Förvirrade känslor

Nu var det länge sedan jag skrev. Jag försöka fatta mig kort, så att det inte blir alltför mycket att läsa. Det blir liksom så att ju längre tid man väntar, desto mindre ork får man. Och när man egentligen känner för att skriva, men kanske bara om den senaste dagens händelser, orkar man inte det heller för då vet man att man dessutom måste skriva om allt det andra. En ond cirkel det där. Men jag ska försöka bättra mig, om inte annat så för min egen skull.

Det började ju med båten. Och ja, det var en bra vecka. Jo, jag skrev faktiskt bra. Seglade runt på västkusten och jag mådde inte alls särskilt dåligt. Från och med måndag och tre dagar framåt, det är rekord för i år. Riktigt härligt, även om jag var lite förvånad, och förvirrad. Tisdagen, tror jag det var, var nog den bästa dagen. Eller morgonen, eller till och med natten kanske. Vi låg vid någon öde ö i lä för Vinden, en jättefin ö med en massa berg jag hade sprungit runt och klättrat på kvällen innan. Men kl. 3.00 på natten vaknade jag av motorljud (det tog ett tag innan jag identifierat ljudet). Och när jag väl kommit på detta, tog det ytterligare några minuter innan jag vågade mig ut i rädsla för att några tjuvar hade snott båten eller något (haha!).
När jag väl tagit mig upp rådde det fullkomlig kaos på båten. Det blåste och regnade och åskade, min låtsaspappa sprang runt i kalsonger och regnjacka (endast) och mamma såg jag inte alls till först. Men båda skrek till varnadra där utanför. Och där stod jag helt rådvillig och visste inte alls vad jag skulle göra. Som tur var kom min lillasyster och lillebror ut, nyvakna, så då fick jag något att ta hand om. De frös så i stress grep jag tag i det första bästa jag fick tag på - två tjocka tröjor att använda som ''täcken''. Jag var även tvungen att langa smågrejer till mamma och min låtsaspappa (härmed kallad lp). När de gjort loss båten (vilket var det de höll på med) fick jag slutligen reda på att det hade kommit en Stormby och slitit loss ankaret på båten, och då hade båten drämt in med stor kraft i berget. Vilket hade fått min seglargalne lp att vakna. Så vi var alltså tvungna att försöka navigera i en mörk skärgård med en massa grund, dessutom hade gps:en lagt av av någon oförklarlig anledning. Så vi fick ta vägen via fyrarna.
När ''allt'' ordnat upp sig, alltså när det slutat regna och man hade rutten upplagd för sig till närmaste hamn var det riktigt mysigt. Jättevackert var det. Jag ahr sett hur många solnedgångar som helst, men det här var den första gryning jag såg. Mörka moln dolde den halvt, och vi var påväg rakt mot den. Hade lite filosofiska tankar om det.
För att det inte ska bli för långt kan jag hoppa fram till skolstarten, onsdagen efter vi kommit hem. Den 19:e, klockan 11:00. Jag var sjukt nervös. Visste inte ens vart aulan låg, men jag följde strömmen och kom tydligen rätt. Rekorerna började med en massa info, sedan blev vi tilldelade våra klasser. Inne i klassrummet hann jag inte prata med någon, klassföreståndarna (eller ''lotsar'', det skrattretande ordet de kallas för där) lämnade mest en massa ytterligare info. Men mitt intryck var att den verkade bra iaf.
De följande dagarna var det ganska tyst, eller stämt. de flesta var ganska blyga, iaf av tjejerna. Fast det var en av killarna som på något sätt, genom sin framåtanda och humor, lyckades få någon form av reaktion på oss. Och för att hoppa fram ännu lite i tiden umgås jag numera med fyra andra tjejer, huvudsakligen. Och har bättre kontakt än någonsin med andra i klassen. Han där humoristiske är himla trevlig, det finns en till trummis som är enormt söt och ganska speciell och ännu en som gick på IV förut och verkar ha haft ett ganska ... intressant, eller snarare hemskt förflutet. Supit en massa, knarkat också tror jag, varit på ett sådant där hem som jag hatar och bytt skola typ 10 gånger. Inte för att alla lärare är så jättebra, men det är en bra skola och en bra klass så ja. :)
Vad har hänt annars? Hum, efter den där båtturen har det trots den goda gymnasiestarten gått ett snäpp neråt. I måendet, menar jag. Varför vet jag inte exakt.
Helgen förresten, den måste jag nog berätta om, även om jag skäms en del. Jag var sugen på choklad, tänkte att jag bara skulle ta någon bit. En bit blev två. Två blev ... äsch, jag tappade räkningen vid 5. En hel massa var det iaf, jag gjorde det som man kan kalla ''hetsätning''. Och drack jättemycket vatten sedan. Sjukt mycket ångest fick jag, ajg kunde inte vara kvar i huset längre. Så jag gick ut, ut i skogen. Ångestfylld. Planerade att spy upp hela skiten. Försökte en gång, det gick inte så jag gick iväg. Men jag hade fortfarande en massa ångest, så jag beslöt mig för att försöka igen. Denna gången lyckades jag - nästan. Kände spysmak i munnen i alla fall. Men jag slutade, varför vet jag inte exakt.
Men när jag var påväg hem kändes det sm opm jag var bäst, som om jag ägde hela världen. Vet inte varför detta heller. Det är verkligen skumt. Just nu är jag mest förvirrad, även om jag itne är lika förvirrad som igår. Tror inte jag vill göra det igen iaf. Inte nu.

