Styrka och panik

Ångesten,
Jag ska bryta mot dina oskrivna regler
Ty idag ska jag (låtsas) vara fin
(Jag är i alla fall en enda stor lögn)

---

Det var ungefär så här jag kände mig i morses.Nöjd över mitt hår (vi var på någon slags opera igår, jag och klassen och en massa andra. Så därför fick jag hjälp med att locka mitt hår. Just då var det i och för sig hemskt...) intalade jag mig själv att jag visst var fin. Inte finast i världen, långt ifrån, men inte fulast heller. Kände mig nästan stark. Så dagn i skolan var ju helt okej.
Men en sak, när jag gick hem. Och precis innan också. Då fick jag sådan hemsk ångest. Jag har ingen aning om varför, men nästan varje gång jag går hem från skolan får jag ångest och skyndar mig hem. Och jag får inte springa heller, för då springer jag ifrån ångesten och överger den, och då hemsöker den någon annan istället. Just idag hände en läskig sak; Jag gick på den väg som jag gått på hundratals, kanske tusentals, gånger. Tittade omkring mig med lite panikartad blick, då jag var väldigt mån om att komma hem till ångestfriheten (undrar om jag har börjat få torgskräck?). Plötsligt såg jag att såg annorlunda ut på ett ställe, mellan några hus. Omkring, en bit bort, var det träd från en liten skog/träddunge (eller vad man ska säga). Och på himlen var det virvlar av mulna, gråa moln. ''Fan, nu hallucinerar jag, det här är bara en illusion'', var mina tankar. Men jag fick nästan panik. Jag ska väl inte kunna se riktiga illusioner? Jag är inte ens byxmyndig och jag bor så långt ifrån öknen och värmen man kan komma. Inte har jag feber eller något heller.
Gud, jag måste verkligen vara allvarligt sjuk. Eller bara allmänt patetisk.