Jag ska tydligen klä mig som nunna *överdrift*

Min låtsasmamma vill tydligen att jag ska klä mig som en nunna och sluta uppföra mig som en femåring i hemmet. Eller ok, jag överdrev lite där. Men imorse i alla fall anmärkte hon på att jag ''bara'' gick omkring i nattlinne (som btw går till strax över knäskålarna) - eller, som hon sa mer ordagrant - halvnaken. Inte för att jag anser det som halvnaket, men aja. Jag tog på mig mysbyxorna jag fick i julklapp så blev hon nöjdare. Lite detaljrikare, så sa hon bla.a:
''Om man ser att en majoritet av människorna uppför sig på ett visst sätt borde man fatta att det är rätt.''
''Man måste anpassa sig för att bli accepterad.''
Angående det första, jag skulle sagt att majoriteten av de kompisar jag har går klädda på ungefär samma sätt när de precis har vaknat. Konkurrenten, till exempel, går bokstavligt talat runt halvnaken i sitt eget hem (hon bor tillsammans med sin mamma). Hennes mamma är klädd precis som jag - i nattlinne. MÄ går runt i pyjamas, vilket även mä'rs gör. M kan också gå runt i nattlinne hemma, och hör och häpna - hon tar till och med upp benen ibland så att man nästan kan se hennes trosor! OMG!!! Fan att jag inte sa det.
Det andra, jag höll på att spy. Det jag anpassar mig som, som jag tycker är mer än väl, håller på att kväva mig. Seriöst, jag orkar snart inte fejka mer. Och så ställer man ännu fler krav på mig. Visst, det där var ett väldigt litet sådant, men iaf. Och egentligen är det mitt eget fel, om de visste hur jag mådde skulle de inte göra det.

Annars har dagen varit helt ok. Släpade runt på ett par två ton tunga väskor genom centrum fram och tillbaka, skitjobbigt. Fick ta oräkneliga oauser och skämde ut mig totalt. Men som sagt, en helt ok dag.
För en normal tjej skulle det väl varit den hemskaste dagen på året, räkna dessutom in att vi är två dagar från nyår.

En helt ok sjukdomsjul

Det var ganska exakt en vecka sedan jag skrev nu, tänkte att det var dags igen. Det är dessutom rätt beroendeframkallande att blogga när man mår dåligt och till på köpet är relativt anonym, typ som en dagbok bara det att andra, totalt okända människor kan läsa. Jag har alltid tyckt att det är ganska tryggt ändå, att folk får veta om ens olycka och sedan säga vad de vil om den, utan att egentligen göra något. För de har ändå ingen aning om vem jag är. (Även om de sedan kan lära känna mig.)

Iaf.
Julen var väl helt ok, jag var hos min farmor och farfar tillsammans med pappa, min låtsasmamma och min 2-åriga lillebror. Vi åt julmat, gjorde julgodis, öppnade klappar och till sist åkte vi till farfars syster. Vi hade det väl trevligt.
Dock är ingen jul perfekt, ingenting alls är perfekt rättare sagt, och av den principen mådde farfar inte bra. Han har haft problem med magenb och tarmarna i säkert sex år, gjort oräkneliga operationer och legat på sjukhus ännu fler gånger. Det började med cancer, och sedan vågade inte läkarna ta bort något var ur magsäcken och han påstår att det är det det beror på, att han knappt kan äta alltså. Han spydde nu på julen. Grät för att han tyckte han var en så dålig farfar/pappa osv, allt var bara svart och det skulle tydligen vara bättre om jag hade e helt annan farfar som var frisk. Vilket jag självfallet inte höll med om. Jag tycker att han är väldigt modig som vågar säga sådant, erkänna sina mörka tankar. Det skulle jag aldrig kunna göra, mina tårar får inte ens spegeln se. (De få jag fäller, en som heter elin skrev en väldigt bra sak en gång: ''Det är när de verkliga sorgerna tågar in i
Verkligheten som tårarna börjar sina'', angels_eyes på dikta.se men minns ej vad dikten heter).
I övrigt har det väl varit nästan bra. Ångest i morse iofs, min låtsasmamma var allmänt arg så därför kunde jag inte sluta riva mig på mina armar. Jag skärde mig nästan igår också, en bit skinn åkte av men inget blod. Antar att det är meningen att man ska tolka det som positivt.
Jag är inte lika facinerad av elden fortfarande förresten, det sinade ut när jag brände mig så himla mycket på tummen för typ en månad sedan. Men Vinden klarar jag mig inte utan, det är snart ett år sedan den började betyda sådär enormt mycket för mig. Det inträffade på min 14-årsdag, lite symboliskt.
Pappa vet fortfarande inte om att jag är bi. Jag måste berätta det snart, nu när mamma vet.

