Övertrött på heltid?

Idag har nog varit en nästan bra dag. Jag var så himla trött eftersom jag la mig sent igår på grund av en svenska-inlämning, och det gjorde mig övertrött. Jag tror jag skrattade åt varenda ord som sas, utan att anstränga mig något alls nästan. Det var evigheter sedan jag hade en sådan dag i skolan. Funderar allvarligt på att vara övertrött på heltid, då förträngs ångesten oftast. Såvida man inte är på det trötthets-stadiet då man blir irriterad på allt och alla, och så finns förstås risken att jag misslyckas totalt i skolan. Hum, synd.

Och så är jag orolig också, för det är nämligen så att jag ska ha ''kalas'' imorgon, då marionetteatern ska komma. Och jag är ingen planerar-nisse direkt, så jag kommer vara typ noll förberedd när de kommer = klagomål. Inget tidsschema alls, och jag har fortfarande ingen aning om vad vi ska ha för ''aktivitet''. Eller jo, någon tråkig frågesport kanske. Men jag kom just på att vi glömt att köpa pris, jag och mamma var och handlade förut idag. Som tur är vet jag i alla fall vad vi ska ha för mat.
Och sedan kommer det väl bli bråk om någonting också. Jag har dålig erfarenhet av mina kalas, jag har aldrig tyckt om att ha det. Inte ens när jag var liten, jag var för blyg och visste inte vem jag skulle leka med så att ingen blev utanför. Men då hade jag ju åtminstone mina föräldrar som planerade, nu har jag inte det. Och inte för att jag behöver bekymra mig över vem jag ska leka med nu, men alla sakerna som ska ordnas innan, saker som ska gömmas (exempelvis mina diktböcker, om de läser dem är jag DÖD), mat som ska göras, frågesport, städning, och sedan vara GLAD. Åh herregud, det kommer bli ett helvete.

Veckan hittills, har väl varit som vanligt egentligen. Var det i söndags jag skrev senast? Sedan dess har det inte hänt så mycket. Måndags var en vanlig, halvdeppig dag som var så meningslös att jag redan glömt bort den. Eller jag minns att jag pärlade i och för sig, ett armband som jag blev ganska nöjd med.
I tisdags då.. Dagen var ganska ok, sammantaget. Var på bokrean, hann dock bara vara där en väldigt kort stund innan jag var tvungen att dra till mamma som skulle hämta upp mig. Hann i alla fall köpa en bok, ''Det levande slottet'' heter den. Sett filmen som är väldigt vacker och förvånansvärt bra, med tanke på att det är en Manga-film. Och så var det fettisdagen = semlor.
På kvällen fick jag ett sådant sug efter att skära mig också, men lyckades klara mig med naglarna (tack Maria <3).
Idag (herregud, vad tråkigt det här låter, ''igår, idag...'') var det volleyboll-turnering. Eftersom jag är såpass dålig vart det en massa självhat. Det hjälpte ju inte med de andras irriterade ord och blickar heller... Lyckades i alla fall med kanske tre servar, samt ungefär lika många träffar som inte var totalt misslyckade. Men det fanns en bra sak med att vi kom sist - vi fick sluta tidigare än de andra. Och det kändes ju bra. Kunde ta bussen hem och hinna vara ensam hemma en stund - ensamhet är något jag älskar, så länge det handlar om fysisk sådan. Då kan jag göra lite som jag vill utan några speciella krav från någon, kan ha på musik utan att någon klagar (tyst som högt) och om jag är på bra humör kan jag prata och skutta runt utan att någon undrar. Eller, om jag har någon ångestattack, kan jag avragera mig genom att snurra eller skrika högt.