Segling!

Ska alldeles strax åka till en båt vi har hyrt, en segelbåt vi själva ägde för några år sedan. kommer tillbaka på söndag, men det ska bli kulkulkul för jag älskar att segla! Så därför blir det ett kort inlägg.
Och i tisdags var jag på Liseberg med konkurrenten, riktigt skoj var det. Vi åkte alla, bortsett från Kulingen och Uppskjutet - den sistnämda är ändå tråkig. Lisebergsbanan satt vi längst fram i, vilket var härligt för Vinden fläktade jättemycket! Och det bästa av allt var att jag fick träffa Jennifer. Blev inte så lång stund, menmen.

Hemma!

Som rubriken säger, så är jag hemma igen. Kom hem i onsdags, tog lite tid innan jag orkade skriva här. Menmen, nu är det ändå skönt att vara här igen. Och hemkomsten! Åh, vad det var mycket jag hade saknat. Hum. Tror ni bör förbereda er på lång läsning.
om jag skulle beskriva den ytligt, skulle jag skriva ungefär såhär:
Vi åkte färjan till tyskland, sov över i Stuttgardt (jag vet inte om det stavas så?) två nätter hos min låtsasmammas kusin, åkte vidare till Slovenien där vi sov över på ett gammalt och gigantiskt hotell och dagen därefter gick vi ner i några jättedjupa grottor. En massa stalaktiter och stalagmiter fanns där att se (inte för att jag vet skillnaden ännu). Framme i Kroatien på torsdagen. Tisdagen därefter åkte vi och hälsade på min låtsasmammas syster i Bosnien (där det även fanns tillgång till internet, ledsen att jag inte skrev något då). Lördag ''hemma'' igen. Dagarna där tillbringades nästan bara med att sola och bada - ja, jag är totalt ärlig. Killen pappa trodde/tror att jag var/är kär i kom tisdagen innan vi åkte hem, tillsammans med sin mamma. På måndagen var det dags för hemfärd.
Men, ja. Jag ska bo i Tyskland, jag känner mig mer hemma där än alla andra ''hem'' jag nu nämnt i texten. I någon stor stad. Och jag älskar att åka runt på Autobahn, med alla filer att byta mellan i en fart mellan 110 och 150. Och glo runt på alla bilar och försöka gissa vilket land de kommer ifrån - en bra sysselsättning när man har tråkigt. Har kommit fram till att jag troligen kommer söka till högskola/universitet där. (Hum, alltså inte på Autobahn.)
Men aja. Första tiden var det helt ok. Vi åkte in till stan (vi bodde i en by, min låtsasmamma har någon form av ''sommarstuga'' där tillsammans med sina släktingar) ibland, vi gick ner till stranden. I Bosnien var det också helt ok, speciellt med tanke på att jag kunde nå internet och chatta med folk jag inte pratat med på länge - 9 dagar. Fast jämfört med det senare 24 dagar var det egentligen ingenting. Jag blev galen den sista veckan, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till ibland. Fast det var bättre än jag trodde åtminstone. Det var ensamheten som var värst. De enda jag riktigt kunde kommunicera med var pappa, min låtsasmamma och min 3-årige lillebror. Min lillebror kan man ju inte få några särskilt intelligenta samtal med heller - han är ganska våldsam också. Vägrar sluta när man säger till honom.
Pappa och min låtsasmamma (det börjar bli jobbigt att skriva så - jag börjar kalla henne lm istället) bråkade ju självklart också. Förutom allt möjligt småtjafs var det två ''stora'' saker. en gång i mitten av juli, när pappa blev sur på lm's uppfostran av min lillebror (vi kan kalla honom lb från och med nu). Han tyckte hon var på tok för mild (vilket han har påpekat ett X antal gånger innan), vilket jag måste hålla med om tidvis. Ger honom mutor för allt, daltar och håller på. I alla fall, så stack han ut ur huset. När han hade gått babblade lm på om vilken idiot han var mitt framför lb.