Jag älskar er mina änglar, utan er hade det bara varit tomhet och hela min kropp skulle vara helt sönderskuren. Då hade himlen varit nattsvart och inga stjärnor skulle funnits där för att lysa upp. Om jag inte hade vetat att ni existerade, vad skulle jag varit då? Någon klon, om möjligt ännu mer fejkad och totalt ovetande om vad kärlek och glädje innebär troligen. Eller ännu värre.
Som sagt, jag älskar er verkligen enormt.


Och till nyår ska jag få träffa Tilda! <3

För det första, jag talade om för mamma i onsdags att jag är bi. Precis när jag skulle gå och lägga mig. Hon var verkligen skitcool, hon sa typ bara ''ok'' och ''Men då är det ju bara 50% chans att jag får något barnbarn!''. Jag vart verkligen jättelättad, glad till och med. Hela veckan har i princip varit lyckad, det enda dåliga var batygen. Jag vet att jag borde vara nöjd, men det kan jag inte bli förrens jag får 320 poäng. 65 poäng från lyckad.
Men som sagt, annars har det varit bra. Idag var det dock ångest, när jag var i köpcentret. Jag har börjat få så konstiga attacker, det känns som att alla stirrar pä mig eller vandrar runt som zombies. Läskigt. Jag har bde anlag för torgskräck och klaustrofobi, jag som aldrig varit rädd för ngot förut.

Ångestfriheten försvann idag

Jag var glad i fredags, riktigt jävla glad. Nästintill lycklig faktiskt, jag mådde bra för första gången på flera månader (bokstavligt talat). Allt berodde på ett småbarnnsdisco. Skrattretande, eller hur? Det var nästan bara dålig musik till på köpet och fötterna värkte som jag vet inte vad efter en stund. Men grejen var, att musiken överröstade ångesten och jag dansade och skrattade och att se de där barnen le och visa tänderna av glädje var så uppmuntande, de såg så gulliga ut så jag vet inte vad. Så jag slapp ångesten hela helgen. Wow säger jag bara. Jag vart med konkurrenten också, även om vi inte kan prata ''deep stuff'' så har hon en underbar förmåga att få mig att skratta.
Jag insåg en sak idag också. En hemsk sak. Jag skulle till stan med marionetteatern, de sa att de skulle hem till marionettägaren först så skulle jag hämta pengar hos mig. Men ärligt talat tror jag att de drog ner till stan direkt för att undvika mig, de skäms för mig och har sagt det rakt ut. Men iaf, när jag var hemma och skulle klä på mig för att dra ut, kom jag på en sak. De skäms ju för mig, right? Och de undviker mig, säger ibland att jag ska gå iväg så att de ska kunna vara för sig själva (vet inte om det är ironiskt eller på riktigt, kanske både och?) och att jag släpar efter dem som en hund (MÄ säger så mest, men vem är det som inte kan gå ett steg utan MÄ'RS?). Men fortfarande umgås de med mig i skolan. Såklart man undrar varför.
Jag ska berätta en annan sak först för att ni ska fatta. I våras (eller somras?) var det ett stort bråk, det största någonsin. De typ ''sa upp'' sig från vänskapen pga en massa olika skäl, bla. att jag var pinsam. Huvudsakligen det faktiskt, men de delade upp det i flera saker så att det lät mer. Först ignorerade de mig, och eftersom inget särskilt hade hänt dagen innan, då var vi vänner, fattade jag nada. Men iaf, sedan släppte de bomben (det var förresten bara MÄ och M, Mä'rs var sjuk och kom inte förrens två dagar senare). I en vecka var jag totalt ensam i princip. Efter några dagar berättade jag för mamma och varför. Mamma böev orolig och arg, och vänta här nu så ska ni få höra, hon ringde deras mammor. Herregud vad jag var arg på henne. Iaf, efter ett snack började de umgås med mig igen (jag ville egentligen inte det, men jag var för feg för att säga det). Sedan dess har vi knappt bråkat alls, vi har grälat lika mycket den här hösten som vi tidigare gjorde på en månad. Och gissa varför?
De är rädda för att mamma ska ringa deras mammor igen. Ni läste rätt, det var vad jag kom på dag. De har inte sagt det, jag har inte sagt det till dem. Men seriöst, de är ju fegare och falskare än mig ffs. Jag blir äcklad. Och så var ångestfriheten slut för den gången.
Jag drog till stan utan att ringa dem, jag såpg deras cycklar där och de skulle iaf inte ha svarat. De gjorde de inte sist gång, och flera gånger innan dess när vi har bestämt att jag ska komma dit något senare har de undvikit mig som pestsmittad. När jag hittar dem och de har sett mig precis innan kan jag se dem vända sig om, men jag springer dit och säger hej åndå. Idag var det jag som undvek dem också, jag var ju tvungen att åka dit iaf för att köpa present till pappa. Jag såg dem ett par gånger men sprang inte efter dem. Varför skulle jag gjort det? Jag hör inte alltid vad de säger pga hörselskada och de vägrar tala om vissa saker för mig. De viskar för att inte jag ska höra, och när jag ber dem säga gör de inte det.
Vi har inte hörts sedan i skolan. När de frågar vart ag föesvann förut kommer jag säga att ajg var på stan och letade efter dem, och att jag inte ringde eftersom de iaf aldrig svarar. De ringde ju inte mig heller. Jag önskar verkligen att jag var modigare.

