligen bäst. Men hela marionettteatern var konstig. Jag sa ingenting, eller i alla fall inte så mycket. Jag höll (håller) ju med dem, men det är inget man säger högt. Då blir det frågor. Frågor man kanske kan svara på, men då måste man svara ärligt och då blir det ännu fler frågor och ännu fler svar och till slut uppdagas hela sanningen om mig, och dem. Inte bra. Något annat de sa var att jag inte skulle kontakta BUP eller snacka med kuratorn på skolan, de var lika med dåliga.
Inne i omklädningsrummet sedan sa hon-som-inte-har-någon-dålig-pojkvän att jag var väldigt intressant. Jag var okysst, oskuld och hade inte rakat benen. Senare, när massa andra hade kommit in också, sa hon att jag var facinerande. Jag frågade varför, men hon svarade inte för hon lyssnade plötsligt på någon annan extremt intressant diskussion om benvaxning.
Men innan de andra från klassen hade kommit in upptäckte jag att hon-med-den-dåliga-pojkvännen har skärt sig. Såg ett tydligt skärsår på handleden (förutom en massa andra sår på bl.a. knogarna) och frågade vad det var.
''Inget'', sa hon. Sedan började hon babbla något oseriöst svar om motorsågar och grävlingar.
''Jag tror dig inte'', sa jag. Sedan var båda plötsigt väldigt bråda om att gå in i gympasalen. Jopp, hon har garanterat skärt sig. Fan. Varför är alla omkring mig olyckliga? Det där gav mig ångest. Jag mådde ju redan dåligt innan, var orolig för en ängel. Så det har varit en av de sämre dagarna, men ändå som vanligt. Om någon skulle upptäckt mig igår när jag grät och frågat vad det var, skulle jag väl svarat ''som vanligt''. Denne någon skulle troligen svarat typ ''Men jag ser ju att det har hänt något'', men jag skulle talat sanning. Det är ju som vanligt när jag är allmänt nedstämd.

Ångestvecka

Kännns som att hela veckan har bestått av ångest. Förutom i onsdags, tror jag, då var jag glad (tack min älskade Julia! <3). Men annars hemskt.
I lördags var jag på MÄ's ''kalas''. Antar att det var helt ok, lite halvångest i början dock. När jag skulle gå hem var det dock en massa frihetskänsla, klockan var nästan 12 på natten och det var helt mörkt. Och ångesten tillät mig att springa! I och för sig var jag tvungen att springa en viss sträcka, jag höll på att dö på slutet, men jag sprang ju i alla fall! Gud vad härligt det var. Och sedan stod jag och väntade på pappa, könde mig nästan så lätt och fri och viskade lovord till Vinden. Igår var det ju våran ''ettårsdag'' eller vad man ska säga!
Jag fyllde år igår också. En bland mina bättre födelsedagar måste jag erkänna, en av mina presenter var att åka på spa samma dag tillsammans med mamma. Vi fick ansiktsbehandling, jag kände mig jätteavslappnad. En norsk äldre kvinna fick masera mitt ansikte med oräkneliga olika krämer. Hon berättade en massa om hyn och hur man skulle behandla den, men det var ju lite svårt att ta in allt när hon babblade på på någon blandning av norska och svenska, hur snabbt som helst, och man var ju inte så koncentrerad heller om man säger som så. Men jag bryr mig nog inte något nämnvärt av det heller. ^^

I torsdags, gud. Hjälp. Först och främst var det jätteångest. Liten lätt panikattack, satte på musik jättehögt och hittade en vass sak att riva mig med (någon sak som man ritar cirklar med, vi använde det en massa i geometrin för några år sedan). Och just då kommer min låtsasmamma hem. Jag ryckte till, det kom blod fastän det egentligen inte var meningen. Jag hade ju inte hört henne för att Avril Lavinge sjung så högt i bakrunden. Hon var påväg att upptäcka mig. Var tvungen att läga tillbaka den där saken i sin ask och sedan tillbaka in i skrivbordslådan. Jag var hur rädd som helst, tänk om hon hade frågat vad jag gkorde eller något? För jag hade ingen anledning alls att stå där med uppdragen tröjärm och hålla i den där saken, eller ens rota i skrivbordslådan överhuvudtaget. Men som tur var sa hon inget sa något med glad röst och jag svarade lite halvt närvarande.

