Jag vill träffa skrattöga

Det var meningen att förra inlägget skulle bli längre, men jag var tvungen att stänga ner datan. Så jag är medveten om att det nog såg väldigt ofärdigt ut.

Det blåser där utanför nu. Jag älskar Vinden, helst av allt hade jag velat vara där ute nu. Bortsett från det regnar nu (eller i alla fall för en liten stund sedan) hade det varit underbart att stå där och låta sig fångas. Vinden, jag kan inte leva utan dig.

Min lillebror hemma hos pappa är sjuk, så jag är tvungen att vara hos mamma idag. Och imorgon också, förresten. Fördelen med det är att jag helt enkelt trivs bättre hos mamma, känner mig tryggare med människorna och har ett eget rum (vi bygger om/ut hos pappa). Nackdelen är att jag missar karaten där. Det finns en tjej där som är väldigt snäll, enormt pratglad är hon. Men det som förvånar mig mest är att hon alltid är så glad. Jag menar, hur kan hon? Alltid, alltid är hon glad. Det är inte bara munnen som ler, utan ögonen skrattar och kroppen hoppar runt och skuttar. Jag skulle vilja veta hur det känns. Eller tänk om hon bara fejkar? Då har hon en enorm skådespelartalang, mångfald bättre än mig. Vad ska jag döpa henne till då? Skrattöga? Jo, det får det bli.

Dagens tre positiva:
- Min teckning på bilden är nästan lite för berömd. Varje bildlektion blir det fler och fler som påpekar att den är sjukt fin. Pinsamt, men smickrande
- MVG på SO-prov
- Promenad

''Om valet står mellan dränkning
Och kvävning
Såvida man inte vill isoleras för alltid
Vad gör man då?''

(http://www.dikta.se/dikter.php?verk=253607 , nås för den som är medlem på dikta.)
Det där har jag försökt söka svaret på i snart ett år. Det verkar dröja ytterligare ett bra tag innan jag hittar svaret. Fast egentligen ska man ju inte ens leta efter svaret, eller gäller de där orden bara om att leta efter lyckan?

Dagarna sedan i onsdags har till större delen varit ångestfyllda och nedstämda. Har inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv, jag är farlig för mig själv både fysiskt och psykiskt.

Tankar som blir till ord som blir till meningar

Träden bryr sig inte om mig. Inte havet, inte solen, inte gräset. Det som betyder allra mest, skiter totalt i mig. Fast jag bör egentligen inte känna mig utpekad. Jag är ju bara en av alla andra människor.
Fel. Jag är ingen människa. Människor, det är sådana som ler äkta, som tror ångest är att bli lite blöt ute i regnet och som fortfarande tror på lyckan. Som tror att alla är lyckliga, innerst inne, och de som påstår att de inte är lyckliga bara ber om uppmärksamhet. Så nej, jag är ingen människa. jag är en ängel. En gång bodde jag uppe i himlen (fast jag minns det såklart inte). Varför jag är här nere på jorden vet jag inte. Jag har tusentals teorier till det, allt från att jag var olydig till att vägleda människorna till ''deras rätta val''. Jag har för mig att det någonstans i bibeln står ''Människor är det värdefullaste på jorden'', men då fanns det inga änglar här. När bibeln skrevs, alltså. Eller så visste människorna helt enkelt inte att de fanns. Men jag undrar ändå, är änglar verkligen mindre värda än människorna då?
Ibland tror jag att jag är sjuk eller något. Att all ångest, allt självhat, tvångstankarna, illusionerna och panikattackerna som aldrig verkar få något slut. Jag vet att tonåren ska vara jobbig, puberteten och allt det där. Men såhär mycket?
Det känns som att mitt enda hopp är gymnasiet. I gymnasiet blir allt bra, då blir det bättre människor (änglar?), man kan vara sig själv och slipper idioterna i klassen. Det är så många som säger så, och jag litar på dem fullt ut. Jag har ju varit och kollat på den gymnasieskolan jag ska börja på. Måste säga att matsalen var helt ok, har fobi mot skolmatsalar annars. Men det finns en läskig korridor däremot, det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Eftersom det fanns skåp där är jag riktigt rädd att mitt kanske kommer hamna där. Och tänk om det inte alls blir så bra som jag tänkt mig? Hela ettan kanske bara består av idioter, sådant där folk som inte kan acceptera vem man är. Men kan det å' andra sidan bli så mycket värre?
Till sommar har jag lovat att försöka bli lycklig. Men då måste jag först veta hur man gör för att inte vara olycklig.