Jag chattde med hon från karatnh idag förresten för första gången på jättlänge nyss förresten. Hon har tydligen legat inne på psyket i flera veckor... Och jag fick reda på hennes bdb också och genom den att hon också är bi. Fan. Då kunde ju jag haft chansen i våras när jag var kär i henne. Men jag vågade inte. Jag är feg, jag sa ju det. Förresten vet alla tydligen om att hon är bi, och när det gäller mig är det bara fyra stycken (nu fem eftersom jag berättade det för henne) irl.
Feg, feg, feg.

Allting är bara svart.

Det var hemskt i fredags. Först när jag var påväg hem, och då fick jag sådan ångest. Men jag sprang ifrån den, sprang nästan hela vägen och jag mådde bättre.
Men sedan, när jag kom hem och satte mig vid datorn, hjälp. Tilda har lagts in nu. Hjälp, säger jag bara, det där fick mig så ledsen för hennes skull. Jag vill ju att hon ska må bra, tycka om sig själv för det förtjänar hon verkligen, men hon ska kunna göra det hemma. Men jag hoppas att det hjälper henne ändå. Jag vet ju inte när hon kommer hem heller, tänk om hon är kvar till nyår? Det vill jag inte. Jag kan ju inte gjärna säga sanningen till mamma heller, då blir hon så orolig och det är ännu mindre chans att jag får träffa henne mer överhuvudtaget. Jag vet inte hur jag skulle klara mig då...
Och Jennifer har blivit dumpad, hon gråter. Jag visste det så fort jag läste det där inlägget i ... onsdags, eller om det var i torsdags. Jag tycker verkligen synd om henne...
Sedan vet jag inte om jag kan nämna hela hennes namn, men en annan ängel tänker på de dumma järnvägarna. Mitt liv skulle kännas så värdelöst om jag aldrig fick träffa henne. Och jag vill ju att hon ska leva ett något sånär lyckligt liv, inte för att jag tror att lycka finns men i alla fall att ångesten ska sluta kväva henne, luften är till för henne också.
Nästa gång jag ser en stjärna falla ska jag önska att alla änglar ska må bra. Jag vet inte om det kommer fungera, men det är ju värt ett försök.
Det var mitt fel. Ingen vill bli kvarlämnad, inte ångesten heller och jag sprang ju ifrån den. Då gick den till någon annan istället. Jag fick ju den igår kväll istället...

Det är mörkt nu, stjärnorna lyser men det är dimma och de går inte att urskilja. Månen har försvunnit sedan länge. Det har varit nymåne i mer än ett halvår nu. I somras var ångesten på semster, men månen kom inte tillbaka för det. Solen sken istället.
Nu är det natt, det är kallt och inte ens elden kan värma mig. Vinden finns alltid där och torkar mina tårar, men jag är ju instängd i en borg av smärta. En borg av falskhet.
Och ändå är jag nog den ängel som har det bäst, jag kan fortfarande le. (Att alla lenden är fejkade är det ju i alla fall ingen som märker).

Ångesten förföljer mig nu

Det känns som om ångesten förföljer mig. Igår tvingade den mig att gå runt en bensinstation tio gånger, och på elfte varvet var jag tvungen att stanna och stirra på en gatulampa samtidigt som jag räknade till 500. Utan att släppa gatulampan med blicken. Det var tur att det var helt öde, annars skulle alla trott att jag var helt rubbad. Jag väntade på min låtsaspappa btw.
Och jag skrattade idag, tro det eller ej. Det var Anton, en fråga på dikta.se's forum om det mest tragiska sättet att dö på. ''Att skratta ihjäl sig'', vet inte varför det var så kul, men jag skrattade i alla fall! Och sedan var det ytterliggare några saker jag skrattade åt, innan det muntra humöret försvann igen.
Ett ännu kortare inlägg, men jag ska lägga mig nu.

