Jag är rädd för lyckan

Hemsk kväll i förrgår. Jag kunde inte sova, rädslan var överrallt i rummet. Inegn ångest konstigt nog, jag kunde till och med andas, men rädslan fanns där och jag visste inte om jag ville stanna i den varma sängen eller klivaa upp och försöka vara fri. Inget av det hjälpte såklart, inte ens att öppna fönstret lite grann. Det blev bara kallt och jag hatar kyla. Tillslut somnade jag väl ändå.
Igår åkte jag hem också. Kvällen var inte något vidare då heller, men bättre i alla fall.
Idag hade vi besök av min låtsaspappas kompis med sambo & barn. de är väl tervliga, åkte precis hem. Barnen såg på film, då gjorde jag också det. Pirates of the Carribean 3, inte för att jag vet om det stavas så. Min lillebror har sett den hundratals gånger och jag är redan uttjatad på den, men problemet är ju att det bara är slutet han ser så nu fick jag se hela - förutom en del av slutet som jag som sagt är sjukt led på. Men någon gång mitt i filmen kom ångesten tillbaka från sin semester, det var med nöd och neppe jag kunde sitta kvar i fåtöljen. Jag kunde inte andas, än mindre koncentrera mig på handlingen. Det dröjde rätt länge innan den var färdig med sin välkomstceremoni. Det är skolan som är anledningen, jag drabbas av lite lätt panik varje gång jag tänker på tiden.
Det är rätt konstigt. Jag hatar ångesten, det är väl rätt uppenbart för er som läst min blogg någon längre tid. Men ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan den. Det är liksom en slags konstig trygghet, att veta att hela vårterminen kommer hemsökas av ångesten. Om ajg plötsligt tar bort den från min framtidssyn blir det bara tomhet kvar. Till och med om jag iklär framtiden med lycka blir jag rädd, och framför allt osäker. Lycka är så obekant för mig. Jag är aldrig rädd annars för sådant som är okänt, men om jag försöker se något annat än ångest blir jag det ändå. Är det inte meningen att man ska se och längta efter lyckan? Inte frukta den som jag.