Allting är bara svart.

Det var hemskt i fredags. Först när jag var påväg hem, och då fick jag sådan ångest. Men jag sprang ifrån den, sprang nästan hela vägen och jag mådde bättre.
Men sedan, när jag kom hem och satte mig vid datorn, hjälp. Tilda har lagts in nu. Hjälp, säger jag bara, det där fick mig så ledsen för hennes skull. Jag vill ju att hon ska må bra, tycka om sig själv för det förtjänar hon verkligen, men hon ska kunna göra det hemma. Men jag hoppas att det hjälper henne ändå. Jag vet ju inte när hon kommer hem heller, tänk om hon är kvar till nyår? Det vill jag inte. Jag kan ju inte gjärna säga sanningen till mamma heller, då blir hon så orolig och det är ännu mindre chans att jag får träffa henne mer överhuvudtaget. Jag vet inte hur jag skulle klara mig då...
Och Jennifer har blivit dumpad, hon gråter. Jag visste det så fort jag läste det där inlägget i ... onsdags, eller om det var i torsdags. Jag tycker verkligen synd om henne...
Sedan vet jag inte om jag kan nämna hela hennes namn, men en annan ängel tänker på de dumma järnvägarna. Mitt liv skulle kännas så värdelöst om jag aldrig fick träffa henne. Och jag vill ju att hon ska leva ett något sånär lyckligt liv, inte för att jag tror att lycka finns men i alla fall att ångesten ska sluta kväva henne, luften är till för henne också.
Nästa gång jag ser en stjärna falla ska jag önska att alla änglar ska må bra. Jag vet inte om det kommer fungera, men det är ju värt ett försök.
Det var mitt fel. Ingen vill bli kvarlämnad, inte ångesten heller och jag sprang ju ifrån den. Då gick den till någon annan istället. Jag fick ju den igår kväll istället...

Det är mörkt nu, stjärnorna lyser men det är dimma och de går inte att urskilja. Månen har försvunnit sedan länge. Det har varit nymåne i mer än ett halvår nu. I somras var ångesten på semster, men månen kom inte tillbaka för det. Solen sken istället.
Nu är det natt, det är kallt och inte ens elden kan värma mig. Vinden finns alltid där och torkar mina tårar, men jag är ju instängd i en borg av smärta. En borg av falskhet.
Och ändå är jag nog den ängel som har det bäst, jag kan fortfarande le. (Att alla lenden är fejkade är det ju i alla fall ingen som märker).