Dagens tre positiva:
- 78 dagar kvar till sommarlovet
- Skolan slutade tidigare
- Mitt ''mående'' har varit helt ok större delen av dagen.

Blandad vecka och småbarnsdisco (igen)

Blandad vecka, blandad helg. Fredagen, förra veckan alltså (eftersom det var ett tag sedan jag skrev) var bra (!). Några av diktas befolkning som med sina smurfiga skämt och allvarliga kommentarer i ett väldigt oseriöst forum som lyckades få mig att skratta och bli glad. Gud vad jag har längtat efter ett sådant där flummforum på dikta, nu är allt så överdrivet seriöst och nästan censurerat där. Fast nu fattar väl ingen som inte är medlem där vad jag snackar om. Haha, förlåt.
Resten av helgen var väl någon blandning mellan sådär och okej. Jag borde verkligen hitta något mellan-ord för de, jag skulle överanvända det i så fall. Inget minnesvärt att berätta måndag till onsdag heller.
Igår var det ångest, självhat, tårar, panik, hallucinationer och tvångstankar. Rädsla och abstinens också. Praktiskt taget allt inom den kategorin, utom blod. Vet inte hur det tolkas av er..? Men i alla fall, så höll det på ända från det att jag kom till skolan till kanske en timma efter vi slutat, högtalarna som spelade Nickelback hjälpte mig. Plus gråtattacken, jag har inte fått någon sådan där riktig gråtattack på jättelänge. Minns inte senast.
Idag har väl varit helt ok, jag har fått en extrem skrattattack då jag inte kunde sluta, så jag antar att det tolkas som bra. Jag och marionetteatern hade nämligen en ''liten'' diskussion på svenskan om bland annat djurens rätt. Vi kunde aldrig få slut på den, jag tyckte tydigen lite annorlunda - att alla djur (människor inräknat) har lika mycket värde, men det betyder inte att vi inte ska kunna döda andra djur. Enligt mig är det också emot människans natur att döda någon av sin egna art bara för att äta den, alla djur har som mål att föra arten vidare. Egentligen ska amn inte ens jämföra exempelvis guldfiskars värde och människors. Vi är olika och nog med det. Det vardet där med jämförelser som körde igång skrattattacken, jag vet inte hur många konstiga jämförelser vi gjorde.

Idag är det förresten småbarnsdisco. Förra var ju underbart, så har nog lite för stora förväntingar på detta. Eftersom dagen redan har varit så bra menar jag. En hel dag är aldrig helt bra - i alla fall inte för mig.
Apropå det måste jag sticka nu.
Tre positiva:
-Skrattattack
-Småbarnsdisco
-Änglasyster

