Förvirrade känslor

Nu var det länge sedan jag skrev. Jag försöka fatta mig kort, så att det inte blir alltför mycket att läsa. Det blir liksom så att ju längre tid man väntar, desto mindre ork får man. Och när man egentligen känner för att skriva, men kanske bara om den senaste dagens händelser, orkar man inte det heller för då vet man att man dessutom måste skriva om allt det andra. En ond cirkel det där. Men jag ska försöka bättra mig, om inte annat så för min egen skull.

Det började ju med båten. Och ja, det var en bra vecka. Jo, jag skrev faktiskt bra. Seglade runt på västkusten och jag mådde inte alls särskilt dåligt. Från och med måndag och tre dagar framåt, det är rekord för i år. Riktigt härligt, även om jag var lite förvånad, och förvirrad. Tisdagen, tror jag det var, var nog den bästa dagen. Eller morgonen, eller till och med natten kanske. Vi låg vid någon öde ö i lä för Vinden, en jättefin ö med en massa berg jag hade sprungit runt och klättrat på kvällen innan. Men kl. 3.00 på natten vaknade jag av motorljud (det tog ett tag innan jag identifierat ljudet). Och när jag väl kommit på detta, tog det ytterligare några minuter innan jag vågade mig ut i rädsla för att några tjuvar hade snott båten eller något (haha!).
När jag väl tagit mig upp rådde det fullkomlig kaos på båten. Det blåste och regnade och åskade, min låtsaspappa sprang runt i kalsonger och regnjacka (endast) och mamma såg jag inte alls till först. Men båda skrek till varnadra där utanför. Och där stod jag helt rådvillig och visste inte alls vad jag skulle göra. Som tur var kom min lillasyster och lillebror ut, nyvakna, så då fick jag något att ta hand om. De frös så i stress grep jag tag i det första bästa jag fick tag på - två tjocka tröjor att använda som ''täcken''. Jag var även tvungen att langa smågrejer till mamma och min låtsaspappa (härmed kallad lp). När de gjort loss båten (vilket var det de höll på med) fick jag slutligen reda på att det hade kommit en Stormby och slitit loss ankaret på båten, och då hade båten drämt in med stor kraft i berget. Vilket hade fått min seglargalne lp att vakna. Så vi var alltså tvungna att försöka navigera i en mörk skärgård med en massa grund, dessutom hade gps:en lagt av av någon oförklarlig anledning. Så vi fick ta vägen via fyrarna.
När ''allt'' ordnat upp sig, alltså när det slutat regna och man hade rutten upplagd för sig till närmaste hamn var det riktigt mysigt. Jättevackert var det. Jag ahr sett hur många solnedgångar som helst, men det här var den första gryning jag såg. Mörka moln dolde den halvt, och vi var påväg rakt mot den. Hade lite filosofiska tankar om det.
För att det inte ska bli för långt kan jag hoppa fram till skolstarten, onsdagen efter vi kommit hem. Den 19:e, klockan 11:00. Jag var sjukt nervös. Visste inte ens vart aulan låg, men jag följde strömmen och kom tydligen rätt. Rekorerna började med en massa info, sedan blev vi tilldelade våra klasser. Inne i klassrummet hann jag inte prata med någon, klassföreståndarna (eller ''lotsar'', det skrattretande ordet de kallas för där) lämnade mest en massa ytterligare info. Men mitt intryck var att den verkade bra iaf.
De följande dagarna var det ganska tyst, eller stämt. de flesta var ganska blyga, iaf av tjejerna. Fast det var en av killarna som på något sätt, genom sin framåtanda och humor, lyckades få någon form av reaktion på oss. Och för att hoppa fram ännu lite i tiden umgås jag numera med fyra andra tjejer, huvudsakligen. Och har bättre kontakt än någonsin med andra i klassen. Han där humoristiske är himla trevlig, det finns en till trummis som är enormt söt och ganska speciell och ännu en som gick på IV förut och verkar ha haft ett ganska ... intressant, eller snarare hemskt förflutet. Supit en massa, knarkat också tror jag, varit på ett sådant där hem som jag hatar och bytt skola typ 10 gånger. Inte för att alla lärare är så jättebra, men det är en bra skola och en bra klass så ja. :)
Vad har hänt annars? Hum, efter den där båtturen har det trots den goda gymnasiestarten gått ett snäpp neråt. I måendet, menar jag. Varför vet jag inte exakt.
Helgen förresten, den måste jag nog berätta om, även om jag skäms en del. Jag var sugen på choklad, tänkte att jag bara skulle ta någon bit. En bit blev två. Två blev ... äsch, jag tappade räkningen vid 5. En hel massa var det iaf, jag gjorde det som man kan kalla ''hetsätning''. Och drack jättemycket vatten sedan. Sjukt mycket ångest fick jag, ajg kunde inte vara kvar i huset längre. Så jag gick ut, ut i skogen. Ångestfylld. Planerade att spy upp hela skiten. Försökte en gång, det gick inte så jag gick iväg. Men jag hade fortfarande en massa ångest, så jag beslöt mig för att försöka igen. Denna gången lyckades jag - nästan. Kände spysmak i munnen i alla fall. Men jag slutade, varför vet jag inte exakt.
Men när jag var påväg hem kändes det sm opm jag var bäst, som om jag ägde hela världen. Vet inte varför detta heller. Det är verkligen skumt. Just nu är jag mest förvirrad, även om jag itne är lika förvirrad som igår. Tror inte jag vill göra det igen iaf. Inte nu.