Ångesthelg blev längtan-efter-rakblads-helg

Nu är det december, försöker avgöra om oktober eller november var den värsta månaden i mitt liv men det är svårt att avgöra. Båda var fyllda av ångest och hemska tankar, och knappt något äkta skratt alls. Det får nog bli november, för i oktober hade jag ju åtminstone prao första och andra veckan. Undrar hur december blir?
Helgen var faktiskt inte så hemsk som jag trodde. Inget bråk, tack gode gud för det. Dock blev det alldeles för mycket godis och sådant, och så blev det ju ångest efter datorn som jag anade. Och en enorm längtan efter smärtan, efter att få tränga in något riktigt vasst i skinnet och sedan slicka upp det järnfyllda blodet. På söndagskvällen var det riktigt nära att rakbladet fick besanna min önskan. Men så blev det inte, istället rev jag mig gång på gång med själva plasten på rakhyveln, med ett i alla fall lite vasst hörn. Det dämpade ångesten liiite i alla fall. För en liten stund, när jag skulle lägga mig hjälpte det knappt ett dugg. Och jag stid ju där med rakbladet påväg mot tummen, men då fick jag så dåligt samvete och det gick bara inte. Jag vet inte om jag ska ångra det eller inte, men aja.
Det blev ett kort inlägg denna gång. Hoppas verkligen mamma tillåter mig fira nyår med Tilda, jag vill verkligen det för det skulle göra mig så glad.

Trött på falskheten och ångesthelg.

Nu var det sådär länge sedan jag skrev igen, förlåt för det..

Jag befinner mig i någon sorts ''koma'' just nu. Varken ångest eller glädje, ara en enda stor likgiltighet. Spelandet gör mig trött, jag orkar snart inte vara falsk längre. Kanske ska de få veta allt om mina hemska tankar. Undrar hur alla skulle reagera. Mamma skulle bli orolig, väldigt, och min låtsaspappa skulle troligen släppa ut en lång och bedrövad suck från sina läppar. Pappa ... han vet jag inte vad han skulle göra, bli förvånad i alla fall. Och min låtsasmamma skulle helt klart prata allvarlitg med mig och vilja ta mig till ungdomsmotagningen eller något. Vilket förresten mamma också skulle göra.
Marionetteatern skulle väl spela förstående, och bli förvånade. Men när jag inte vore där skulle de snacka skit, och tycka att jag var konstig och till och med var en stor svikare som inte vågade lita på dem. Senare skulle jag troligen få veta vad de tyckte ''innerst inne''. Fast marionetten skulle väl spela nästan lika bra som mig när hon pratade med/om mig, bara för att inte de andra skulle säga samma nedlåtande saker om henne. Ungefär som när jag erkände att jag var bisexuell (vilket btw skedde med en liten bit utpressning). Då skrattade ju till och med MÄ, MÄ'RS visste inte alls hur hon skulle reagera och M bara låg där. MÄG har gång på gång förklarat när vi till exempel byter om efter gympan hemma hos henne, varför jag ite kan befinna mig i samma rum som de tre: ''Det är ungefär samma sak som att klä av sig feamför en kille.'' Så de skulle alltså kunna blotta sig helt utan att skämmas om det vore en bög som stod framför dem? Det ska jag nog säga nästa gång det kommer på tal.
Men hon andra då, min andra komis som mrionettteatern hatar? Vad ska jag kalla henne förresten ... Inte publiken. Konkurrenten kanske? Jo, konkurenten kallar vi henne. Iaf. K skulle väl... Gud, jag har ingen aning. Om hon visste att jag var bi skulle hon iaf typ ''äcklas'', även fast hon inte skulle visa det. Men om jag talade om hur mörk min hjärna fasktiskt är .. Hon skulle nog besvara mig med tystnad, för hon skulle inte ha en aning om hur hon skulle reagera.
Vad det här måste ha låtit ointressant.
Det blir en ångesthelg förresten. Mä'rs ska ha ''kalas'', jag lovar att vi kommer bråka om något. Typ om hennes hund eller något, att MÄ tycker att det är jobbigt att gå ut med den hela tiden. Eller dy. Och även om det inte blir något bråk kommer jag bara längta hem till min dator, och dölja min ångest när vi ska sova eller senare. Önskar att mina naglar var längre, men jag brände min tumme något hemskt förrförra helgen så jag var tvungen att klipa dem. Och nu är de rätt värdelösa att riva sig med.
Jag får ta på mig ett par vassa örhängen om jag har.