Fast i negativitet

Det känns inte bra just nu. Inte bra alls.
jag är redan färdig med dagens tre positiva (massa underbara kommentarer på mina dikter/noveller på dikta idag, MVG på tyskaprovet, att det är småbarnsdisco nästa vecka igen), jag har sagt att jag är fin och att jag tycker om mig själv. Men ändå känns det inte bra. Magklumpen har bosatt sig på heltid i min mage igen. Det gör ont.
Jag har haft många olika dåliga perioder. Exempelvis, större delen av januari och halva februari mådde jag okej större delen av tiden, förutom anfallen av förföljelseemani. I oktober var det mer en lång och djup nedstämdhet. I september var det ganska ok, men med många små ångestattacker. Och så vidare. Förföjelseemanin är bland det värsta, men det klår nog inte abstinensen. Inte den långvariga, den efter vassa föremål som trasar sönder huden. Den jag kände under hela föregående helg, från fredag kväll till måndag morgon. Där var det ett litet avbrott under dagen, men någon gång på kvällen kom det igång igen. Igår, trots studiedagen som var, klarade jag inte mer. Förlåt, det bara blev. Saxar är så fascinerande när de smeker mina lår. För att inte tala om smärtan.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådan här, för de där meningarna är nog, tyvärr, vad många skulle kalla triggande. De som aldrig provat förr vill inte tänka på beroendet, på att det faktiskt framkallar abstinens. Det hjälper inte alltid mot ångest (enligt min erfarenhet), men det hjälper mot abstinens. Men om man aldrig börjat hade man aldrig behövt känt så alls. Det man känner från början, för mig och säkert för många andra, är ett mycket mildare vill-ha-begär. En illusion som tror att de kommer bli bättre, fastän man aldrig provat förr. Eller jo, kanske vissa, fast med helt andra medel. Sådana medel man kan använda för att skada sig själv men ändå inte få den där skärt-sig-stämpeln i pannan.
Men det är ju den där magklumpen just nu, som jag har levt med de senaste dagarna. Ibland märks den knappt, men den finns ändå där. Trots att jag var hos farmor och farfar i helgen. Och även fast jag fick ett riktigt skratt idag, ett av äkta glädje. Jag har fastnat i negativa banor, i negativa tankar och känslor. Jag försöker utan att lyckas. Och mina drömmar börjar bli värre, det är en bild som etsat sig fast i mitt huvud som kommer upp varje gång jag ska försöka sova. En bild av en anorektiker jag såg i söndags, hon var bara skinn och ben. Jag trodde inte man kunde bli så smal. Hennes ansikte såg verkligen gammalt ut, som om hon åldrat i förtid. Skrämmande. Men jag kan inte låta bli att lockas lite smått, fastän jag vet att jag är komplett galen.

Jag vill och jag vill inte.

Dagens tankar: Rakblad och nagelsaxar och självhat.

Är döden gjord av materia?

Döden satt i vårt vardagsrum. Jag lovar, jag såg honom, där på en soffa som inte finns. Eller först var det en tjej. Med blont hår, blek, mullig, uppspärrade galna isblå ögon och en massa streck under dem. Ni vet, sådana där av trötthet. Och det var döden. Och hon höll på mina axlar, skrek åt mig men jag minns inte orden. Och ögonen var uppspärrade, rädda av ilska. Sedan minns jag inte mer av det, men strax efter bytte döden skepnad. Till en lieman, en sådan där typisk lieman. Såg likadan ut som på The Sims. Fast han hade ingen lie i handen. Han satt där på soffan som inte finns. Hängig, som om han var ledsen. Eller bara trött. Och han satt i vårt vardagsrum.
Det var vad jag drömde igår natt, måndagen till tisdagen. Men morgonen efter hade jag nästan glömt det. Och så kom jag på det nu idag i skolan. Dålig dag har det varit. Det enda jag har täkt på är döden som satt i vardagsrummet, det var färdigbyggt och inte alls så stökigt som det är nu. Och så har jag tänkt på rakblad och nagelsaxar, blod och smärta. Rivit mig så att skinnet blivit helt rödflammigt. Men jag får ju inte.
Och nu när jag kom hem, vågade jag inte gå in i vardagsrummet först.

