Jag har insett att jag är väldigt självisk. Det var åp tyskalektionen förra veckan, våran lärare angående någon test i våran tyska bok.
''Hoppas att inte ni är några falska vänner. Eller har någon för den delen.''
Jag är ju en falsk vän?
Och inga hemligheter berättar jag. Vänner ska man lita på, men det gör jag inte. Familjen ska man också lita på och berätta saker för, du vet behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det försöker jag göra hela tiden på ett sätt, men i och med alla mina lögner så... Fast det är nog inte så konstigt att jag anförtror mig åt min sk. vänner. De är för högluda, de fattar inte att det inte skulle vara sådär jätteunderbart om alla fick reda på vissa saker, och att man dessutom får det mha just ord. (Fatta är inte rätt ord, men svenska språket är inte alltid så utvecklat som det kanske borde vara... (Eftersom jag anser att förståelse är bortom våran kunskap.)) Men min familj då? De kankse borde få reda på allt? Eller kanske inte allt, men en del iaf. För de vet egenltigen ingenting. Jag vet mycket om deras liv, men inte tvärtom. Jag måste te mig som väldigt ytlig egentligen. Falsk.
Jag är hos f&f nu, min 9-åriga kusin är här också. Jag älskar verkligen henne, trots att hon ibland är rent ut sagt förjävlig. Envis, trotsig, högljudd osv. Men hon är underbar. Fast hon mår nog inte alltid så jättebra egentligen. Farmor har sagt att hon av någon okänd anledning nästan aldrig är med på gympan... Och hon själv påstår att många gör sönder hennes saker och att de typ skritetr om att de har sims och mobil och att inte hon har det. det förstn'mda säger hon alltid till n¨gon lärare iaf, jag sa till henne att aldrig sluta med det. När vi såg på ''Bäst i Sverige'' sa hon att hon är ful, och pekade ut varför hon var det (typ två lverfläckar). Och att ingen var värdelös förutom ghenne. självklart sa jag emot henne, att hon är den vackraste kusin man kan ha, att vi är lika snyggga och att hon är jättesnäll osv, men jag är orolig för henne... När man är nio år ska man inte må så dåligt, då ska man fortfarande vara berusad av barndomslycka. Man ska inte visa upp en fasad av glädje.
(Vad jag försöker säga är att, man ska inte bli som jag.)

Behöver jag experthjälp?

Hade ett samtal med min låtsasmamma igårkväll. Ett allvarligt sådant, om att jag ska städa mer och vara mer social osv. Ärligt talat minns jag knappt vad hon sa, för det var bara några rader som har etsats sig fast i min hjärna:
''Du är väl inte deprimerad eller så?''
''Nej, det tror jag inte.'' (Dagens sanning, jag vet. Men hon tog ju det som ett nej, bra det.)
''För i sådana fall måste vi söka experthjälp.''

Men jag är ju deprimerad (eller nedstämd som man ska kalla det, eftersom depression är en sjukdom).
Behöver jag experthjälp då?

Två dagar av ångest och ingen övernattning i helgen...

Igår var en hemsk dag. I skolan kunde jag knappt andas, ångest hela tiden nästan. Det var bara marionettägaren och marionettägarens rumpslickare som var där, ingen marionett som kunde fördela alltihop (http://www.dikta.se/dikter.php?verk=199619, om du vill veta lite närmare om vad jag snackar om. Iaf två av mina sk. kompisar). Efter skolan var det planerat (i mina tankar) att jag skulle dra till stan, till något café för att stilla min ångest med lite efterlängtat kaffe. Ensam, då. Och då, där i ingången till det s.k. köpcentret, står A och röker. Det är hon som går i min karategrupp, hon som jag var kär i för några månader sedan. Hon är aldrig där numera, på karaten alltså. Jag tycker inte om synen av henne med en otänd cigarett i munnen. ''Du, hade du en tändare?'', hennes ord precis när jag gick förbi. Och jag vet, hon är en och samma mäniska osv (eller?), men jag blir så himla orolig för henne. Och det gjorde så att ångesten började om igen. Jag kunde inte gå omkring där, inte ens sätta mig inne på något cafe, blicken kunde inte fokusera på något. Så jag drog bort tillslut, till ett annat café en bit bort. Där fick jag en stunds sinnesfrid iaf, och sedan drog jag till biblioteket.
Det var på vägen hem som ångesten tog över igen. För jag visste ju att A inte skulle komma, så har det varit tidigare, som när hon erkände att hon höll på att svälta sig själv för första gången. Och om hon kom, hur skulle det bli då? Hon kom inte såklart. Tråkigt och väldigt tomt. Men det är tur att naglarna finns iaf.
Och idag, också ångest. M.Ä. och M.Ä.R. var sura på mig, först visste jag inte varför och det var då det var som värst. Men när Mä. sa att de inte var kompisar med mig längre, då vart den av någon anledning borta. Jag blev lugn, jag kunde andas igen. Till och med när vi blev ''vänner'' igen var jag fortfarande rätt lugn.
Och jag får inte sova över hos Tildas syster på söndag, anledning: Hon har inte träffat henne och jag är för liten för det... Typ. *snyft* :'( Jag får ju åka dit över dagen, men inte sova över. Blä på det.