Dagens tre positiva:
- Änglasyster Julia (och hennes underbara dikt) <333
- Promenad (på morgonen, 40 min till skolan ^^)
- Vi slutade tidigare

Tilda och positiv

Idag var en bra dag. Träffade Tilda på ett köpcenter, det var jättebra. Inte för att jag köpte så mycket, nagellack och penna typ. Inte tänker jag lägga ut det så att ni får se heller, som de flesta andra bloggarna. Tror inte ni är så intresserade av det.. ^^ Men vi var ju där några timmar. Gick in i några affärer (efter att ha gått fram och tillbaka genom den där ''gången'' utan att någon ville säga vart vi skulle in först). Fikade, satte oss längst in i cafét för att slippa se och höra alla shoppinggalna människor. Istället fick vi stå ut med en röst som ropade ut ''NUMMER 24!'', ''NUMMER 25!'' osv, men det var i alla fall bättre. Där inne fanns det väl bara två kvinnor som satt och pratade om något, till precis innan vi skulle gå då det kom en ung barnfamilj. Men det var väl ''trevligt'', eller vad man ska säga. Alltid skönt att kunna vara sig själv, men henne kan jag skratta utan att fejka. Utan att en kunna sluta skratta. Det är ovanligt för att vara mig.
Vad har jag gjort annars då? Hum, jag har suttit framför datan. Ätit, åkt buss. Jag älskar att åka buss, brukar känna mig ganska lugn då och jag kan tänka utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något. Gillar att se på landskapet utanför också, såvida jag inte är för inne i mina tankar, då jag varken ser eller hör något. Idag var det väl mest gkädje-tankar men som vanligt också en del självhat.
Igår gjorde jag väl inte heller så mycket. Åkte hem från farmor och farfar.

Jag tänkte bevilja coolbettans önskan också, nämligen att skriva ner tre positiva saker med dagen (... eller nu vet jag inte om det var ordagrant, men det upptäcker jag väl senare ^^). Och jag har redan sagt både att jag är fin och att jag tycker mo mig själv, både idag och igår.
I alla fall, de tre positiva sakerna med dagen:
- Jag fick träffa Tilda
- Jag skrattade
- Min minsta lillebror sa att han älskade mig. (Eller, snarare, pappa frågade honom om han älskar mig och då svarade ha ''ja''.)

En patetisk skriva-av-sig-berättelse

Jag känner bara för att skriva just nu.