''Jag tänkte precis sätta min fot på trappan som ledde in i vardagsrummet, när jag kom at tänka på drömmen. Jag stirrade automatiskt på den plats där jag sett honom sitta. På en svart tvåmanssoffa, hukande med händerna mellan knäna. Döden var det som hade suttit där. Och varje gång jag skulle gå in dit, skulle någon dö på grund av mig. Det skulle vara mitt fel. Jag började andas fortare, nej inte tänka så, det var bara en illusion. Men jag är ju frisk? Det är bara puberteten. Alla, eller i alla fall nästan, tänker så ibland. Att om man kliver in i vardagsrummet kommer någon att dö. Inte annars. Eller kanske inte just så. Tankarna blev för mycket för mitt huvud, mumlanden började höras i huset.
- Någon kommer dö.
- Nej, det kommer det inte, bara en illusion som dina tankar skapat. Men mina tankar är inte så onda! Det är ångesten som säger så.
- Någon kommer dö. Jag lovar. Det kommer vara mitt fel, ångesten kommer göra så att någon dör. Ditt fel.
- Sluta!
- Ditt fel, ditt fel, någon kommer dö. Hur kan du vara så jävla egoistisk?!
- Men jag måste ha datorn. Jag kommer få panik annars.
- Din jävla egoist, någon kommer dö.
- Du är sjuk, slå ner din sjukdom, kämpa och var stark, stå emot ångesten.
- Jag är frisk, det här är helt normalt!
Jag darrar. Men jag tar staget in ändå. Genast ekar det i hjärnan att nu dog någon. På grund av mig.
Jag måste ha smärta.''

Och nej, jag skärde mig aldrog, jag klippte inte ens i huden. Jag försökte, men ångrade mig. Jag får inte.

Dagens tre positiva

Glömde;
Tre positiva saker med dagen:
- Öhm... Suttit vid datan?
- Änglarna
- Tyvärr. Kommer inte på mer.

Trevligt med små incidenter (Kalas)

Tänkte jag skulle berätta om kalaset igår, verkar vara en hel del som undrar. Fast jag hade nog skrivit även om det inte hade varit en sate som läst min blogg.

I alla fall, jag sprang runt som en galning större delen av dagen för att få allt så bra som möjligt. Städade, bakade och var hur stressad som helst. Tack till mamma som hjälpte mig en hel del, även om hon och familj åkte iväg ungefär en timma innan till några kompisar och inte kom hem för än typ klockan halv elva. Men maten var (nästan) färdig när de kom, ''frågesporten'' och priset var ordnat, jag var också ordnad. (Fast frågesporten blev en musiklek istället, halvlyckat.)
Vi hade väl ganska trevligt faktiskt. Till en början åtminstone. Vi skrattade (jag äkta uungefär hälften av gångerna), åt och hade allmänt trevligt, som sagt.
Så gick de upp på mitt rum (diktböckerna var gömda, bortanför rummet), och ville såklart dyrka upp min dagbok. Jag har själv aldrig lyckats med det, nyckeln var också noga gömd och jag trodde det var nästintill omöjligt för dem att lyckas. Så klart hade jag fel. De lyckades, men jag fick ett krafter-man-inte-visste-att-man-hade-ryck och fick tag på den innan de hann läsa ett ord av den. Men de blev ju misstänksamma.
''Har du skrivit något taskigt om oss där?!'', mä'rs.
''Neeej...'', en mycket rädd jag (som vant dolde ett dunkande hjärta).
''Varför får inte vi läsa där då?!''
''Vem vet?'' *låtsas-blinkblink* *lögner och undanflykter som f*n*
Sedan var det väl inte så mycket nämnvärt innan vi gick och la oss.
Nästa dag var det ett litet bråk mellan M och Mä'rs, inget jätteviktigt då det bara handlade om något med en leksaksspindel och hårrufsning och ''aaaj!''.
Precis innan de skulle åka gick de på upptäcksfärd i mitt rum. Försökte dyrka upp en ''hemlig låda'', tack gode gud lyckades de inte med det. Jag har skrivit ner större delen av vårens nedstämda tankar och händelser där --> inte bra om de läser. Misstänksamhet.
''Du har visst skrivit något taskigt om oss där!''
Väldigt trött idag också. De väckte mig tidigt.

Ångest.