Förlåt (Ångest)

FÖRLÅT.
Det var sådan ångest igår kväll, och jag kunde inte låta bli. Nej, jag skärde mig inte, så jag har inte brytit (eller säger man brutit?) något löfte. Men jag hittade en liten omväg: jag klippte mig med nagelsaxen istället. FÖRLÅT.
Vi hade gäster, allt oljud från alla lekande barn gjorde mig stressad och jag blev allt oroligare, det resulterade i ångest som inte la av. Jag väntade, försökte andas, men hjärtat bara bultade och jag kunde inte koncentrera mig på vad som sas. Så jag smet upp på toan för att andas, försöka lugna ner mig. Och efter att jag sett blodet var jag lättad och glad iegn, särskilt som jag fortfarande hållit löftet at inte skära mig igen. Jag är för beroende av smärtan har jag insett. Men jag orkar inte göra något åt det, inte nu. När sommarlovet börjar i så fall. Men jag var ju glad? Det var glädje jag kände. Ett dumt sätt att uppnå det på, i och för sig. Och när jag skulle sova var det total känsloblandning; tvivel, stolthet, glädje, skuldkänslor, trötthet, likghiltighet, sorg och allt det sammansatt med tankar.
Jag hade en konstig dröm inatt förresten, jag måste kola upp vad det betyder. Jag råkade ut för alkoholförgiftning och fick åka in på sjukhus för att ta blodprov eller något (jag var inte alls full konstigt nog). Jag kunde känna mitt hjärta bulta som bara den, det måste ha gjort det på riktigt också. Varför? Jo, för att jag var rädd att all min ångest och depression skulle avslöjas när läkaren kollade upp mig. Om det gjorde det fick jag aldrig reda på, jag vaknade när jag precis gått därifrån med en stor, genomskinlig påse fyllt med mitt urin och blod, blandat (blä). Sedan somnade jag om igen, drömde något ''vanligt'' med att jag och min ena lillebror stod vid en kiosk och skulle köpa chips (det fanns några nya ''barnchips'' med tomatsmak (!), kanske något för OLW? ^^). Efter det åkte vi buss hem. Det var mörkt.

Något att berätta om idag? Hum... Vi har gäster, idag också. Halvångest. Orkar inte med att vara social så jag fick tillåtelse att sitta här vid datan.



Jag älskar er mina änglar, ni vet mycket väl vilka ni är. <3<3<3<3

Styrka och panik

Ångesten,
Jag ska bryta mot dina oskrivna regler
Ty idag ska jag (låtsas) vara fin
(Jag är i alla fall en enda stor lögn)

---

Det var ungefär så här jag kände mig i morses.Nöjd över mitt hår (vi var på någon slags opera igår, jag och klassen och en massa andra. Så därför fick jag hjälp med att locka mitt hår. Just då var det i och för sig hemskt...) intalade jag mig själv att jag visst var fin. Inte finast i världen, långt ifrån, men inte fulast heller. Kände mig nästan stark. Så dagn i skolan var ju helt okej.
Men en sak, när jag gick hem. Och precis innan också. Då fick jag sådan hemsk ångest. Jag har ingen aning om varför, men nästan varje gång jag går hem från skolan får jag ångest och skyndar mig hem. Och jag får inte springa heller, för då springer jag ifrån ångesten och överger den, och då hemsöker den någon annan istället. Just idag hände en läskig sak; Jag gick på den väg som jag gått på hundratals, kanske tusentals, gånger. Tittade omkring mig med lite panikartad blick, då jag var väldigt mån om att komma hem till ångestfriheten (undrar om jag har börjat få torgskräck?). Plötsligt såg jag att såg annorlunda ut på ett ställe, mellan några hus. Omkring, en bit bort, var det träd från en liten skog/träddunge (eller vad man ska säga). Och på himlen var det virvlar av mulna, gråa moln. ''Fan, nu hallucinerar jag, det här är bara en illusion'', var mina tankar. Men jag fick nästan panik. Jag ska väl inte kunna se riktiga illusioner? Jag är inte ens byxmyndig och jag bor så långt ifrån öknen och värmen man kan komma. Inte har jag feber eller något heller.
Gud, jag måste verkligen vara allvarligt sjuk. Eller bara allmänt patetisk.

