Ångestfriheten försvann idag

Jag var glad i fredags, riktigt jävla glad. Nästintill lycklig faktiskt, jag mådde bra för första gången på flera månader (bokstavligt talat). Allt berodde på ett småbarnnsdisco. Skrattretande, eller hur? Det var nästan bara dålig musik till på köpet och fötterna värkte som jag vet inte vad efter en stund. Men grejen var, att musiken överröstade ångesten och jag dansade och skrattade och att se de där barnen le och visa tänderna av glädje var så uppmuntande, de såg så gulliga ut så jag vet inte vad. Så jag slapp ångesten hela helgen. Wow säger jag bara. Jag vart med konkurrenten också, även om vi inte kan prata ''deep stuff'' så har hon en underbar förmåga att få mig att skratta.
Jag insåg en sak idag också. En hemsk sak. Jag skulle till stan med marionetteatern, de sa att de skulle hem till marionettägaren först så skulle jag hämta pengar hos mig. Men ärligt talat tror jag att de drog ner till stan direkt för att undvika mig, de skäms för mig och har sagt det rakt ut. Men iaf, när jag var hemma och skulle klä på mig för att dra ut, kom jag på en sak. De skäms ju för mig, right? Och de undviker mig, säger ibland att jag ska gå iväg så att de ska kunna vara för sig själva (vet inte om det är ironiskt eller på riktigt, kanske både och?) och att jag släpar efter dem som en hund (MÄ säger så mest, men vem är det som inte kan gå ett steg utan MÄ'RS?). Men fortfarande umgås de med mig i skolan. Såklart man undrar varför.
Jag ska berätta en annan sak först för att ni ska fatta. I våras (eller somras?) var det ett stort bråk, det största någonsin. De typ ''sa upp'' sig från vänskapen pga en massa olika skäl, bla. att jag var pinsam. Huvudsakligen det faktiskt, men de delade upp det i flera saker så att det lät mer. Först ignorerade de mig, och eftersom inget särskilt hade hänt dagen innan, då var vi vänner, fattade jag nada. Men iaf, sedan släppte de bomben (det var förresten bara MÄ och M, Mä'rs var sjuk och kom inte förrens två dagar senare). I en vecka var jag totalt ensam i princip. Efter några dagar berättade jag för mamma och varför. Mamma böev orolig och arg, och vänta här nu så ska ni få höra, hon ringde deras mammor. Herregud vad jag var arg på henne. Iaf, efter ett snack började de umgås med mig igen (jag ville egentligen inte det, men jag var för feg för att säga det). Sedan dess har vi knappt bråkat alls, vi har grälat lika mycket den här hösten som vi tidigare gjorde på en månad. Och gissa varför?
De är rädda för att mamma ska ringa deras mammor igen. Ni läste rätt, det var vad jag kom på dag. De har inte sagt det, jag har inte sagt det till dem. Men seriöst, de är ju fegare och falskare än mig ffs. Jag blir äcklad. Och så var ångestfriheten slut för den gången.
Jag drog till stan utan att ringa dem, jag såpg deras cycklar där och de skulle iaf inte ha svarat. De gjorde de inte sist gång, och flera gånger innan dess när vi har bestämt att jag ska komma dit något senare har de undvikit mig som pestsmittad. När jag hittar dem och de har sett mig precis innan kan jag se dem vända sig om, men jag springer dit och säger hej åndå. Idag var det jag som undvek dem också, jag var ju tvungen att åka dit iaf för att köpa present till pappa. Jag såg dem ett par gånger men sprang inte efter dem. Varför skulle jag gjort det? Jag hör inte alltid vad de säger pga hörselskada och de vägrar tala om vissa saker för mig. De viskar för att inte jag ska höra, och när jag ber dem säga gör de inte det.
Vi har inte hörts sedan i skolan. När de frågar vart ag föesvann förut kommer jag säga att ajg var på stan och letade efter dem, och att jag inte ringde eftersom de iaf aldrig svarar. De ringde ju inte mig heller. Jag önskar verkligen att jag var modigare.

Jag chattde med hon från karatnh idag förresten för första gången på jättlänge nyss förresten. Hon har tydligen legat inne på psyket i flera veckor... Och jag fick reda på hennes bdb också och genom den att hon också är bi. Fan. Då kunde ju jag haft chansen i våras när jag var kär i henne. Men jag vågade inte. Jag är feg, jag sa ju det. Förresten vet alla tydligen om att hon är bi, och när det gäller mig är det bara fyra stycken (nu fem eftersom jag berättade det för henne) irl.
Feg, feg, feg.