Jag vet inte hur dagen har varit. Säkert helt ok. Jag har gått runt med en magklump större delen av dagen. Små ångestattacker, men inte varit så jättenedstämd. Så var det en tid i somras minns jag, det var väl den bästa perioden det året. Mellan juli och augusti, där omkring, var jag ganska glad. Stärkte självförtroendet lite för jag var ganska glad då, lite halvt om halvt lycklig, och leendena jag gav var inte alls lika ofta fejkade. Det fanns inte så mycket att oroa sig för, jag hade inte träffat så många av de från skolan alls och det var ju ett tag tills skolstarten. Men ändå fick jag ångestattacker nästan varje dag. Små sådana, där jag fick andnöd. Men sedan var det bra igen. Det låter riktigt taskigt, men det berodde nog till en liten del på att jag inte umgåtts så mycket med marionetteatern. De ställer så mycket krav på mig, känns det som. Jag får inte se ut så där rufsig i håret, det är alldeles för fult, jag måste duscha och de där byxorna har jag ju fan haft på mig i två dagar, guuud så äckligt! Typ. Och efter en tid utan dem blir jag mer och mer mig själv. Inte helt, men ändå. Man blir som man umgås.
Det är väl därför jag förändats så mycket sedan sommaren/hösten 2007. Förutom puberteten då (gud vad jag lät vuxen där). Det var i augusti det året jag började skriva dikter, det var då jag fann dikta.se. Och hur patetisk jag än låter, så har den där sidan förändrat mig. Jag blev beroende. För där på den sidan, där hittade jag folk - trots att de inte var särskilt verkliga då - som jag tyckte om. Som brydde sig om en, som lyssnade på varandra, som tyckte om samma saker som mig. Det var rena rama idyllen. Och jag kunde få ur mig allt, skriva ner saker som andra kunde läsa om. Bara en sådan sak, att få ur sig en del hemligheter. Det var bland annat därför jag blev så fast i början i alla fall. Och där fick jag läsa om helt andra saker, jag fick veta mer om världen. Och sedan ... av en anledning, som jag inte vill gå in på här, blev jag ledsen. Jag blev nedstämd, det blev värre, jag ville må bättre men det gick inte. Hösten 2007. Oktober. November, då det kändes som att jag inte orkade med fler tårar och då jag ville minnas hur det kändes att må bra igen, så hade dikta påverkat mig för mycket och jag skar mig för första gången. Det kändes mest fel. Det gjorde ju ont, för ont.
Men till julen blev jag gladare. Januari var en enda stor likgiltighet, februari var inte heller något vidare men det började bli bättre. Början av mars, det var faktiskt ganska bra. Tills precis på slutet, då marionetteatern med hjälp av utpressning fick de fram att jag var bisexuell. Och jag vägrade ju tala om vem det var jag hade varit kär i. De blev ju såklart skitsura, speciellt marionettägaren. Rädsla. Dagarna efter det den veckan ignorerade de mig mest. Sa inte så mycket till mig, jag sa inte så mycket till dem. ''Småbråk'' ibland, men när de övriga i klassen började blanda sig i blev det väl bättre.
I början av april bestämde jag mig för följande också: jag skulle banta, väga mindre. Det skule jag göra på följande sätt:
- Gå promenader varje vecka
- Äta mindre
- Sluta äta melanmål
- Sänka mitt självförtroende (= ''Jag kan bara bli lycklig om jag är smal, jag måste bli smal.'' => större motivation)
Men det blev sommar och även om jag var manisk en tid och rörde på mig nästan varenda sekund, gick till och med ner ett par kilo, rann det ut i sanden.
Och genom dikta hade jag börjat få vänner, riktiga vänner, sådana jag kunde berätta nästan allt för. För jag litade på dem. Och jag kunde vara mig själv där, vara den filosofiska poeten som älskade att diskutera och säga sin åsikt men som också brydde dig om andra. Där jag kunde, efter ett visst mod, erkänna att jag var bisexuell och där alla - vad jag vet - faktiskt accepterade det.Och jag började se mer, om man säger så. Se mer av allt som folk dolde. Se de känslor människor inte visade. Typ. Och sedan träffade jag några diktaner, på dikta-träffen i Göteborg, och det var det roligaste jag gjort på hela året.
Oj, nu har jag malt på väldigt länge. Förlåt. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Jag låter säkert patetisk och väldigt överdriven. Herregud, älska en vanlig internetsida som dessutom är i kraftigt behov av nyrenovering? Till och med påstå att det förändrat en? Där måste till och med ni erkänna att jag låter patetisk.

Fast jag måste säga att jag är lite orolig för SAAB också. Större delen av min familj jobbar där eller är anställda på någon konsultfirma som får sina uppdrag från bland annat SAAB. Hejdå till det ekonomiska livet, säger jag bara. Nästan alla mina föräldrars vänner jobbar också där. Vad kommer vi leva av?

Något postivt? Hum... 114 dagar kvar till sommarlovet.

