En helt ok sjukdomsjul

Det var ganska exakt en vecka sedan jag skrev nu, tänkte att det var dags igen. Det är dessutom rätt beroendeframkallande att blogga när man mår dåligt och till på köpet är relativt anonym, typ som en dagbok bara det att andra, totalt okända människor kan läsa. Jag har alltid tyckt att det är ganska tryggt ändå, att folk får veta om ens olycka och sedan säga vad de vil om den, utan att egentligen göra något. För de har ändå ingen aning om vem jag är. (Även om de sedan kan lära känna mig.)

Iaf.
Julen var väl helt ok, jag var hos min farmor och farfar tillsammans med pappa, min låtsasmamma och min 2-åriga lillebror. Vi åt julmat, gjorde julgodis, öppnade klappar och till sist åkte vi till farfars syster. Vi hade det väl trevligt.
Dock är ingen jul perfekt, ingenting alls är perfekt rättare sagt, och av den principen mådde farfar inte bra. Han har haft problem med magenb och tarmarna i säkert sex år, gjort oräkneliga operationer och legat på sjukhus ännu fler gånger. Det började med cancer, och sedan vågade inte läkarna ta bort något var ur magsäcken och han påstår att det är det det beror på, att han knappt kan äta alltså. Han spydde nu på julen. Grät för att han tyckte han var en så dålig farfar/pappa osv, allt var bara svart och det skulle tydligen vara bättre om jag hade e helt annan farfar som var frisk. Vilket jag självfallet inte höll med om. Jag tycker att han är väldigt modig som vågar säga sådant, erkänna sina mörka tankar. Det skulle jag aldrig kunna göra, mina tårar får inte ens spegeln se. (De få jag fäller, en som heter elin skrev en väldigt bra sak en gång: ''Det är när de verkliga sorgerna tågar in i
Verkligheten som tårarna börjar sina'', angels_eyes på dikta.se men minns ej vad dikten heter).
I övrigt har det väl varit nästan bra. Ångest i morse iofs, min låtsasmamma var allmänt arg så därför kunde jag inte sluta riva mig på mina armar. Jag skärde mig nästan igår också, en bit skinn åkte av men inget blod. Antar att det är meningen att man ska tolka det som positivt.
Jag är inte lika facinerad av elden fortfarande förresten, det sinade ut när jag brände mig så himla mycket på tummen för typ en månad sedan. Men Vinden klarar jag mig inte utan, det är snart ett år sedan den började betyda sådär enormt mycket för mig. Det inträffade på min 14-årsdag, lite symboliskt.
Pappa vet fortfarande inte om att jag är bi. Jag måste berätta det snart, nu när mamma vet.

Jag älskar er mina änglar, utan er hade det bara varit tomhet och hela min kropp skulle vara helt sönderskuren. Då hade himlen varit nattsvart och inga stjärnor skulle funnits där för att lysa upp. Om jag inte hade vetat att ni existerade, vad skulle jag varit då? Någon klon, om möjligt ännu mer fejkad och totalt ovetande om vad kärlek och glädje innebär troligen. Eller ännu värre.
Som sagt, jag älskar er verkligen enormt.


Och till nyår ska jag få träffa Tilda! <3