Hoppas denna vecka blir något bättre.

Förlåt (Ångest)

FÖRLÅT.
Det var sådan ångest igår kväll, och jag kunde inte låta bli. Nej, jag skärde mig inte, så jag har inte brytit (eller säger man brutit?) något löfte. Men jag hittade en liten omväg: jag klippte mig med nagelsaxen istället. FÖRLÅT.
Vi hade gäster, allt oljud från alla lekande barn gjorde mig stressad och jag blev allt oroligare, det resulterade i ångest som inte la av. Jag väntade, försökte andas, men hjärtat bara bultade och jag kunde inte koncentrera mig på vad som sas. Så jag smet upp på toan för att andas, försöka lugna ner mig. Och efter att jag sett blodet var jag lättad och glad iegn, särskilt som jag fortfarande hållit löftet at inte skära mig igen. Jag är för beroende av smärtan har jag insett. Men jag orkar inte göra något åt det, inte nu. När sommarlovet börjar i så fall. Men jag var ju glad? Det var glädje jag kände. Ett dumt sätt att uppnå det på, i och för sig. Och när jag skulle sova var det total känsloblandning; tvivel, stolthet, glädje, skuldkänslor, trötthet, likghiltighet, sorg och allt det sammansatt med tankar.
Jag hade en konstig dröm inatt förresten, jag måste kola upp vad det betyder. Jag råkade ut för alkoholförgiftning och fick åka in på sjukhus för att ta blodprov eller något (jag var inte alls full konstigt nog). Jag kunde känna mitt hjärta bulta som bara den, det måste ha gjort det på riktigt också. Varför? Jo, för att jag var rädd att all min ångest och depression skulle avslöjas när läkaren kollade upp mig. Om det gjorde det fick jag aldrig reda på, jag vaknade när jag precis gått därifrån med en stor, genomskinlig påse fyllt med mitt urin och blod, blandat (blä). Sedan somnade jag om igen, drömde något ''vanligt'' med att jag och min ena lillebror stod vid en kiosk och skulle köpa chips (det fanns några nya ''barnchips'' med tomatsmak (!), kanske något för OLW? ^^). Efter det åkte vi buss hem. Det var mörkt.

Något att berätta om idag? Hum... Vi har gäster, idag också. Halvångest. Orkar inte med att vara social så jag fick tillåtelse att sitta här vid datan.



Jag älskar er mina änglar, ni vet mycket väl vilka ni är. <3<3<3<3

Styrka och panik

Ångesten,
Jag ska bryta mot dina oskrivna regler
Ty idag ska jag (låtsas) vara fin
(Jag är i alla fall en enda stor lögn)

---

Det var ungefär så här jag kände mig i morses.Nöjd över mitt hår (vi var på någon slags opera igår, jag och klassen och en massa andra. Så därför fick jag hjälp med att locka mitt hår. Just då var det i och för sig hemskt...) intalade jag mig själv att jag visst var fin. Inte finast i världen, långt ifrån, men inte fulast heller. Kände mig nästan stark. Så dagn i skolan var ju helt okej.
Men en sak, när jag gick hem. Och precis innan också. Då fick jag sådan hemsk ångest. Jag har ingen aning om varför, men nästan varje gång jag går hem från skolan får jag ångest och skyndar mig hem. Och jag får inte springa heller, för då springer jag ifrån ångesten och överger den, och då hemsöker den någon annan istället. Just idag hände en läskig sak; Jag gick på den väg som jag gått på hundratals, kanske tusentals, gånger. Tittade omkring mig med lite panikartad blick, då jag var väldigt mån om att komma hem till ångestfriheten (undrar om jag har börjat få torgskräck?). Plötsligt såg jag att såg annorlunda ut på ett ställe, mellan några hus. Omkring, en bit bort, var det träd från en liten skog/träddunge (eller vad man ska säga). Och på himlen var det virvlar av mulna, gråa moln. ''Fan, nu hallucinerar jag, det här är bara en illusion'', var mina tankar. Men jag fick nästan panik. Jag ska väl inte kunna se riktiga illusioner? Jag är inte ens byxmyndig och jag bor så långt ifrån öknen och värmen man kan komma. Inte har jag feber eller något heller.
Gud, jag måste verkligen vara allvarligt sjuk. Eller bara allmänt patetisk.

