Känslostormar

Det känns som om det hänt så mycket. Under veckan, men också idag. Under veckan gäller dfet mig själv. Ångesten är, som röst, borta. Jag sa farväl till den i tisdags förra veckan tror jag. Därmed försvann också reglerna, som att jag inte får springa eller inte vara uppe efter tolv. Att springa för första gången på evigheter var en underbar känsla.
Men det betyder inte att känslan försvunnit.
Jag tänker leva nyttigare nu. Tomheten som blev kvar efter ångesten fylls upp av smala drömmar. Och nej, jag svälter inte mig själv.

Idag fick jag reda på en hemsk sak. En i min klass försökte ta livet av sig i måndags. Som tur var lyckades hon inte. Bara det kom som en chock, men pricken över i:t är att hon lagts in på ungdomspsyk, samma psyk som Tilda och Karatetjejen låg inne på. För tillfället känner jag för att bränna ner hela skiten. Beskedet (det där låter som fel ord) fick mig väldigt nedstämd, självhatet (som jag varit någorlunda kvitt från de senaste veckorna) kom tillbaka. (Fast en del av det berodde på min talang att misslyckas på friidrott.) Var nära att börja gråta på tyskan.

Och jag blev så arg också. Vi fick reda på idag att vi ska ha engelskaprov på tisdag - förutom nationella i No. Läraren vi har i engelska är skitdålig på att medela sådana saker. Senast det var på tal var väl strax innan nationella i engelska - jag har för mig det var i början av mars. Max tre stycken i klassen visste om detta. Till på köpet fick vi sitta kvar 20 minuter efter att vi slutat för att gå igenom saker vi skulle ha - vissa glosor hade vi inte ens haft läxa i tidigare. Sikket utbrott klassen fick. Det var länge sedan jag var så arg faktiskt, jag trodde att det skulle bero på någon större sak när det väl hände.

Dagens tre positiva:
- Karate och eventuellt träffa Skrattöga ikväll
- 34 dagar kvar ill sommarlovet
- Kommer inte på något mer.