''Pappa snäll, pappa ledsen!'' var orden som kom ur lb's mun, riktigt smärtsamt att tvingas höra på. Jag blev riktigt arg när jag hörde det från mitt rum, men tryckte som vanligt undan det. Jag är liksom van vid att trycka undan mina känslor, vågar sällan visa dem. Jag orkade inte heller vara kvar i huset, så jag drog också.
''Jag går ut.''
''Gör det, visa något jävla livtecken någon gång!"
*hård smäll i dörren*
(Tänkt svar: ''Jag håller med pappas åsikt om din uppfostran av barn.'')
Gick en promenad till kyrkogården, grät och tänkte deprimerade tankar. Gick vidare mot piren och satt en stund där. promenerade runt lite - jag ville inte gå hem. Fast det var jag ju tvungen att göra tillslut, särskilt med tanke på att jag efter ett tag hade gått på nästan varenda upplyst gata som finns i den lilla byn. Mötte pappa utanför huset, vi stod och pratade lite om vad som hänt. Minns inte exakt vad som sades för tillfället, men han var förstås sur på lm. Men det ordnade upp sig. Lm var som vanligt igen morgonen därpå, pappa sa att de var sams igen.
Andra gången var på väg hem, det var någonting om att pappa/jag hade råkat slänga skor för 2000 spänn i tron om att det var en sopsäck. Där hade hon naturligtvis ganska rätt (fast jag har numera fobi för de där blåa plastpåsarna med orangea handtag - det var fyllt av likmaskar bland dem de sista dagarna vilket är det enda jag tänker på när jag ser dem). Fast hon blev lite överdrivet arg. Pappa blev också arg (''du får väl ta hand om dina egna jävla saker!''), det slutade med att jag inte kunde bestämma mig för vem som hade rätt. Lm gjorde slut - igen. Hon har gjort det en massa gånger förut.
Men åter igen, så blev hon glad igen bara sådär dagen efter. Jag frågade pappa, men till skillnad från förra gången hade de inte pratat om det. Men jag har trots detta börjat få en mer avslappnad relation till henne, även om jag fortfarande är rädd för henne. Kan skämta mer åså.
Hum, det där med killen som pappa tror att jag var/är kär i, han uppförde sig väl mest som vanligt i hans närhet. Dock pratade han gott om honom när bara jag var där. Hum. måste erkänna att han är väldigt söt (hans leende!) och trevlig - men kär? HAHA.
Hemma igen, så har det inte hänt så mycket. Rätt underbart att höra svenska språket igen faktiskt, och självklart att kunna ha kontakt med vissa människor/änglar man saknat som sjutton. Igår var det bröllop också, min faster gifte sig. Ett fint sådant. Var väldigt trevligt, även om jag mestadels fick springa runt med min 10-åriga kusin (deras dotter). Fast henne älskar jag, så det var mest kul faktiskt. fick en massa komplimanger för min frisyr, jag klippte mig i fredags och blev riktigt nöjd. Och apropå det så kan jag titta mig själv i spegeln igen. Kan till och med tycka att jag är riktigt snygg ibland, det är väl det jag lyckats mest med när det gäller löftet om att försöka bli lycklig nu i sommar. Och jag måste erkänna en sak - det är något jag är väldigt stolt över.

Småroligt

Det är inte meningen att jag ska skriva här nu, men jag kan inte låta bli att berätta ett par lite småroliga saker som hände igår.
För det första, så är min låtsasmammas kusin den nästan enda jag kan konversera med nere i Kroatien (pga språk). Därmed är han den nästan enda jag nämner, eftersom han också är en av de få jag gillar att umgås med. Så mamma frågade mig igår om jag ''var förtjust'' i honom. ''NEJ'', var svaret på det. Hon hade tydligen fått det från pappa! Saken är den att han är typ 4-5 år äldre än mig också. Det kommer verkligen bli spännande att se hur pappa uppträder.. Ser nästan fram emot det!
Och den andra saken är att jag för första gången bjöds på alkohol igår. Det smakade blä. På något kalas var det, och värden bjöd. Haha!
Åker iväg snart, får se hur det går..