Självhat gentemot värdelösheten

Det har gått neråt nästan hela veckan nu. Förutom i måndags och u onsdags, som var helt ok, har timmarna bestått av självdestruktiva tankar som får mig att tro att jag är ful och värdelös. En röst som både är min egen men samtidigt någon helt annan som aldrig som funnits där förut, en som kallar mig idiot och jag börjar undra om det finns någon mening med att leva. Det har jag alltid stått fast vid att det gör, men nu tvekar jag. Fastän jag hade ett väldigt intressant samtal igår kväll med en kompis, Konkurenten, så har det varit en rätt dålig dag av självhat och tvekan gentemot livet.
Förresten, jag kanske ska leka smart för en sekund och berätta ungefär om samtalets handling; Om vad som händer efter man dött. Alltså inte med en själv, vad som händer i döden osv, utan för människorna här på jorden som fortfarande lever. Jag antar väl att de skulle sörja, om jag skulle ta livet av mig (vilket jag för tillfället inte har några planer på, oroa er inte för det). Mamma och pappa skulle bli helt galna, och mina syskon skulle vara så ledsna sedan nör de växte upp. De skulle inte minnas mig så mycket, men troligen just därför. De skulle undra hurdan jag var, och tack vare det kanske de skulle må lika dåligt som jag. Eller värre. Och alla vännerna jag har, de jag hittat här på internet... Undrar hur de i skolan skulle uppträda förresten. Vilka som skulle komma på min begravning, om mina syskon skulle följa med eller om mamma resp. pappa skulle tycka att de var för små.
Nej, jag ska nog inte ta livet av mig. Det vore ju minst lika meningslöst som att stanna egentligen.

(Det blir allt svårare att motstå tanken på smaken av blod och en njutning av smärta.)

I mina självdestruktiva tankar

Tiden tog slut idag.

Eller okej, det gjorde den inte. Det var bara en mening som dök upp i mitt huvud...

Jag har gått en promenad idag, med min lillebror. Samt fikat.Bra och dåligt tillsammans.
Senare... Om man tar dagen sammantaget har den väl varit helt ok. Om man tar kvällen har den varit sådär, jag blev så rädd helt plötsligt. Och det varade länge, den där rädslan för gud-vet-vad. Dumt, men det är väl sådan jag är. Får ångestattacker plötsligt och ofta utan någon direkt anledning. Och när jag är ute och går kan jag inte springa ifrån den heller, det får jag inte för ångesten och jag är rädd att den ska drabba någon annan då. Det har hänt innan.
Men ångestattackerna har ändå minskat nu det senaste. Nedstämdheten och mina självdestruktiva tankar, tillsammans med rädslan, börjar ta över.

Tänkte citera vad jag skrev på min blogg på dikta i lördags också:
''Jag känner mig verkligen fel just nu. Fel, helt enkelt. Även om ångesten sällan är på besök kännner jag mig så himla nedstämd. Kanske gjorde jag slut på glädjen när jag var hos Tilda? Gud, jag vet inte. Kommer jga verkligen kunna hålla löftet att inte skära mig? Jag har stått ut i flera månader nu. Blä. Jag är fulfulful, motbjudande både inuti och utanpå. Jag fattar inte hur andra kan säga att de älskar mig egentligen, jag vet att det är sant som de säger men jag ser ingen egentlig anledning till varför. Fan, nu fick jag en liten ångestattack. Jag har fått någon form av tvångstankar på senaste tiden om att jag måste lägga mig innan tolv. Det var för 20 minuter sedan. Ångesten tvingar mig att avsluta nu, det är den jag styrs av nu för tiden. Som någon wannabe-schizofren eller något...''

