Fast i negativitet

Det känns inte bra just nu. Inte bra alls.
jag är redan färdig med dagens tre positiva (massa underbara kommentarer på mina dikter/noveller på dikta idag, MVG på tyskaprovet, att det är småbarnsdisco nästa vecka igen), jag har sagt att jag är fin och att jag tycker om mig själv. Men ändå känns det inte bra. Magklumpen har bosatt sig på heltid i min mage igen. Det gör ont.
Jag har haft många olika dåliga perioder. Exempelvis, större delen av januari och halva februari mådde jag okej större delen av tiden, förutom anfallen av förföljelseemani. I oktober var det mer en lång och djup nedstämdhet. I september var det ganska ok, men med många små ångestattacker. Och så vidare. Förföjelseemanin är bland det värsta, men det klår nog inte abstinensen. Inte den långvariga, den efter vassa föremål som trasar sönder huden. Den jag kände under hela föregående helg, från fredag kväll till måndag morgon. Där var det ett litet avbrott under dagen, men någon gång på kvällen kom det igång igen. Igår, trots studiedagen som var, klarade jag inte mer. Förlåt, det bara blev. Saxar är så fascinerande när de smeker mina lår. För att inte tala om smärtan.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådan här, för de där meningarna är nog, tyvärr, vad många skulle kalla triggande. De som aldrig provat förr vill inte tänka på beroendet, på att det faktiskt framkallar abstinens. Det hjälper inte alltid mot ångest (enligt min erfarenhet), men det hjälper mot abstinens. Men om man aldrig börjat hade man aldrig behövt känt så alls. Det man känner från början, för mig och säkert för många andra, är ett mycket mildare vill-ha-begär. En illusion som tror att de kommer bli bättre, fastän man aldrig provat förr. Eller jo, kanske vissa, fast med helt andra medel. Sådana medel man kan använda för att skada sig själv men ändå inte få den där skärt-sig-stämpeln i pannan.
Men det är ju den där magklumpen just nu, som jag har levt med de senaste dagarna. Ibland märks den knappt, men den finns ändå där. Trots att jag var hos farmor och farfar i helgen. Och även fast jag fick ett riktigt skratt idag, ett av äkta glädje. Jag har fastnat i negativa banor, i negativa tankar och känslor. Jag försöker utan att lyckas. Och mina drömmar börjar bli värre, det är en bild som etsat sig fast i mitt huvud som kommer upp varje gång jag ska försöka sova. En bild av en anorektiker jag såg i söndags, hon var bara skinn och ben. Jag trodde inte man kunde bli så smal. Hennes ansikte såg verkligen gammalt ut, som om hon åldrat i förtid. Skrämmande. Men jag kan inte låta bli att lockas lite smått, fastän jag vet att jag är komplett galen.