Är döden gjord av materia?

Döden satt i vårt vardagsrum. Jag lovar, jag såg honom, där på en soffa som inte finns. Eller först var det en tjej. Med blont hår, blek, mullig, uppspärrade galna isblå ögon och en massa streck under dem. Ni vet, sådana där av trötthet. Och det var döden. Och hon höll på mina axlar, skrek åt mig men jag minns inte orden. Och ögonen var uppspärrade, rädda av ilska. Sedan minns jag inte mer av det, men strax efter bytte döden skepnad. Till en lieman, en sådan där typisk lieman. Såg likadan ut som på The Sims. Fast han hade ingen lie i handen. Han satt där på soffan som inte finns. Hängig, som om han var ledsen. Eller bara trött. Och han satt i vårt vardagsrum.
Det var vad jag drömde igår natt, måndagen till tisdagen. Men morgonen efter hade jag nästan glömt det. Och så kom jag på det nu idag i skolan. Dålig dag har det varit. Det enda jag har täkt på är döden som satt i vardagsrummet, det var färdigbyggt och inte alls så stökigt som det är nu. Och så har jag tänkt på rakblad och nagelsaxar, blod och smärta. Rivit mig så att skinnet blivit helt rödflammigt. Men jag får ju inte.
Och nu när jag kom hem, vågade jag inte gå in i vardagsrummet först.

''Jag tänkte precis sätta min fot på trappan som ledde in i vardagsrummet, när jag kom at tänka på drömmen. Jag stirrade automatiskt på den plats där jag sett honom sitta. På en svart tvåmanssoffa, hukande med händerna mellan knäna. Döden var det som hade suttit där. Och varje gång jag skulle gå in dit, skulle någon dö på grund av mig. Det skulle vara mitt fel. Jag började andas fortare, nej inte tänka så, det var bara en illusion. Men jag är ju frisk? Det är bara puberteten. Alla, eller i alla fall nästan, tänker så ibland. Att om man kliver in i vardagsrummet kommer någon att dö. Inte annars. Eller kanske inte just så. Tankarna blev för mycket för mitt huvud, mumlanden började höras i huset.
- Någon kommer dö.
- Nej, det kommer det inte, bara en illusion som dina tankar skapat. Men mina tankar är inte så onda! Det är ångesten som säger så.
- Någon kommer dö. Jag lovar. Det kommer vara mitt fel, ångesten kommer göra så att någon dör. Ditt fel.
- Sluta!
- Ditt fel, ditt fel, någon kommer dö. Hur kan du vara så jävla egoistisk?!
- Men jag måste ha datorn. Jag kommer få panik annars.
- Din jävla egoist, någon kommer dö.
- Du är sjuk, slå ner din sjukdom, kämpa och var stark, stå emot ångesten.
- Jag är frisk, det här är helt normalt!
Jag darrar. Men jag tar staget in ändå. Genast ekar det i hjärnan att nu dog någon. På grund av mig.
Jag måste ha smärta.''

Och nej, jag skärde mig aldrog, jag klippte inte ens i huden. Jag försökte, men ångrade mig. Jag får inte.