Trötthet

Det blir nog ett kort inlägg idag, har inte riktigt någon inspiration.
Skolan började ju igår, nog inte riktigt så hemskt men jag fantiserar alltid upp det. Egentligen är det väl värre innan. Eller allra värst på våren, då umgås man så mycket med varandra i skolan att man blir trött(are) på varandra.
Dagarna i övrigt... Igår var nog en helt ok dag. Lite bekymrad över andras problem dock. Sedan var det ju karate, trevligt att träffa vissa där. Det är en ''ny'' där, hon kom i höstas iofs men hon är väldigt rolig och lätt att prata med. Idag var det sämre. Jag är trött och har varit det hela dagen, det brukar nästan alltid försämra mitt humör. Så med andra ord har jag vart nedstämd större delen av eftermiddagen och haft en kort ångestattack påväg hem från skolan. Passade min lillebror en bra stund också...

Som sagt, kort inlägg. Inte på skrivarhumör, återkommer väl förhoppningsvis på söndag.

Jag är rädd för lyckan

Hemsk kväll i förrgår. Jag kunde inte sova, rädslan var överrallt i rummet. Inegn ångest konstigt nog, jag kunde till och med andas, men rädslan fanns där och jag visste inte om jag ville stanna i den varma sängen eller klivaa upp och försöka vara fri. Inget av det hjälpte såklart, inte ens att öppna fönstret lite grann. Det blev bara kallt och jag hatar kyla. Tillslut somnade jag väl ändå.
Igår åkte jag hem också. Kvällen var inte något vidare då heller, men bättre i alla fall.
Idag hade vi besök av min låtsaspappas kompis med sambo & barn. de är väl tervliga, åkte precis hem. Barnen såg på film, då gjorde jag också det. Pirates of the Carribean 3, inte för att jag vet om det stavas så. Min lillebror har sett den hundratals gånger och jag är redan uttjatad på den, men problemet är ju att det bara är slutet han ser så nu fick jag se hela - förutom en del av slutet som jag som sagt är sjukt led på. Men någon gång mitt i filmen kom ångesten tillbaka från sin semester, det var med nöd och neppe jag kunde sitta kvar i fåtöljen. Jag kunde inte andas, än mindre koncentrera mig på handlingen. Det dröjde rätt länge innan den var färdig med sin välkomstceremoni. Det är skolan som är anledningen, jag drabbas av lite lätt panik varje gång jag tänker på tiden.
Det är rätt konstigt. Jag hatar ångesten, det är väl rätt uppenbart för er som läst min blogg någon längre tid. Men ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan den. Det är liksom en slags konstig trygghet, att veta att hela vårterminen kommer hemsökas av ångesten. Om ajg plötsligt tar bort den från min framtidssyn blir det bara tomhet kvar. Till och med om jag iklär framtiden med lycka blir jag rädd, och framför allt osäker. Lycka är så obekant för mig. Jag är aldrig rädd annars för sådant som är okänt, men om jag försöker se något annat än ångest blir jag det ändå. Är det inte meningen att man ska se och längta efter lyckan? Inte frukta den som jag.

