Jag vågar inte tro på lyckan (förlåt)

Och gud vad jag är trött. Ska väl snart gå och lägga mig. Huvudvärken är i alla fall över, efter en halv dags molande.
Var länge sedan jag skrev i bloggen. En sammanfattning av Mars är att månaden inte var så jättebra.
Men jag vågar mig nästan - bara nästan dock - på att säga att veckan var bra. Inte så mycket ångest på veckodagarna eller nedstämdhet eller liknande alls. Men som de flesta nog redan vet är jag rädd för lyckan, och när det började likna det drog jag mig tillbaka i fredags. Det är konstigt att man kan sakna något så hatat som ångest. Så helgen har bestått av självhat, nedstämdhet och ångestfrihet. Det sistnämda för att dagarna som sagt varit bra. Inte kvällarna. Men jag vill inte vara för glad. Det känns så ... falskt, på något sätt. Som att lyckan är en enda stor lögn, som att jag tror på något som inte finns. Och jag gillar inte att ljuga för mig själv. Förlåt, men det är så det känns. Som att olyckligheten, min pessimistiska livssyn, är saningen. Och den vill jag inte avgå ifrån, inte än. Eller jo, om 59 dagar då sommarlovet börjar. Då har jag lovat att försöka. Men inte innan dess, jag vågar inte. (Vill inte.)

Julia, du är saknad. Saknadsaknadsaknad som värker i mig och ajg vet inte vad jag ska ta mig till. Men du kommer väl snart tillbaka? Såklart du ska få åka bort från ditt hem som du ogillar så starkt, men jag saknar dig ändå.

Dagens tre positiva:
- Klättring i bergen med mina kusiner
- Fotografering (också i bergen, några foton blev jag ganska nöjd med faktiskt)
- Det finfina vädret