Ett ok lov än så länge

Jag är hos farmor och farfar nu, det är så skönt här, känns så fritt eller vad man ska säga. Jag kan nästan vara mig själv. Och jag vågar prata, annars brukar jag vara väldigt tyst. min älskade lilla kusin är här också. Hon är ju jobbig ibland, självklart, men hon är ändå underbar. Jag är hennes stora förebild. Vet inte om jag ska ta det positivt eller negativt. Det är ju smickrade såklart, men om jag tänker på hurdan jag är nu är det riktigt oroande. Jag har berättat om henne tidigare va? Vi jul någon gång, skulle gissa på att det är mitt inlägg ''en helt ok sjukdomsjul''. Eller det kan också vara runt halloween.
Men i alla fall. Hon har bytt skola hur många gånger som helst, det har vart problem med det ena och det andra, både med lärare och klasskamrater. Hon går i trean nu btw. Nu är det ju självfallet problem igen, ungefär samma som jag hade. Det finns helt enkelt en störd typ i klassen som går runt och slår folk och förstör andras saker. Så det verkar ju inte så givande. Och hon kan få sådana hemska vredesutbrott ibland. Hon skriker och slänger saker, gör inte som man säger osv. Ärligt talat gör hon nästan aldrig som man säger, är stundvis otroligt egoistisk. Och spyr ut kränkningar, eller vad man ska kalla det, som bara den. I och för sig är de ganska lindriga sådana, som ''bajsunge''. Men när vi var ute och gick med hundarna och hon gick ifrån mig, tog en annan väg som jag inter trodde vi fick ta (men som jag senare fick reda på att man visst fick) kunde jag inte låta bli att ta åt mig. Då var det istället jag som spudde ut självhat mot mig själv.
Orolig för Elin också (foreverhopeless.blogg.se). Hörde nyss att hon tagit en överdos... Och ingen har hört av henne sedan dess vad jag vet.
Men förutom det har det varit helt ok. Ska träffa Tilda på fredag också, jättebra ska det bli. Det är ju lov nu. 116 dagar kvar till sommarlovet. Då kommer jag aldrig någonsin kliva in i den där ångestskolan. Fast varje gång jag ser en skola ser jag i och för sig bara ångest.

Slut på det positiva

Nu behöver jag inte skriva positivt längre. Bra. Då kan jag skriva mer utförligt om gårdagen, för dagen har inte så mycket innehåll som är värt att skrivas ner. Mer än att jag ska sova hos pappa inatt pga av att min lillebror, den äldste på mammas sida, är sjuk.

Gårdagen, alltså. Förutom promenaden (som förövrigt blev just en timma och inte typ 45 minuter pga ångesten som tvingade mig) hände väl inte så mycket direkt. Läste, var allmänt rastlös vilket brukar föra med sig dåliga konsekvenser, så även denna gång: jag fick ångestattacker. Tvångstankar; Jag måste göra si och så, annars kommer något att hända. Något dåligt, men jag vet inte vad. Denna gång skulle jag snurra, snurra och åter snurra. Jag mumlade orden ''Världen ska falla samman'' eller något liknande. Ibland avbröts mantrat av några andra mumlanden, den ena bittra insikten efter den andra. Exempel: ''Cirklar som aldrig tar slut'', ''Ingenting alls, ingenting någonsin'', ''ångest som tar slut men ändå börjar igen, för det har ingen ände, en enda stor cirkel av rädsla...'' osv. Avbröts av en telefonsignal. Tack gode gud att det ringde då, annars skulle jag väl fortsatt i all evighet.
När jag läste föresten, fick jag någon slags konstig känslasom av en ''smitta'' som spred sig i huvudet på mig. Men det kan bero på boken jag läste som berör enormt bitvis (''Låt den rätte komma in'').

Ett försök till positivt tänkande

Nu har jag bestämt mig för att skriva ett positivt inlägg, för en gångs skull. Önska mig lycka till.

Vi kan börja med att rada upp dagens positiva händelser:
- Promenad. En hel timma, jag och min lillebror skulle ut och fika (jag tog en liten capuchino men snodde åt mig några av hans muffinssmulor). Och efter att vi hade fikat tog jag en promenad. Vi skulle ändå inte vara hemma förrens en timma och tio minuter senare. Han satt som tur var i vagnen nästan hela tiden.
- http://coolbettan.blogg.se. Hon kan verkligen få en att skratta.
- Änglarna.
- Änglasyster.