Ångest och äkta skratt

Onsdag var en konstig dag.
Skolan var ju hemsk, jag hade abstinensbesvär som jag vet inte vad efter datan. Jag börjar bli farligt beroende av den, det är inte bra för mig. Fast det kan också bero på att det var pms... XD
Men sedan när jag kom hem kunde jag inte ens sätta på datan, för jag skulle passa min lillebror. Och det var ett par hantverkare som skulle installera golvvärme så datan kunde kanske stängas av.. Det var hemskt, för jag kunde inte göra något. Absolut ingenting förutom att försöka få i honm mat, och all rastlöshet gav mig ångest. Det är tur att han bara är två år så att han inte fattade det och troligen kommer glömma av, om han inte redan gjort det. Jag ville bara göra någonting, ha musik (jag lyckades inte få igång ljudet ><), smälla ballonger eller leka med elden (jag har börjat få en pyromanisk syn på allt som brinner, jag kan inte låta bli att älska det). Ingenting gick. Att skära mig kanske skulle hjälpt, men jag vill inte ge upp mitt löfte just nu. det där höll väl på i kanske ... en och en halv timma? Och jag var så himla trött också, jag orkade inte ens leka med min lillebror. Han måste tyckt att jag var väldigt tråkig... Och en kvart innan någon kom hem visste jag plötsligt vad jag skulle göra - svenska-läxan. Visst är det komiskt?
Och slutligen kunde en lättad själ komma in på datan och bara för att klockan var kanske åtta-halv nio satt jag alldeles för länge och la mig sent. Blä på mig... ><
Men då fick jag i alla fall reda på en alldeles underbar sak - Kitty och Ricki har blivit .. ''ihop''!! (eller vad man ska säga... XD) Och det fick mig på jättebra humör. Eller, i alla fall nästan bra humör vilket är ovanligt bra för mig. ^^ För de är båda sånna underbara ... hum, jag menar, kitty är en underbar ängel och ricki är en underbar alien. Men ni fattar XD
Jag till och med skrattade när jag låg i sängen och försökte sova. Skrattade, fattar ni vad det innebär för mig? Ett helt äkta skratt, det var stort.
Idag har det väl inte hänt någor särskilt direkt, pratat lite mer än vanligt kanske...

Ångesten återvände till mig idag, hemskt men ändå underbart. Jag blev nästan glad. För nu vet jag, jag är en ängel ändå.

Och nu vill inte ens ångesten ha mig

Jag har kommit in i någon form av ... ångestfrihet nu, eller vad man ska säga. Jag minns knappt när senaste riktiga ångestattacken ägde rum, det är bara pyttesmå som varar max några sekunder och ibland knappt märks. Det känns konstigt, för jag har nästan vant mig vid tanken på att ångesten har sitt eget lilla rum hos mig. Men jag är fortfarande nere och tänker nästan överdrivet deprimerade tankar som förut var så otänkbara men nu är fullkomligt realistiska.
Inte ens ångesten vill ha mig längre, den har flytt mig för den anser att jag är för värdelös till och med för den.
Men jag är inte glad heller. Jag ler nog lika mycket som innan, bara det att jag inte minns ett enda leende som varit riktigt äkta. Det är bara som en enda stor likgiltighet. Eller inte ens det, för jag känner nästan alla de känslor jag visar fast i mycket, mycket mindre skala. Eller vad man ska säga, det finns inget bra sätt att förklara det.
'' Och ändå umgås jag med falskheten varje dag
När jag skrattar utan att anstränga mig
Men utan att känna glädje
För vanan sker automatiskt''
De är raderna till en dikt jag har skrivit (http://www.dikta.se/dikter.php?verk=286028), de raderna passar så bra in på mig just nu. Eller de här kanske;
'' Jag sägs vara en ängel
Så kanske är det bara människor som är värdefulla?
Och kanske ordet ''ångest'' bara är till för oss,
Männsikorna är ju bara lite rädda ibland''.
Då är jag kanske ingen ängel i alla fall? Nu när ångesten flytt mig, och bara falskheten och lögnerna ännu finns bredvid mig, så kanske jag är en sådan där människa, fylld med bara hat som gör människor illa. En som säger sig älska men egentligen inte ens vet vad kärlek är. (Fastän det finns änglar jag älskar.)
Och även om jag är en människa jag värdelös, för nu vill inte ens ångesten ha mig.

