Ångest (som vanligt) och lyssning på live-sjugning

Vi gick och intervjuade ungdomar om skolmaten idag...
Skolan verkligen stank ångest. Speciellt vid högstadiet, man kunde riktigt ana skräcken de eleverna kände och alla kraven de belastades med. Och i matsalen, jag kunde knappt andas. Inte på grund av den dåliga lukten (den var inget vidare i ingången), utan jag fick så himla ont i magen. Det kändes som om alla där inne dolde någon form av rädsla, andades rädsla. Jag behöver syre för att kunna andas, men där inne fanns det bara ångest. Mina lungor började fungera riktigt första när jag hörde den andra praktikanten börja sjunga. Hon har verkligen fin röst tycker jag, kanske inte sådär jättetalangmässigt men betydligt bättre än mig. Så gick vi där, hon sjung och försökte minnas gamla texter, jag lyssnade mest och lät magklumpen sakta försvinna. Och Vinden hjälpte ju till en hel del också.
Sedan satte vi oss på en gammal bänk, fastän den var lite fuktig. Det varväldigt öde där, och mysigt på något sätt. Vi pratade väl om lite allt möjligt. Hon är väldigt trevlig och framför allt snäll och rolig, trots att hon är såpas mycket äldre än mig.
Hon har skärt sig förresten. Jag upptäckte det igår, när hon tog av sig koftan för att det var så varmt. Då kunde man tydligt se vita, streckade ärr på handlederna. Jag kunde inte låta bli att stirra lite halvdiskret, för det var verkligen... Jag kommer inte på rätta ordet, för vackert var det inte men heller inte fult. Men jag tycker hon är stark som vågar visa upp det. Hon har slutat, det ser man tydligt, vilket jag tycker är väldigt starkt gjort det med. Egentligen hade jag nog velat höra hennes egna ord om det, men jag vågade inte fråga och eftersom hon gick tidigare idag från jobbet lär jag inte se henne igen, i varje fall inte på väldigt länge. Synd, jag kommer sakna henne. Vi kramades när vi sa hejdå, hon sa at det vartrevligt att jobba med mig och att jag var snäll. Inte alls som hon trodde om mig eftersom jag bara är fjorton år.
Och på måndag börjar skolan igen. Blä, jag vill inte tänka på det. Då börjar ångesten på riktigt igen.