En patetisk skriva-av-sig-berättelse

Jag känner bara för att skriva just nu.

Jag vet inte hur dagen har varit. Säkert helt ok. Jag har gått runt med en magklump större delen av dagen. Små ångestattacker, men inte varit så jättenedstämd. Så var det en tid i somras minns jag, det var väl den bästa perioden det året. Mellan juli och augusti, där omkring, var jag ganska glad. Stärkte självförtroendet lite för jag var ganska glad då, lite halvt om halvt lycklig, och leendena jag gav var inte alls lika ofta fejkade. Det fanns inte så mycket att oroa sig för, jag hade inte träffat så många av de från skolan alls och det var ju ett tag tills skolstarten. Men ändå fick jag ångestattacker nästan varje dag. Små sådana, där jag fick andnöd. Men sedan var det bra igen. Det låter riktigt taskigt, men det berodde nog till en liten del på att jag inte umgåtts så mycket med marionetteatern. De ställer så mycket krav på mig, känns det som. Jag får inte se ut så där rufsig i håret, det är alldeles för fult, jag måste duscha och de där byxorna har jag ju fan haft på mig i två dagar, guuud så äckligt! Typ. Och efter en tid utan dem blir jag mer och mer mig själv. Inte helt, men ändå. Man blir som man umgås.
Det är väl därför jag förändats så mycket sedan sommaren/hösten 2007. Förutom puberteten då (gud vad jag lät vuxen där). Det var i augusti det året jag började skriva dikter, det var då jag fann dikta.se. Och hur patetisk jag än låter, så har den där sidan förändrat mig. Jag blev beroende. För där på den sidan, där hittade jag folk - trots att de inte var särskilt verkliga då - som jag tyckte om. Som brydde sig om en, som lyssnade på varandra, som tyckte om samma saker som mig. Det var rena rama idyllen. Och jag kunde få ur mig allt, skriva ner saker som andra kunde läsa om. Bara en sådan sak, att få ur sig en del hemligheter. Det var bland annat därför jag blev så fast i början i alla fall. Och där fick jag läsa om helt andra saker, jag fick veta mer om världen. Och sedan ... av en anledning, som jag inte vill gå in på här, blev jag ledsen. Jag blev nedstämd, det blev värre, jag ville må bättre men det gick inte. Hösten 2007. Oktober. November, då det kändes som att jag inte orkade med fler tårar och då jag ville minnas hur det kändes att må bra igen, så hade dikta påverkat mig för mycket och jag skar mig för första gången. Det kändes mest fel. Det gjorde ju ont, för ont.
Men till julen blev jag gladare. Januari var en enda stor likgiltighet, februari var inte heller något vidare men det började bli bättre. Början av mars, det var faktiskt ganska bra. Tills precis på slutet, då marionetteatern med hjälp av utpressning fick de fram att jag var bisexuell. Och jag vägrade ju tala om vem det var jag hade varit kär i. De blev ju såklart skitsura, speciellt marionettägaren. Rädsla. Dagarna efter det den veckan ignorerade de mig mest. Sa inte så mycket till mig, jag sa inte så mycket till dem. ''Småbråk'' ibland, men när de övriga i klassen började blanda sig i blev det väl bättre.
I början av april bestämde jag mig för följande också: jag skulle banta, väga mindre. Det skule jag göra på följande sätt:
- Gå promenader varje vecka
- Äta mindre
- Sluta äta melanmål
- Sänka mitt självförtroende (= ''Jag kan bara bli lycklig om jag är smal, jag måste bli smal.'' => större motivation)
Men det blev sommar och även om jag var manisk en tid och rörde på mig nästan varenda sekund, gick till och med ner ett par kilo, rann det ut i sanden.
Och genom dikta hade jag börjat få vänner, riktiga vänner, sådana jag kunde berätta nästan allt för. För jag litade på dem. Och jag kunde vara mig själv där, vara den filosofiska poeten som älskade att diskutera och säga sin åsikt men som också brydde dig om andra. Där jag kunde, efter ett visst mod, erkänna att jag var bisexuell och där alla - vad jag vet - faktiskt accepterade det.Och jag började se mer, om man säger så. Se mer av allt som folk dolde. Se de känslor människor inte visade. Typ. Och sedan träffade jag några diktaner, på dikta-träffen i Göteborg, och det var det roligaste jag gjort på hela året.
Oj, nu har jag malt på väldigt länge. Förlåt. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Jag låter säkert patetisk och väldigt överdriven. Herregud, älska en vanlig internetsida som dessutom är i kraftigt behov av nyrenovering? Till och med påstå att det förändrat en? Där måste till och med ni erkänna att jag låter patetisk.

Fast jag måste säga att jag är lite orolig för SAAB också. Större delen av min familj jobbar där eller är anställda på någon konsultfirma som får sina uppdrag från bland annat SAAB. Hejdå till det ekonomiska livet, säger jag bara. Nästan alla mina föräldrars vänner jobbar också där. Vad kommer vi leva av?

Något postivt? Hum... 114 dagar kvar till sommarlovet.