Övergiv mig inte, ångesten

Nejnejnej, jag vill inte.
Eller jag vet inte vad det är jag inte vill förresten. Veckorna har väl varit ok, bättre än på vanligt. Mycket bättre. Men det känns som om ångesten har övergivit mig, Och det tar jag som något negativt. Ångesten för mig, är det som Zebraflickan (av Sofia Åkerman) förknippar som Lucifer och det som Vingklippt Ängel (av Berny Pålson) förknippar med Demonerna. Skillnaden är den att jag på ett sätt tycker om ångesten. Eller är beroende av den, rättare sagt. Jag känner mig så dum när jag skriver så, för jag - en svensk med någorlunda gott ställt, en bra familj osv - borde vara nöjd med livet. En bortskämd tonåring skulle vissa äldre nog kalla mig. Inte ska väl jag längta efter någon så dum sak som ångest?
Men grejen är att det inte är känslan jag längtar efter - eller inte bara åtminstone. Det är dess kraft att kontrollera mina beslut, mitt liv, som jag inte klarar mig utan. Jag vet inte hur man gör längre. Som idag, när jag skulle bestämma vilken väg jag skulle cykla; när jag inte visste vilken väg jag ville ta, rådfrågade jag (som vanligt) ångesten. Men den gav inget svar. Hjälp, jag vet inte hur man gör. För tänk om jag hade tagit fel väg? Eller, inte fel väg på det sättet (jag var i mitt bostadsområde som jag kan utantill), utan fel väg enligt känslan. Om ni fattar vad jag menar?
Nej, det där blev alldeles för rörigt.

Ni vet förresten ingenting om vad som hänt de senaste veckorna va? Inte för att det har hänt så mycket. I helgen var jag hos mamma, vi åkte till någon camping där jag klättrade i berg med mig själv (de andra joggade/lekte). Helt fantastisk utsikt där uppifrån. Helgen innan dess spenderades hemma hos pappa, och på söndagfen åkte jag till Konkurrenten. Inte träffat henne på länge så det var kul. Hon praoade på busstationen där jag brukar byta, så hade chansen att snacka med henne där också förra veckan.
Träffade Skrattöga i måndags, men hennes ögon tindrade inte lika mycket denna gång. Hon tycker hon ser ut som en åsna och hennes föräldrar är tydligen massa jobbiga. Hon som är så fin. Hon är en söt åsna i sånna fall, det sa jag till henne. Men då ändrade hon sig till en mängd olika apsorter.

Ett shcizofreni-liknande samtal

''Lite för många brister, lite för mycket otillräcklighet. Men vem fan bryr sig? Jag får vara vem jag vill.''
''För vem då? Vem har sagt det? Tro inte att du är något.''
''Jag tror på vad jag vill. Säg inte emot det, för det tillhör de mänskliga rättigheterna.''
''Du är inte mänsklig. Ingen människa kan innehålla så mycket fel som dig. Förresten så ser och bedömer man andra hela tiden, rättar varandras misstag och formar personligheten. Du är aldrig dig själv.''
''Du sa ju nyss att jag inte är någon människa, hur kan jag då vara en person?''
''Alla har en personlighet. Till och med hundar. Men du f¨r bara höra dåliga saker om dig själv, och blir därmed dålig. Du förtjänar inte att höra bra saker.''
''Jag önskar jag kunde vara stark och bra.''
''Sluta önska. Du är värdelös, ett stort jävla ingenting. Du är bara feg, du klarar aldrig av något.''¨
''Men jag står ju åtminstone upp än.''
''Är du så höjdrädd att du inte märker att du ligger ner i en darrande fosterställning?''
''Nej, jag har aldrig varit höjdrädd. Jag älskar att falla. Kanske är det en inbillning.''
''Det måste det vara. Du lever i en illusion men påstår ändå att du ser verkligheten. Din jävla lögnare, så himla feg är du. Darrar av skräck när du egentligen borde vara modig och se sanningen i vitögat. Men du är för svag.''
''Kan du låta mig falla igen?''

Jag vågar inte tro på lyckan (förlåt)

Och gud vad jag är trött. Ska väl snart gå och lägga mig. Huvudvärken är i alla fall över, efter en halv dags molande.
Var länge sedan jag skrev i bloggen. En sammanfattning av Mars är att månaden inte var så jättebra.
Men jag vågar mig nästan - bara nästan dock - på att säga att veckan var bra. Inte så mycket ångest på veckodagarna eller nedstämdhet eller liknande alls. Men som de flesta nog redan vet är jag rädd för lyckan, och när det började likna det drog jag mig tillbaka i fredags. Det är konstigt att man kan sakna något så hatat som ångest. Så helgen har bestått av självhat, nedstämdhet och ångestfrihet. Det sistnämda för att dagarna som sagt varit bra. Inte kvällarna. Men jag vill inte vara för glad. Det känns så ... falskt, på något sätt. Som att lyckan är en enda stor lögn, som att jag tror på något som inte finns. Och jag gillar inte att ljuga för mig själv. Förlåt, men det är så det känns. Som att olyckligheten, min pessimistiska livssyn, är saningen. Och den vill jag inte avgå ifrån, inte än. Eller jo, om 59 dagar då sommarlovet börjar. Då har jag lovat att försöka. Men inte innan dess, jag vågar inte. (Vill inte.)

Julia, du är saknad. Saknadsaknadsaknad som värker i mig och ajg vet inte vad jag ska ta mig till. Men du kommer väl snart tillbaka? Såklart du ska få åka bort från ditt hem som du ogillar så starkt, men jag saknar dig ändå.

Dagens tre positiva:
- Klättring i bergen med mina kusiner
- Fotografering (också i bergen, några foton blev jag ganska nöjd med faktiskt)
- Det finfina vädret