Tankar som blir till ord som blir till meningar

Träden bryr sig inte om mig. Inte havet, inte solen, inte gräset. Det som betyder allra mest, skiter totalt i mig. Fast jag bör egentligen inte känna mig utpekad. Jag är ju bara en av alla andra människor.
Fel. Jag är ingen människa. Människor, det är sådana som ler äkta, som tror ångest är att bli lite blöt ute i regnet och som fortfarande tror på lyckan. Som tror att alla är lyckliga, innerst inne, och de som påstår att de inte är lyckliga bara ber om uppmärksamhet. Så nej, jag är ingen människa. jag är en ängel. En gång bodde jag uppe i himlen (fast jag minns det såklart inte). Varför jag är här nere på jorden vet jag inte. Jag har tusentals teorier till det, allt från att jag var olydig till att vägleda människorna till ''deras rätta val''. Jag har för mig att det någonstans i bibeln står ''Människor är det värdefullaste på jorden'', men då fanns det inga änglar här. När bibeln skrevs, alltså. Eller så visste människorna helt enkelt inte att de fanns. Men jag undrar ändå, är änglar verkligen mindre värda än människorna då?
Ibland tror jag att jag är sjuk eller något. Att all ångest, allt självhat, tvångstankarna, illusionerna och panikattackerna som aldrig verkar få något slut. Jag vet att tonåren ska vara jobbig, puberteten och allt det där. Men såhär mycket?
Det känns som att mitt enda hopp är gymnasiet. I gymnasiet blir allt bra, då blir det bättre människor (änglar?), man kan vara sig själv och slipper idioterna i klassen. Det är så många som säger så, och jag litar på dem fullt ut. Jag har ju varit och kollat på den gymnasieskolan jag ska börja på. Måste säga att matsalen var helt ok, har fobi mot skolmatsalar annars. Men det finns en läskig korridor däremot, det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Eftersom det fanns skåp där är jag riktigt rädd att mitt kanske kommer hamna där. Och tänk om det inte alls blir så bra som jag tänkt mig? Hela ettan kanske bara består av idioter, sådant där folk som inte kan acceptera vem man är. Men kan det å' andra sidan bli så mycket värre?
Till sommar har jag lovat att försöka bli lycklig. Men då måste jag först veta hur man gör för att inte vara olycklig.

Dagens tre positiva:
- 78 dagar kvar till sommarlovet
- Skolan slutade tidigare
- Mitt ''mående'' har varit helt ok större delen av dagen.