Självhat gentemot värdelösheten

Det har gått neråt nästan hela veckan nu. Förutom i måndags och u onsdags, som var helt ok, har timmarna bestått av självdestruktiva tankar som får mig att tro att jag är ful och värdelös. En röst som både är min egen men samtidigt någon helt annan som aldrig som funnits där förut, en som kallar mig idiot och jag börjar undra om det finns någon mening med att leva. Det har jag alltid stått fast vid att det gör, men nu tvekar jag. Fastän jag hade ett väldigt intressant samtal igår kväll med en kompis, Konkurenten, så har det varit en rätt dålig dag av självhat och tvekan gentemot livet.
Förresten, jag kanske ska leka smart för en sekund och berätta ungefär om samtalets handling; Om vad som händer efter man dött. Alltså inte med en själv, vad som händer i döden osv, utan för människorna här på jorden som fortfarande lever. Jag antar väl att de skulle sörja, om jag skulle ta livet av mig (vilket jag för tillfället inte har några planer på, oroa er inte för det). Mamma och pappa skulle bli helt galna, och mina syskon skulle vara så ledsna sedan nör de växte upp. De skulle inte minnas mig så mycket, men troligen just därför. De skulle undra hurdan jag var, och tack vare det kanske de skulle må lika dåligt som jag. Eller värre. Och alla vännerna jag har, de jag hittat här på internet... Undrar hur de i skolan skulle uppträda förresten. Vilka som skulle komma på min begravning, om mina syskon skulle följa med eller om mamma resp. pappa skulle tycka att de var för små.
Nej, jag ska nog inte ta livet av mig. Det vore ju minst lika meningslöst som att stanna egentligen.

(Det blir allt svårare att motstå tanken på smaken av blod och en njutning av smärta.)