Självhat gentemot värdelösheten

Det har gått neråt nästan hela veckan nu. Förutom i måndags och u onsdags, som var helt ok, har timmarna bestått av självdestruktiva tankar som får mig att tro att jag är ful och värdelös. En röst som både är min egen men samtidigt någon helt annan som aldrig som funnits där förut, en som kallar mig idiot och jag börjar undra om det finns någon mening med att leva. Det har jag alltid stått fast vid att det gör, men nu tvekar jag. Fastän jag hade ett väldigt intressant samtal igår kväll med en kompis, Konkurenten, så har det varit en rätt dålig dag av självhat och tvekan gentemot livet.
Förresten, jag kanske ska leka smart för en sekund och berätta ungefär om samtalets handling; Om vad som händer efter man dött. Alltså inte med en själv, vad som händer i döden osv, utan för människorna här på jorden som fortfarande lever. Jag antar väl att de skulle sörja, om jag skulle ta livet av mig (vilket jag för tillfället inte har några planer på, oroa er inte för det). Mamma och pappa skulle bli helt galna, och mina syskon skulle vara så ledsna sedan nör de växte upp. De skulle inte minnas mig så mycket, men troligen just därför. De skulle undra hurdan jag var, och tack vare det kanske de skulle må lika dåligt som jag. Eller värre. Och alla vännerna jag har, de jag hittat här på internet... Undrar hur de i skolan skulle uppträda förresten. Vilka som skulle komma på min begravning, om mina syskon skulle följa med eller om mamma resp. pappa skulle tycka att de var för små.
Nej, jag ska nog inte ta livet av mig. Det vore ju minst lika meningslöst som att stanna egentligen.

(Det blir allt svårare att motstå tanken på smaken av blod och en njutning av smärta.)

I mina självdestruktiva tankar

Tiden tog slut idag.

Eller okej, det gjorde den inte. Det var bara en mening som dök upp i mitt huvud...

Jag har gått en promenad idag, med min lillebror. Samt fikat.Bra och dåligt tillsammans.
Senare... Om man tar dagen sammantaget har den väl varit helt ok. Om man tar kvällen har den varit sådär, jag blev så rädd helt plötsligt. Och det varade länge, den där rädslan för gud-vet-vad. Dumt, men det är väl sådan jag är. Får ångestattacker plötsligt och ofta utan någon direkt anledning. Och när jag är ute och går kan jag inte springa ifrån den heller, det får jag inte för ångesten och jag är rädd att den ska drabba någon annan då. Det har hänt innan.
Men ångestattackerna har ändå minskat nu det senaste. Nedstämdheten och mina självdestruktiva tankar, tillsammans med rädslan, börjar ta över.

Tänkte citera vad jag skrev på min blogg på dikta i lördags också:
''Jag känner mig verkligen fel just nu. Fel, helt enkelt. Även om ångesten sällan är på besök kännner jag mig så himla nedstämd. Kanske gjorde jag slut på glädjen när jag var hos Tilda? Gud, jag vet inte. Kommer jga verkligen kunna hålla löftet att inte skära mig? Jag har stått ut i flera månader nu. Blä. Jag är fulfulful, motbjudande både inuti och utanpå. Jag fattar inte hur andra kan säga att de älskar mig egentligen, jag vet att det är sant som de säger men jag ser ingen egentlig anledning till varför. Fan, nu fick jag en liten ångestattack. Jag har fått någon form av tvångstankar på senaste tiden om att jag måste lägga mig innan tolv. Det var för 20 minuter sedan. Ångesten tvingar mig att avsluta nu, det är den jag styrs av nu för tiden. Som någon wannabe-schizofren eller något...''

