I mina självdestruktiva tankar

Tiden tog slut idag.

Eller okej, det gjorde den inte. Det var bara en mening som dök upp i mitt huvud...

Jag har gått en promenad idag, med min lillebror. Samt fikat.Bra och dåligt tillsammans.
Senare... Om man tar dagen sammantaget har den väl varit helt ok. Om man tar kvällen har den varit sådär, jag blev så rädd helt plötsligt. Och det varade länge, den där rädslan för gud-vet-vad. Dumt, men det är väl sådan jag är. Får ångestattacker plötsligt och ofta utan någon direkt anledning. Och när jag är ute och går kan jag inte springa ifrån den heller, det får jag inte för ångesten och jag är rädd att den ska drabba någon annan då. Det har hänt innan.
Men ångestattackerna har ändå minskat nu det senaste. Nedstämdheten och mina självdestruktiva tankar, tillsammans med rädslan, börjar ta över.

Tänkte citera vad jag skrev på min blogg på dikta i lördags också:
''Jag känner mig verkligen fel just nu. Fel, helt enkelt. Även om ångesten sällan är på besök kännner jag mig så himla nedstämd. Kanske gjorde jag slut på glädjen när jag var hos Tilda? Gud, jag vet inte. Kommer jga verkligen kunna hålla löftet att inte skära mig? Jag har stått ut i flera månader nu. Blä. Jag är fulfulful, motbjudande både inuti och utanpå. Jag fattar inte hur andra kan säga att de älskar mig egentligen, jag vet att det är sant som de säger men jag ser ingen egentlig anledning till varför. Fan, nu fick jag en liten ångestattack. Jag har fått någon form av tvångstankar på senaste tiden om att jag måste lägga mig innan tolv. Det var för 20 minuter sedan. Ångesten tvingar mig att avsluta nu, det är den jag styrs av nu för tiden. Som någon wannabe-schizofren eller något...''