En underbar nyår med Tilda och språngmarsch från fettet

Jag firade ju nyår med Tilda, vilket jag hade talat om innan. Hon är verkligen underbar, jag älskar henne. Vi spådde i tenn bland annat; Om ni inte vet hur det går till, så smäler man först lite tenn (i vårt fall i ett decilitermått på spisen), sedan häller man det i en .. anjovisask (?) med kallt vatten. Det stelnar typ direkt, och sedan ska man försöka tyda vad som kommer hända med hjälp av den formen den får. Vet inte riktigt hur man ska tyda min, det var ungefär somm två stora, trassliga klumpar som satt ihop, men som var påväg att gå av när som helst. Och mitt i allt en klar sak som ser ut som en tår. Verkar negativt i alla fall, kanske blir mitt liv en enda stor härva (av lögner?), vilket apropå tåren resulterar i sorg och slutligen kommer allt gå av - såvida det inte föreställer en glädjetår. En liten bit har redan lossnat förresten, det ser ut som en fågel. Symboliskt va, en fågel som flyger iväg från livet.
Och så kollade vi på raketer, såklart. Innan dess tände vi tomtebloss, jag och Tilda var ute. Jag snurrade med ett i varje hand och var påväg att ramla, så lycklig var jag. (... Skrev jag verkligen lycklig där?!) Men tomtebloss är så vackert. Och så fanns ju min ännu finare Tilda och skrattade bredvid. Jag kommer aldrig fatta varför hon tycker att hon är ful. Apropå fin&ful, vi gav ett nyårslöfte att säga till oss själva i spegeln varje dag att vi var skitsnygga. Får se hur det går med det, men jag har sagt det idag i alla fall. Inte för att jag tror på orden.
Och så fick hon mig att skratta, efter att jag varit där kanske en halvtimma eller så, och det ovanligaste av allt var att jag inte kunde sluta. Innan när jag börjat skratta på riktigt, de senaste månaderna, har jag kunnat sluta hur lätt som helst. Att jag sällan gjorde (gör?) det är en helt annan sak. Anledningen är rätt konstig, nästan barnslig, egentligen. Hon härmade helt enkelt allt jag gjorde.
Om det hade varit 2008 igår, hade det varit den bästa dagen på hela det året. För första gången på flera månader kunde jag säga att jag mådde bra, och mena det.

Jag befinner mig hos mina farföräldrar i denna stund ... förlåt, jag var bara tvungen att låta sådär gamaldags. Mamma och min låtsaspappa brukar göra det, det smittar.
De är verkligen snälla. Jag älskar dem, det gör mig så himla sorgsen att veta att de troligen kommer dö snart. Hur kommer jag kunna överleva utan dem? Utan min lila fristad här, det kommer bli om möjligt ännu outhärdligare. Och vem ska ta hand om hundarna? Fast den ena dör nog också snart. Blä. Jag ska inte tänka på sådant.

Jag längtar efter fysysk smärta. Jag har inte rivit mig på armarna på flera dagar nu, inte med något metallföremål vill säga. Naglarna arbetar ju för fullt, men det räcker inte när man varit utan smärtan så länge. ska försöka hitta något vasst i deras badrumsskåp senare. Om jag inte gör det kommer jag vara helt förstörd efter att jag kommit hem sedan. Mina armar och lår kommer vara helt randiga och nerklottrade med ord som ångesten befaller mig att skriva. Ni läste rätt - det är ångesten som bestämmer. Jag kan tillbringa minuter med att leta efter rätt ord.

Jag gick ut med hundarna förut. Av någon anledning blev jag så deprimerad. Jag gick snabbt, först ville jag inte springa eftersom då skulle jag springa bort från ångesten. Jag har lärt mig att det ska jag nte göra, det blir bara vörre då. Men sedan sprang jag ändå, intalade mig själv att det var fettet jag sprang bort. Det var väl hundarna som styrde lite också. Den kalla luften fick ögonen att tåras, och jag började nästan gråta lite smått. Mina hemska tankar fick tårarna att bli fler.
Sedan, när jag slutat springa, kom jag på att fettet bara är en synonym till ångesten. När jag bedjade om förlåtelse till ångesten, viskandes med ögonen slutna och våta, märkte jag med hundarnas hjälp att det fanns en människa på tomten bredvid som sysselsatte sig med något. Hoppas att han inte märkte mig, han måste trott att jag vore sinnesrubbad eller något. Be om förlåtelse till en KÄNSLA.
Fast det kanske jag är. Sinnesrubbad, alltså.