Trötthet

Det blir nog ett kort inlägg idag, har inte riktigt någon inspiration.
Skolan började ju igår, nog inte riktigt så hemskt men jag fantiserar alltid upp det. Egentligen är det väl värre innan. Eller allra värst på våren, då umgås man så mycket med varandra i skolan att man blir trött(are) på varandra.
Dagarna i övrigt... Igår var nog en helt ok dag. Lite bekymrad över andras problem dock. Sedan var det ju karate, trevligt att träffa vissa där. Det är en ''ny'' där, hon kom i höstas iofs men hon är väldigt rolig och lätt att prata med. Idag var det sämre. Jag är trött och har varit det hela dagen, det brukar nästan alltid försämra mitt humör. Så med andra ord har jag vart nedstämd större delen av eftermiddagen och haft en kort ångestattack påväg hem från skolan. Passade min lillebror en bra stund också...

Som sagt, kort inlägg. Inte på skrivarhumör, återkommer väl förhoppningsvis på söndag.

Jag är rädd för lyckan

Hemsk kväll i förrgår. Jag kunde inte sova, rädslan var överrallt i rummet. Inegn ångest konstigt nog, jag kunde till och med andas, men rädslan fanns där och jag visste inte om jag ville stanna i den varma sängen eller klivaa upp och försöka vara fri. Inget av det hjälpte såklart, inte ens att öppna fönstret lite grann. Det blev bara kallt och jag hatar kyla. Tillslut somnade jag väl ändå.
Igår åkte jag hem också. Kvällen var inte något vidare då heller, men bättre i alla fall.
Idag hade vi besök av min låtsaspappas kompis med sambo & barn. de är väl tervliga, åkte precis hem. Barnen såg på film, då gjorde jag också det. Pirates of the Carribean 3, inte för att jag vet om det stavas så. Min lillebror har sett den hundratals gånger och jag är redan uttjatad på den, men problemet är ju att det bara är slutet han ser så nu fick jag se hela - förutom en del av slutet som jag som sagt är sjukt led på. Men någon gång mitt i filmen kom ångesten tillbaka från sin semester, det var med nöd och neppe jag kunde sitta kvar i fåtöljen. Jag kunde inte andas, än mindre koncentrera mig på handlingen. Det dröjde rätt länge innan den var färdig med sin välkomstceremoni. Det är skolan som är anledningen, jag drabbas av lite lätt panik varje gång jag tänker på tiden.
Det är rätt konstigt. Jag hatar ångesten, det är väl rätt uppenbart för er som läst min blogg någon längre tid. Men ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan den. Det är liksom en slags konstig trygghet, att veta att hela vårterminen kommer hemsökas av ångesten. Om ajg plötsligt tar bort den från min framtidssyn blir det bara tomhet kvar. Till och med om jag iklär framtiden med lycka blir jag rädd, och framför allt osäker. Lycka är så obekant för mig. Jag är aldrig rädd annars för sådant som är okänt, men om jag försöker se något annat än ångest blir jag det ändå. Är det inte meningen att man ska se och längta efter lyckan? Inte frukta den som jag.