Sedan kommer jag inte på mer. När var det jag skrev senast föresten? I onsdags? Få se nu... Jag justerade min klocka rätt igår. Det var karate i torsdags, vilket var kul. Dock blev jag sparkad rakt i bröstet, tappade andan. Värsta skadan jag fått på de fyra och ett halvt åren jag gått där. Och, hum.. Jag fick ju skrattat äkta idag. Och i fredags kom det gäster, trodde det skulle bli ångest-katastrof men det blev det inte. Jag har upptäckt att det finns en sak som heter Blutsaft i våran kyl, någon slags sak som innehåller järn och vitamin. Verkar bra för mig då jag anar att jag har järnbrist.
Nej, det här går inte. Jag är verkligen negativ. Så gick det med ''positiviteten''.

Har jag förföljelseemani? De vill ju bara döda mig

''Disorder Rating Information
Paranoid: Very High click for info
Schizoid: Moderate click for info
Schizotypal: High click for info
Antisocial: Low click for info
Borderline: Moderate click for info
Histrionic: Moderate click for info
Narcissistic: Moderate click for info
Avoidant: High click for info
Dependent: High click for info
Obsessive-Compulsive: High click for info''

Eller, på svenska:
Förföljelseemani: Mycket hög
??? (någon som vet?): Medelmåttig
Schizofren (gissning, ändra mig om jag har fel): Hög
Antisocial: Låg
Borderline: Medelmåttig
???: Medelmåttig
???: Medelmåttig
??? (dock betyder ''avoid'' överdrift): Hög
Missbruk (?): Hög
Tvångstankar: Hög
Detta test gjorde jag på: http://www.4degreez.com/misc/personality_disorder_test.mv?Hjälp, säger jag bara. Herregud. Aldrig trodde jag att jag hade någon form av förföljelseemani. Jag kan gå en promenad utan att tro att någon går bakom mig. Dock kan jag ju ibland tro att, om jga till exempel sitter i skolkorridoren, att alla stirrar på mig och kommer döda mig. Men är det verkligen förföljelseemani? Är inte det typ ... klaustrofobi eller torgskräck eller liknande? Ibland är det verkligen svårt att skilja dem åt. Om jag bara sett alla sådär utan att ha gjort testet först hade jag trott att jag skulle stämma bäst in på ''antisocial'', som tydligen var minst. Eller missbruk, fast det står beroende på översättningen iofs. Sedan ska man ju inte lita på sådana där test helt och hållet, det vet jag, men jag är sådan att jag gör det ändå. Till en viss del.