Jag har insett att jag är väldigt självisk. Det var åp tyskalektionen förra veckan, våran lärare angående någon test i våran tyska bok.
''Hoppas att inte ni är några falska vänner. Eller har någon för den delen.''
Jag är ju en falsk vän?
Och inga hemligheter berättar jag. Vänner ska man lita på, men det gör jag inte. Familjen ska man också lita på och berätta saker för, du vet behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det försöker jag göra hela tiden på ett sätt, men i och med alla mina lögner så... Fast det är nog inte så konstigt att jag anförtror mig åt min sk. vänner. De är för högluda, de fattar inte att det inte skulle vara sådär jätteunderbart om alla fick reda på vissa saker, och att man dessutom får det mha just ord. (Fatta är inte rätt ord, men svenska språket är inte alltid så utvecklat som det kanske borde vara... (Eftersom jag anser att förståelse är bortom våran kunskap.)) Men min familj då? De kankse borde få reda på allt? Eller kanske inte allt, men en del iaf. För de vet egenltigen ingenting. Jag vet mycket om deras liv, men inte tvärtom. Jag måste te mig som väldigt ytlig egentligen. Falsk.
Jag är hos f&f nu, min 9-åriga kusin är här också. Jag älskar verkligen henne, trots att hon ibland är rent ut sagt förjävlig. Envis, trotsig, högljudd osv. Men hon är underbar. Fast hon mår nog inte alltid så jättebra egentligen. Farmor har sagt att hon av någon okänd anledning nästan aldrig är med på gympan... Och hon själv påstår att många gör sönder hennes saker och att de typ skritetr om att de har sims och mobil och att inte hon har det. det förstn'mda säger hon alltid till n¨gon lärare iaf, jag sa till henne att aldrig sluta med det. När vi såg på ''Bäst i Sverige'' sa hon att hon är ful, och pekade ut varför hon var det (typ två lverfläckar). Och att ingen var värdelös förutom ghenne. självklart sa jag emot henne, att hon är den vackraste kusin man kan ha, att vi är lika snyggga och att hon är jättesnäll osv, men jag är orolig för henne... När man är nio år ska man inte må så dåligt, då ska man fortfarande vara berusad av barndomslycka. Man ska inte visa upp en fasad av glädje.
(Vad jag försöker säga är att, man ska inte bli som jag.)

Behöver jag experthjälp?

Hade ett samtal med min låtsasmamma igårkväll. Ett allvarligt sådant, om att jag ska städa mer och vara mer social osv. Ärligt talat minns jag knappt vad hon sa, för det var bara några rader som har etsats sig fast i min hjärna:
''Du är väl inte deprimerad eller så?''
''Nej, det tror jag inte.'' (Dagens sanning, jag vet. Men hon tog ju det som ett nej, bra det.)
''För i sådana fall måste vi söka experthjälp.''

Men jag är ju deprimerad (eller nedstämd som man ska kalla det, eftersom depression är en sjukdom).
Behöver jag experthjälp då?

Två dagar av ångest och ingen övernattning i helgen...

Igår var en hemsk dag. I skolan kunde jag knappt andas, ångest hela tiden nästan. Det var bara marionettägaren och marionettägarens rumpslickare som var där, ingen marionett som kunde fördela alltihop (http://www.dikta.se/dikter.php?verk=199619, om du vill veta lite närmare om vad jag snackar om. Iaf två av mina sk. kompisar). Efter skolan var det planerat (i mina tankar) att jag skulle dra till stan, till något café för att stilla min ångest med lite efterlängtat kaffe. Ensam, då. Och då, där i ingången till det s.k. köpcentret, står A och röker. Det är hon som går i min karategrupp, hon som jag var kär i för några månader sedan. Hon är aldrig där numera, på karaten alltså. Jag tycker inte om synen av henne med en otänd cigarett i munnen. ''Du, hade du en tändare?'', hennes ord precis när jag gick förbi. Och jag vet, hon är en och samma mäniska osv (eller?), men jag blir så himla orolig för henne. Och det gjorde så att ångesten började om igen. Jag kunde inte gå omkring där, inte ens sätta mig inne på något cafe, blicken kunde inte fokusera på något. Så jag drog bort tillslut, till ett annat café en bit bort. Där fick jag en stunds sinnesfrid iaf, och sedan drog jag till biblioteket.
Det var på vägen hem som ångesten tog över igen. För jag visste ju att A inte skulle komma, så har det varit tidigare, som när hon erkände att hon höll på att svälta sig själv för första gången. Och om hon kom, hur skulle det bli då? Hon kom inte såklart. Tråkigt och väldigt tomt. Men det är tur att naglarna finns iaf.
Och idag, också ångest. M.Ä. och M.Ä.R. var sura på mig, först visste jag inte varför och det var då det var som värst. Men när Mä. sa att de inte var kompisar med mig längre, då vart den av någon anledning borta. Jag blev lugn, jag kunde andas igen. Till och med när vi blev ''vänner'' igen var jag fortfarande rätt lugn.
Och jag får inte sova över hos Tildas syster på söndag, anledning: Hon har inte träffat henne och jag är för liten för det... Typ. *snyft* :'( Jag får ju åka dit över dagen, men inte sova över. Blä på det.

