Och nu vill inte ens ångesten ha mig

Jag har kommit in i någon form av ... ångestfrihet nu, eller vad man ska säga. Jag minns knappt när senaste riktiga ångestattacken ägde rum, det är bara pyttesmå som varar max några sekunder och ibland knappt märks. Det känns konstigt, för jag har nästan vant mig vid tanken på att ångesten har sitt eget lilla rum hos mig. Men jag är fortfarande nere och tänker nästan överdrivet deprimerade tankar som förut var så otänkbara men nu är fullkomligt realistiska.
Inte ens ångesten vill ha mig längre, den har flytt mig för den anser att jag är för värdelös till och med för den.
Men jag är inte glad heller. Jag ler nog lika mycket som innan, bara det att jag inte minns ett enda leende som varit riktigt äkta. Det är bara som en enda stor likgiltighet. Eller inte ens det, för jag känner nästan alla de känslor jag visar fast i mycket, mycket mindre skala. Eller vad man ska säga, det finns inget bra sätt att förklara det.
'' Och ändå umgås jag med falskheten varje dag
När jag skrattar utan att anstränga mig
Men utan att känna glädje
För vanan sker automatiskt''
De är raderna till en dikt jag har skrivit (http://www.dikta.se/dikter.php?verk=286028), de raderna passar så bra in på mig just nu. Eller de här kanske;
'' Jag sägs vara en ängel
Så kanske är det bara människor som är värdefulla?
Och kanske ordet ''ångest'' bara är till för oss,
Männsikorna är ju bara lite rädda ibland''.
Då är jag kanske ingen ängel i alla fall? Nu när ångesten flytt mig, och bara falskheten och lögnerna ännu finns bredvid mig, så kanske jag är en sådan där människa, fylld med bara hat som gör människor illa. En som säger sig älska men egentligen inte ens vet vad kärlek är. (Fastän det finns änglar jag älskar.)
Och även om jag är en människa jag värdelös, för nu vill inte ens ångesten ha mig.