Idag förresten hade jag glömt gympakläder. Först var det dans som jag fick vara med på ändå, inget vidare intressant med det. Sedan gick jag och två andra ur klassen promenad. Dessa två mår båda dåligt, har ätstörningar osv, tillhör ''mittimellan-gruppen'' i klassen (tillsammans med två andra) och är de - förutom Marionetteatern - jag pratar mest med. Vi pratade väl om lite allt möjligt. Bland annat frågade de mig om jag någonsin hade rökt (vilket de själva gjorde då), snusat eller blivit full. Nej på alla frågorna, ja för dem. (Fast de nekade ju väldigt ironiskt på fylle-frågan.) De påstod att den enas pojkvän var dåligt, hon var sur på honom för tillfället. Och så pratade vi - eller snarare de - om marionetteatern och mig. Tyckte att de var dåliga kompisar, att marinonettägaren och marionettägarens rumpslickare nästan alltid var tillsammans och att hela MT stängde ute mig. Marionetten var tydligen bäst. Men hela marionettteatern var konstig. Jag sa ingenting, eller i alla fall inte så mycket. Jag höll (håller) ju med dem, men det är inget man säger högt. Då blir det frågor. Frågor man kanske kan svara på, men då måste man svara ärligt och då blir det ännu fler frågor och ännu fler svar och till slut uppdagas hela sanningen om mig, och dem. Inte bra. Något annat de sa var att jag inte skulle kontakta BUP eller snacka med kuratorn på skolan, de var lika med dåliga.
Inne i omklädningsrummet sedan sa hon-som-inte-har-någon-dålig-pojkvän att jag var väldigt intressant. Jag var okysst, oskuld och hade inte rakat benen. Senare, när massa andra hade kommit in också, sa hon att jag var facinerande. Jag frågade varför, men hon svarade inte för hon lyssnade plötsligt på någon annan extremt intressant diskussion om benvaxning.
Men innan de andra från klassen hade kommit in upptäckte jag att hon-med-den-dåliga-pojkvännen har skärt sig. Såg ett tydligt skärsår på handleden (förutom en massa andra sår på bl.a. knogarna) och frågade vad det var.
''Inget'', sa hon. Sedan började hon babbla något oseriöst svar om motorsågar och grävlingar.
''Jag tror dig inte'', sa jag. Sedan var båda plötsigt väldigt bråda om att gå in i gympasalen. Jopp, hon har garanterat skärt sig. Fan. Varför är alla omkring mig olyckliga? Det där gav mig ångest. Jag mådde ju redan dåligt innan, var orolig för en ängel. Så det har varit en av de sämre dagarna, men ändå som vanligt. Om någon skulle upptäckt mig igår när jag grät och frågat vad det var, skulle jag väl svarat ''som vanligt''. Denne någon skulle troligen svarat typ ''Men jag ser ju att det har hänt något'', men jag skulle talat sanning. Det är ju som vanligt när jag är allmänt nedstämd.

Ångestvecka

Kännns som att hela veckan har bestått av ångest. Förutom i onsdags, tror jag, då var jag glad (tack min älskade Julia! <3). Men annars hemskt.
I lördags var jag på MÄ's ''kalas''. Antar att det var helt ok, lite halvångest i början dock. När jag skulle gå hem var det dock en massa frihetskänsla, klockan var nästan 12 på natten och det var helt mörkt. Och ångesten tillät mig att springa! I och för sig var jag tvungen att springa en viss sträcka, jag höll på att dö på slutet, men jag sprang ju i alla fall! Gud vad härligt det var. Och sedan stod jag och väntade på pappa, könde mig nästan så lätt och fri och viskade lovord till Vinden. Igår var det ju våran ''ettårsdag'' eller vad man ska säga!
Jag fyllde år igår också. En bland mina bättre födelsedagar måste jag erkänna, en av mina presenter var att åka på spa samma dag tillsammans med mamma. Vi fick ansiktsbehandling, jag kände mig jätteavslappnad. En norsk äldre kvinna fick masera mitt ansikte med oräkneliga olika krämer. Hon berättade en massa om hyn och hur man skulle behandla den, men det var ju lite svårt att ta in allt när hon babblade på på någon blandning av norska och svenska, hur snabbt som helst, och man var ju inte så koncentrerad heller om man säger som så. Men jag bryr mig nog inte något nämnvärt av det heller. ^^

I torsdags, gud. Hjälp. Först och främst var det jätteångest. Liten lätt panikattack, satte på musik jättehögt och hittade en vass sak att riva mig med (någon sak som man ritar cirklar med, vi använde det en massa i geometrin för några år sedan). Och just då kommer min låtsasmamma hem. Jag ryckte till, det kom blod fastän det egentligen inte var meningen. Jag hade ju inte hört henne för att Avril Lavinge sjung så högt i bakrunden. Hon var påväg att upptäcka mig. Var tvungen att läga tillbaka den där saken i sin ask och sedan tillbaka in i skrivbordslådan. Jag var hur rädd som helst, tänk om hon hade frågat vad jag gkorde eller något? För jag hade ingen anledning alls att stå där med uppdragen tröjärm och hålla i den där saken, eller ens rota i skrivbordslådan överhuvudtaget. Men som tur var sa hon inget sa något med glad röst och jag svarade lite halvt närvarande.

Hoppas denna vecka blir något bättre.