Ångest (som vanligt) och lyssning på live-sjugning

Vi gick och intervjuade ungdomar om skolmaten idag...
Skolan verkligen stank ångest. Speciellt vid högstadiet, man kunde riktigt ana skräcken de eleverna kände och alla kraven de belastades med. Och i matsalen, jag kunde knappt andas. Inte på grund av den dåliga lukten (den var inget vidare i ingången), utan jag fick så himla ont i magen. Det kändes som om alla där inne dolde någon form av rädsla, andades rädsla. Jag behöver syre för att kunna andas, men där inne fanns det bara ångest. Mina lungor började fungera riktigt första när jag hörde den andra praktikanten börja sjunga. Hon har verkligen fin röst tycker jag, kanske inte sådär jättetalangmässigt men betydligt bättre än mig. Så gick vi där, hon sjung och försökte minnas gamla texter, jag lyssnade mest och lät magklumpen sakta försvinna. Och Vinden hjälpte ju till en hel del också.
Sedan satte vi oss på en gammal bänk, fastän den var lite fuktig. Det varväldigt öde där, och mysigt på något sätt. Vi pratade väl om lite allt möjligt. Hon är väldigt trevlig och framför allt snäll och rolig, trots att hon är såpas mycket äldre än mig.
Hon har skärt sig förresten. Jag upptäckte det igår, när hon tog av sig koftan för att det var så varmt. Då kunde man tydligt se vita, streckade ärr på handlederna. Jag kunde inte låta bli att stirra lite halvdiskret, för det var verkligen... Jag kommer inte på rätta ordet, för vackert var det inte men heller inte fult. Men jag tycker hon är stark som vågar visa upp det. Hon har slutat, det ser man tydligt, vilket jag tycker är väldigt starkt gjort det med. Egentligen hade jag nog velat höra hennes egna ord om det, men jag vågade inte fråga och eftersom hon gick tidigare idag från jobbet lär jag inte se henne igen, i varje fall inte på väldigt länge. Synd, jag kommer sakna henne. Vi kramades när vi sa hejdå, hon sa at det vartrevligt att jobba med mig och att jag var snäll. Inte alls som hon trodde om mig eftersom jag bara är fjorton år.
Och på måndag börjar skolan igen. Blä, jag vill inte tänka på det. Då börjar ångesten på riktigt igen.

Nackspärr och ångestfrihet (nästan)

Det är konstigt. Och rätt läskigt. Jag hade nackspärr i förrgår, men jag irriterades inte så nömnvärt av det. Anledning: Jag slapp ångesten, jag hade inte någon ångest på hela kvällen för första gången på evigheter. Hur skönt som helst, och ovanligt som sagt.
Men på dagen, blä på den. Då däremot fick jag en extrem attack, kunde inte andas, jag var tvungen att springa in på toaletten för att lugna ner mig, det var hemskt. Och farligt också, för jag har hittat ett ställe som eventuellt skulle kunna fungera att skära sig på. Iofs är det nog inte tillräckligt vasst för blod, men det framkallar smärta. Vilket ställe tänker jag inte berätta, för jag vill inte att någon annan ska få idén.

Och det blåste så härligt idag <33

Ångest inatt, skräck.

Nu var de länge sedan jag skrev. Vet inte rikgtigt varför, bara blivit så antar jag...
Igår hände det egentligen inte så mycket. Större delen av dagen var jag faktiskt glad, för det blåste så underbart och så var ju Tilda och Kitty tillsammans (älsklingarna <3).
Men sedan, på kvällen, vilken ångest. Det var hemskt. Jag var i vardagsrummet, men jag kunde inte vara där längre så jag smet upp på mitt rum. Eller snarare, först gick jag in till badrummet och slet fram rakbladet. Det var hemskt, fjärde gången någonsin. Och jag älskar att se blodet rinna och smärtan som får paniken att försvinna. Och det är alltså jag som ska vara så emot att skära sig och försöker få alla att sluta, ja där ser man vilket gott föredöme jag är då. Skrattretande, eller hur? Och sedan satt jag inne i mitt rum och skrev ångestdikter med fönstret öppet brevid mig så att jag skulle kunna känna Vinden blåsa på mig, dock var det rätt läigt just då. Tyvärr. Men om det inte skulle varit Storm hade det nog varit ännu värre, jag höll på att kvävas av rädsla.
Men jag lugnade ner mig. Och gick ner till vardagsrummet igen... Och jag fick till och med luta mig i Vinden, vilken känsla det var, helt underbart...
Och på kvällen hade jag ångest igen. Jag kunde inte sova, det var inte på grund av Vinden som man skulle kunna tro, det var att jag var så rädd. Skräck. Egentligen hade jag velat smsa Kitty och Tilda, men jag ville inte väcka dem i fall att de sov. Och så låg jag där vaken under täcket, där var det mörkt och syrebristen var inte direkt någon förändring.
Två timmar av fasa, skräck, som fick mig att knappt kunna andas.
Plus timmarna innan dess, glädje är nog inte bra för mig.