Ångest (som vanligt) och lyssning på live-sjugning

Vi gick och intervjuade ungdomar om skolmaten idag...
Skolan verkligen stank ångest. Speciellt vid högstadiet, man kunde riktigt ana skräcken de eleverna kände och alla kraven de belastades med. Och i matsalen, jag kunde knappt andas. Inte på grund av den dåliga lukten (den var inget vidare i ingången), utan jag fick så himla ont i magen. Det kändes som om alla där inne dolde någon form av rädsla, andades rädsla. Jag behöver syre för att kunna andas, men där inne fanns det bara ångest. Mina lungor började fungera riktigt första när jag hörde den andra praktikanten börja sjunga. Hon har verkligen fin röst tycker jag, kanske inte sådär jättetalangmässigt men betydligt bättre än mig. Så gick vi där, hon sjung och försökte minnas gamla texter, jag lyssnade mest och lät magklumpen sakta försvinna. Och Vinden hjälpte ju till en hel del också.
Sedan satte vi oss på en gammal bänk, fastän den var lite fuktig. Det varväldigt öde där, och mysigt på något sätt. Vi pratade väl om lite allt möjligt. Hon är väldigt trevlig och framför allt snäll och rolig, trots att hon är såpas mycket äldre än mig.
Hon har skärt sig förresten. Jag upptäckte det igår, när hon tog av sig koftan för att det var så varmt. Då kunde man tydligt se vita, streckade ärr på handlederna. Jag kunde inte låta bli att stirra lite halvdiskret, för det var verkligen... Jag kommer inte på rätta ordet, för vackert var det inte men heller inte fult. Men jag tycker hon är stark som vågar visa upp det. Hon har slutat, det ser man tydligt, vilket jag tycker är väldigt starkt gjort det med. Egentligen hade jag nog velat höra hennes egna ord om det, men jag vågade inte fråga och eftersom hon gick tidigare idag från jobbet lär jag inte se henne igen, i varje fall inte på väldigt länge. Synd, jag kommer sakna henne. Vi kramades när vi sa hejdå, hon sa at det vartrevligt att jobba med mig och att jag var snäll. Inte alls som hon trodde om mig eftersom jag bara är fjorton år.
Och på måndag börjar skolan igen. Blä, jag vill inte tänka på det. Då börjar ångesten på riktigt igen.

Nackspärr och ångestfrihet (nästan)

Det är konstigt. Och rätt läskigt. Jag hade nackspärr i förrgår, men jag irriterades inte så nömnvärt av det. Anledning: Jag slapp ångesten, jag hade inte någon ångest på hela kvällen för första gången på evigheter. Hur skönt som helst, och ovanligt som sagt.
Men på dagen, blä på den. Då däremot fick jag en extrem attack, kunde inte andas, jag var tvungen att springa in på toaletten för att lugna ner mig, det var hemskt. Och farligt också, för jag har hittat ett ställe som eventuellt skulle kunna fungera att skära sig på. Iofs är det nog inte tillräckligt vasst för blod, men det framkallar smärta. Vilket ställe tänker jag inte berätta, för jag vill inte att någon annan ska få idén.

Och det blåste så härligt idag <33

Ångest inatt, skräck.

Nu var de länge sedan jag skrev. Vet inte rikgtigt varför, bara blivit så antar jag...
Igår hände det egentligen inte så mycket. Större delen av dagen var jag faktiskt glad, för det blåste så underbart och så var ju Tilda och Kitty tillsammans (älsklingarna <3).
Men sedan, på kvällen, vilken ångest. Det var hemskt. Jag var i vardagsrummet, men jag kunde inte vara där längre så jag smet upp på mitt rum. Eller snarare, först gick jag in till badrummet och slet fram rakbladet. Det var hemskt, fjärde gången någonsin. Och jag älskar att se blodet rinna och smärtan som får paniken att försvinna. Och det är alltså jag som ska vara så emot att skära sig och försöker få alla att sluta, ja där ser man vilket gott föredöme jag är då. Skrattretande, eller hur? Och sedan satt jag inne i mitt rum och skrev ångestdikter med fönstret öppet brevid mig så att jag skulle kunna känna Vinden blåsa på mig, dock var det rätt läigt just då. Tyvärr. Men om det inte skulle varit Storm hade det nog varit ännu värre, jag höll på att kvävas av rädsla.
Men jag lugnade ner mig. Och gick ner till vardagsrummet igen... Och jag fick till och med luta mig i Vinden, vilken känsla det var, helt underbart...
Och på kvällen hade jag ångest igen. Jag kunde inte sova, det var inte på grund av Vinden som man skulle kunna tro, det var att jag var så rädd. Skräck. Egentligen hade jag velat smsa Kitty och Tilda, men jag ville inte väcka dem i fall att de sov. Och så låg jag där vaken under täcket, där var det mörkt och syrebristen var inte direkt någon förändring.
Två timmar av fasa, skräck, som fick mig att knappt kunna andas.
Plus timmarna innan dess, glädje är nog inte bra för mig.