Slut på det positiva

Nu behöver jag inte skriva positivt längre. Bra. Då kan jag skriva mer utförligt om gårdagen, för dagen har inte så mycket innehåll som är värt att skrivas ner. Mer än att jag ska sova hos pappa inatt pga av att min lillebror, den äldste på mammas sida, är sjuk.

Gårdagen, alltså. Förutom promenaden (som förövrigt blev just en timma och inte typ 45 minuter pga ångesten som tvingade mig) hände väl inte så mycket direkt. Läste, var allmänt rastlös vilket brukar föra med sig dåliga konsekvenser, så även denna gång: jag fick ångestattacker. Tvångstankar; Jag måste göra si och så, annars kommer något att hända. Något dåligt, men jag vet inte vad. Denna gång skulle jag snurra, snurra och åter snurra. Jag mumlade orden ''Världen ska falla samman'' eller något liknande. Ibland avbröts mantrat av några andra mumlanden, den ena bittra insikten efter den andra. Exempel: ''Cirklar som aldrig tar slut'', ''Ingenting alls, ingenting någonsin'', ''ångest som tar slut men ändå börjar igen, för det har ingen ände, en enda stor cirkel av rädsla...'' osv. Avbröts av en telefonsignal. Tack gode gud att det ringde då, annars skulle jag väl fortsatt i all evighet.
När jag läste föresten, fick jag någon slags konstig känslasom av en ''smitta'' som spred sig i huvudet på mig. Men det kan bero på boken jag läste som berör enormt bitvis (''Låt den rätte komma in'').