Lite blandat...

Jag har varit hur trött som helst de senaste dagarna. Bussarna och skolan knäcker verkligen all min lilla energi...
Ni skulle hört vad pappa sa till mig i tisdags. Jag känner mig så extremt synsk och det är inte direkt första gången heller. Seriöst, jag skulle kunna börja jobba som spågumma så att jag åtminstine får någon nytta av det. Synskheten, alltså. Hans ord var i alla fall att det inte var så bra mellan han och min låtsasmamma just nu (surprice!). Och om det fortsatte så här kommer de troligen skiljas. Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka. Han sa att jag inte skulle tänka så mycket på det, men haha, det är ju lätt. Och att det var lite bättre nu än det hade varit för ett litet tag sedan. En illusion, tycker jag med tanke på mina tidigare erfarenheter vad gäller dem.
Det är kanske det som gör att jag är så synsk förresten? Mina tidigare erfarenheter? För människorna omkring mig verkar aldrig förändras, och jag känner dem rätt väl nu. Jag hade verkligen velat slippa vissa av dem. Gud vad jag längtar till gymnasiet, hoppas verkligen jag inte hamnar tillsammans med någon i klassen. Jag står knappt ut nu, hur ska jag då orka ännu längre? Ända tills nian är slut, och troligen sommarn också. SUCK säger jag bara. Idag har jag i alla fall sluppit ångesten och rädslan, första gången på mer än en vecka! Visst har jag blivit ledsen, sårad, men ingen rädsla.
Nästan alla mina léenden var falska idag btw. Jag - den falska människan. Fejket.

....

Skolan började ju som sagt i onsdags. Det gick förvånansvärt bra, jag hade glömt humorn min klass har. När jag äntligen slutar där är nog det det enda jag kommer sakna. Men inga bråk (mellan mig), (nästan) bra schema osv. Vi fick ju reda på att ännu en lärare slutar, så det blir alltså sammanlagt fyra nya lärare nu i nian.
Men jag lovar, att snart är ångesten i full gång och jag vet också av vilken anledning. Det är ästan bättre att vara ensam, jag fattar mig inte på deras skumma värderingar och uppfattningar, de kväver mig.Jag är någon form av fejkning tillsammans med dem. Idag kunde jag inte ens skratta utan att hon kommenterade med en bitchig kommentar.
Min låtsasmamma sa en sak häromdagen förresten, vi var på dop och just då var det bara vi två vid bordet. Vi småpratade och kom in på att skolan snart skule börja. Jag sa att jag inte längtade alls till skolan. Hon vet ju om det stora bråket i våras, så ho tror att det är pga dem (ack, vad rätt hon har). Och påstod att de mobbade mig, eftersom de klankade ner på min personlighet. Jag anser inte att mobbing är rätt ord, menmen... Och så sa hon ''skit i dem'' med sitt lilla utländska uttal, herregud vet hon inte att det är en av mina högsta önskningar? Fast jag måste ju erkänna att hon var väldigt genomskådande i alla fall...


Kraam till er alla!! <3<3<3

Sista lovdagen

Jag får ångest bara jag tänker på det. Skolan. Imorgon är det dags, och jag är hur rädd som helst. Ibland skulle jag bara vilja se deras kroppar hänga sådär som i Pirates of the Carrabean (ingen om jag stavat rätt nu men aja XD)... Fast det skulle nog vara rätt så hemskt att se ändå. Jag är en människa som hatar allt som har med mord att göra, även om jag kan acceptera döden. För om inte alla dog, vart skulle vi då bo? Bygga små gångar under jorden och trampa runt där med små lyktor och bli blind när man fick se solen för första gången på två evigheter? Haha, nej knappast...
Nu bytte jag samtalsämne. Det märkte ni, eller hur? Jag slår vad om att min blogg inte är ett dugg intressant att läsa, men jag är nybörjare så det får ni stå ut med *ondskefullt skratt*.
Annars vet jag inte vad jag skulle kunna skriva. Tänker väl mest lata mig, och så måste jag gå till biblioteket också. Fick böter häromdagen. Jag visste inte ens att den där tidningen var försenad.. XD

Men var mitt första blogginlägg lyckat då? ;)