En underbar nyår med Tilda och språngmarsch från fettet

Jag firade ju nyår med Tilda, vilket jag hade talat om innan. Hon är verkligen underbar, jag älskar henne. Vi spådde i tenn bland annat; Om ni inte vet hur det går till, så smäler man först lite tenn (i vårt fall i ett decilitermått på spisen), sedan häller man det i en .. anjovisask (?) med kallt vatten. Det stelnar typ direkt, och sedan ska man försöka tyda vad som kommer hända med hjälp av den formen den får. Vet inte riktigt hur man ska tyda min, det var ungefär somm två stora, trassliga klumpar som satt ihop, men som var påväg att gå av när som helst. Och mitt i allt en klar sak som ser ut som en tår. Verkar negativt i alla fall, kanske blir mitt liv en enda stor härva (av lögner?), vilket apropå tåren resulterar i sorg och slutligen kommer allt gå av - såvida det inte föreställer en glädjetår. En liten bit har redan lossnat förresten, det ser ut som en fågel. Symboliskt va, en fågel som flyger iväg från livet.
Och så kollade vi på raketer, såklart. Innan dess tände vi tomtebloss, jag och Tilda var ute. Jag snurrade med ett i varje hand och var påväg att ramla, så lycklig var jag. (... Skrev jag verkligen lycklig där?!) Men tomtebloss är så vackert. Och så fanns ju min ännu finare Tilda och skrattade bredvid. Jag kommer aldrig fatta varför hon tycker att hon är ful. Apropå fin&ful, vi gav ett nyårslöfte att säga till oss själva i spegeln varje dag att vi var skitsnygga. Får se hur det går med det, men jag har sagt det idag i alla fall. Inte för att jag tror på orden.
Och så fick hon mig att skratta, efter att jag varit där kanske en halvtimma eller så, och det ovanligaste av allt var att jag inte kunde sluta. Innan när jag börjat skratta på riktigt, de senaste månaderna, har jag kunnat sluta hur lätt som helst. Att jag sällan gjorde (gör?) det är en helt annan sak. Anledningen är rätt konstig, nästan barnslig, egentligen. Hon härmade helt enkelt allt jag gjorde.
Om det hade varit 2008 igår, hade det varit den bästa dagen på hela det året. För första gången på flera månader kunde jag säga att jag mådde bra, och mena det.

Jag befinner mig hos mina farföräldrar i denna stund ... förlåt, jag var bara tvungen att låta sådär gamaldags. Mamma och min låtsaspappa brukar göra det, det smittar.
De är verkligen snälla. Jag älskar dem, det gör mig så himla sorgsen att veta att de troligen kommer dö snart. Hur kommer jag kunna överleva utan dem? Utan min lila fristad här, det kommer bli om möjligt ännu outhärdligare. Och vem ska ta hand om hundarna? Fast den ena dör nog också snart. Blä. Jag ska inte tänka på sådant.

Jag längtar efter fysysk smärta. Jag har inte rivit mig på armarna på flera dagar nu, inte med något metallföremål vill säga. Naglarna arbetar ju för fullt, men det räcker inte när man varit utan smärtan så länge. ska försöka hitta något vasst i deras badrumsskåp senare. Om jag inte gör det kommer jag vara helt förstörd efter att jag kommit hem sedan. Mina armar och lår kommer vara helt randiga och nerklottrade med ord som ångesten befaller mig att skriva. Ni läste rätt - det är ångesten som bestämmer. Jag kan tillbringa minuter med att leta efter rätt ord.

Jag gick ut med hundarna förut. Av någon anledning blev jag så deprimerad. Jag gick snabbt, först ville jag inte springa eftersom då skulle jag springa bort från ångesten. Jag har lärt mig att det ska jag nte göra, det blir bara vörre då. Men sedan sprang jag ändå, intalade mig själv att det var fettet jag sprang bort. Det var väl hundarna som styrde lite också. Den kalla luften fick ögonen att tåras, och jag började nästan gråta lite smått. Mina hemska tankar fick tårarna att bli fler.
Sedan, när jag slutat springa, kom jag på att fettet bara är en synonym till ångesten. När jag bedjade om förlåtelse till ångesten, viskandes med ögonen slutna och våta, märkte jag med hundarnas hjälp att det fanns en människa på tomten bredvid som sysselsatte sig med något. Hoppas att han inte märkte mig, han måste trott att jag vore sinnesrubbad eller något. Be om förlåtelse till en KÄNSLA.
Fast det kanske jag är. Sinnesrubbad, alltså.