En underbar nyår med Tilda och språngmarsch från fettet

Jag firade ju nyår med Tilda, vilket jag hade talat om innan. Hon är verkligen underbar, jag älskar henne. Vi spådde i tenn bland annat; Om ni inte vet hur det går till, så smäler man först lite tenn (i vårt fall i ett decilitermått på spisen), sedan häller man det i en .. anjovisask (?) med kallt vatten. Det stelnar typ direkt, och sedan ska man försöka tyda vad som kommer hända med hjälp av den formen den får. Vet inte riktigt hur man ska tyda min, det var ungefär somm två stora, trassliga klumpar som satt ihop, men som var påväg att gå av när som helst. Och mitt i allt en klar sak som ser ut som en tår. Verkar negativt i alla fall, kanske blir mitt liv en enda stor härva (av lögner?), vilket apropå tåren resulterar i sorg och slutligen kommer allt gå av - såvida det inte föreställer en glädjetår. En liten bit har redan lossnat förresten, det ser ut som en fågel. Symboliskt va, en fågel som flyger iväg från livet.
Och så kollade vi på raketer, såklart. Innan dess tände vi tomtebloss, jag och Tilda var ute. Jag snurrade med ett i varje hand och var påväg att ramla, så lycklig var jag. (... Skrev jag verkligen lycklig där?!) Men tomtebloss är så vackert. Och så fanns ju min ännu finare Tilda och skrattade bredvid. Jag kommer aldrig fatta varför hon tycker att hon är ful. Apropå fin&ful, vi gav ett nyårslöfte att säga till oss själva i spegeln varje dag att vi var skitsnygga. Får se hur det går med det, men jag har sagt det idag i alla fall. Inte för att jag tror på orden.
Och så fick hon mig att skratta, efter att jag varit där kanske en halvtimma eller så, och det ovanligaste av allt var att jag inte kunde sluta. Innan när jag börjat skratta på riktigt, de senaste månaderna, har jag kunnat sluta hur lätt som helst. Att jag sällan gjorde (gör?) det är en helt annan sak. Anledningen är rätt konstig, nästan barnslig, egentligen. Hon härmade helt enkelt allt jag gjorde.
Om det hade varit 2008 igår, hade det varit den bästa dagen på hela det året. För första gången på flera månader kunde jag säga att jag mådde bra, och mena det.

Jag befinner mig hos mina farföräldrar i denna stund ... förlåt, jag var bara tvungen att låta sådär gamaldags. Mamma och min låtsaspappa brukar göra det, det smittar.
De är verkligen snälla. Jag älskar dem, det gör mig så himla sorgsen att veta att de troligen kommer dö snart. Hur kommer jag kunna överleva utan dem? Utan min lila fristad här, det kommer bli om möjligt ännu outhärdligare. Och vem ska ta hand om hundarna? Fast den ena dör nog också snart. Blä. Jag ska inte tänka på sådant.

Jag längtar efter fysysk smärta. Jag har inte rivit mig på armarna på flera dagar nu, inte med något metallföremål vill säga. Naglarna arbetar ju för fullt, men det räcker inte när man varit utan smärtan så länge. ska försöka hitta något vasst i deras badrumsskåp senare. Om jag inte gör det kommer jag vara helt förstörd efter att jag kommit hem sedan. Mina armar och lår kommer vara helt randiga och nerklottrade med ord som ångesten befaller mig att skriva. Ni läste rätt - det är ångesten som bestämmer. Jag kan tillbringa minuter med att leta efter rätt ord.

Jag gick ut med hundarna förut. Av någon anledning blev jag så deprimerad. Jag gick snabbt, först ville jag inte springa eftersom då skulle jag springa bort från ångesten. Jag har lärt mig att det ska jag nte göra, det blir bara vörre då. Men sedan sprang jag ändå, intalade mig själv att det var fettet jag sprang bort. Det var väl hundarna som styrde lite också. Den kalla luften fick ögonen att tåras, och jag började nästan gråta lite smått. Mina hemska tankar fick tårarna att bli fler.
Sedan, när jag slutat springa, kom jag på att fettet bara är en synonym till ångesten. När jag bedjade om förlåtelse till ångesten, viskandes med ögonen slutna och våta, märkte jag med hundarnas hjälp att det fanns en människa på tomten bredvid som sysselsatte sig med något. Hoppas att han inte märkte mig, han måste trott att jag vore sinnesrubbad eller något. Be om förlåtelse till en KÄNSLA.
Fast det kanske jag är. Sinnesrubbad, alltså.