Lyckan?

Så nu är det äntligen sommarlov, det där sommarlovet jag längtat efter ända sedan 7:an. Och visst känns det skönt. Helt underbart faktiskt. Det kändes nästan lite hemskt på avslutningen när vi skulle ta farväl - medan vissa störtlipade var jag den enda (tjejen) som kunde le. Och det stort. Så klart kändes det lite sorgligt, jag måste erkänna att jag kommer sakna en del av humorn. Men under sommaren kommer jag troligen inte sakna så mycket av själva människorna. I sådana fall när jag börjar gymnasiet och det visar sig vara en ännu värre skitklass (men det tror jag inte).
Under sommarlovet kommer jag åka till Kroatien 21 juni - 29 juli (lite väl länge egentligen, jag kommer sakna en massa änglar och människor. Och dikta. Gud vad jag kommer sakna ihjäl mig) och båt vecka 33. Det är det jag officiellt ska göra. Förutom att träffa en del folk jag inte träffat tidigare, hoppas verkligen jag hinner med det. Jag kommer försöka till max.
Sedan finns förstås det där löftet. Löftet om att försöka bli lycklig. Jag har funderat och funderat, hur gör man egentligen? Det första jag kom fram till är att jag måste veta vad lycka är.
I höstas, eller somras, kom jag fram till att lycka inte finns alls. Det ändrade jag uppfattning om någon gång i vintras tror jag. Då kunde jag känna någon form av lyckorus i korta stunder. Men är det vad lycka är - korta stunder av lyckorus? Det man hört om är den där familje-idyllen, att det är lyckan. Den förklaringen har jag sedan länge dumpat - dessutom är jag på tok för ung för något sådant. Att vara snygg och populär är inte heller rätt. Men man ska le i alla fall. Och man ska självklart inte vara olycklig. Och att vara lycklig är nog inte att vara helt problemfri (Marionettägarens rumpslickare har sagt att hon är lycklig - hennes pappa har panikångest och åker in och ut från psyket. Jag har hittills uppfattat henne som ärlig när det gäller sådant, men självklart kan jag ha fel).
Ännu ett problem är att jag inte längre vet varför jag är olycklig. Skrev jag det i förra inlägget kanske? I alla fall, jag har tänkt på det en massa utan att komma fram till något egentligt svar. Men vad jag kan säga är, att efter att jag börjat gå mycket fler promenader mår jag bättre än innan.
Förra helgen på nationaldagen var jag, mamma & co: hos några av deras kompisar. ''Mannen i huset'' och mamma kom in på en livlig diskussion som varade i mer än en timma om bland annat Saab och sponsring från regeringen. Väldigt intressant måste jag erkänna, ganska underhållande tidvis när de försökte att hålla sams. Men det var inte detta jag ville ha fram, utan de kom givitvis in på sidovägar. I en av dessa som Mannen i huset något om att ''man ska inte reflektera över sig själv för mycket, då hittar man bara fler och fler svagheter och blir deprimerad''. Vilket självklart fick mig att tänka lite ytterligare. Är det detta som gjort mig så ångestfylld? Jag är känd för att tänka för mycket (eller som de utrycker det, ''drömma mig bort till min egen värld''). Jag reflekterar över allt. Och då blir det förståss en del negativa saker, en stor del. Men jag försöker ju tänka positivt.
I bilen på vägen hem kom jag fram till ett möjligt svar på vad lycka är; Tillfredsställelse. Att vara nöjd. Så den lycka jag söker är med andra ord längre tillfredställelse över livet.
Men det får naturligtvis den där frågan vi började det hela med - hur blir man lycklig (eller tillfreds)? Gud, jag vet inte än. Mer än det där ständiga att tänka positivt.
Om lite mer än en vecka reser jag som sagt iväg. Förutom glädje och att slappa, sämn osv kommer den månaden bestå av saknad till tusen. Saknad = ångest/panik/rädsla. Hur i all världen ska jag då lyckas bli lycklig?!

---

Tre positiva saker med dagen:
- Min lellebrors skolavslutning
- Dikta
- Änglar och männiksor här på nätet